Tråkigt, och tråkigare blir det. Något jag trodde fanns är helt borta, något jag trodde jag kände är helt borta, allt mellan oss är som bort blåst. Vad hände? Jag valde aldrig bort dig, även om du valde någon annan framför mig i vissa situationer, men jag valde aldrig bort dig. Jag ville något ändå, vet inte riktigt vad men något jag vet är att jag inte vill släppa dig. Jag vill på något sätt ha dig kvar i mitt liv men kanske är det för mycket begärt. Kanske ska jag inte förvänta mig så mycket av dig, kanske är det som du säger, det finns inte mycket till hjärta bakom den stora kroppen. Det finns inga känslor för någon annan än dig själv säger du. Du säger att du inte litar på någon. Kanske ska det ta ut sin rätt. Kanske har jag kommit dig för nära, eller du mig för nära. Kanske ville du bara spela spelet eller var det jag som ville det. Jag är inte ledsen. eller jo, lite sorgsen är jag allt. Jag ville ibte bli lämnad av dig, igen. Jag ville börja om eller börja om på något iallafall. Lite sorgsen är jag över att du inte kan prata med mig, berätta vad som hänt. Vad so har förändrats. Det är inte okej att bara sluta sådär...
Du sårar mig om och om igen, egentligen så bryr jag mig inte jätte mycket just nu. Men när jag tänker på framtiden gör det lite ont i mitt hjärta. På något vis ville jag att du skulle finnas med i framtiden, på ett litet hörn. Det gör ont att inte få veta vad du känner och det gör ännu mera ont att du lämnade mig, för andra gången.
Gränsen är nådd, finns ingen återvändo. Beslutet är taget, allt är borta, precis allt. Domaren har sagt sitt, finns ingen som vittnar åt din fördel just nu. Finns ingen som litar på dig. No Turing back now! Du och jag. Vi. Du och jag. Han och hon. Allt är över. Smärtfritt och snabbt. Som att riva av ett plåster. Smärtan försvinner väl... Hoppas jag. Du måste snart försvinna ur mina tankar och känslor för du lämnade mig. Du sårade mig igen och jag är trött så jävla trött.
Det jag kan säga är att jag är glad att jag inte kan känna så mycket, glad att jag inte förväntade mig så mycket av dig, glad för nu står jag upp på
Mina två ben, helt själv. Utan någons hjälp. Jag är starkare än du tror, spela aldrig spelet om du inte känner till reglerna och dem har jag känt till därför skyddade jag mitt hjärta från dig. Du kommer aldrig kommer så nära som du gjort igen. Du och jag är över. Du spelade spelet bra, men jag tror jag spelade det bättre

Varje dag börjar likadant, varje kväll avslutas på samma sätt. Tröttsamt, enformigt. Det är tusen känslor roll up in one. Kan inte jag kontrollera situationen vem kan det då?
Jag är nere på botten alltför ofta nu, jag har så svårt att klättra upp igen. Ibland känns det inte lönt för hur jag än gör hamnar jag på botten igen. Jag börjar nog på något sätt att ge upp, börja att tvivla på om det kommer bli bättre. Hur man än gör blir man bara besviken. Fast jag har slutat att bli besviken nu också, vad gör det mig till då? En person med ännu mindre känslor? En person som inte känner längre?
Tröttheten tar ut sin rätt, inte en lugn dag på nästan ett år, aldrig någon att lita på, istället fler som sviker. Det gör att man inte kan sova lugnt, det gör en orolig för man vet inte vem det är som kommer såra härnäst. Det är bara att vänta och se. Det är tragiskt men man måste ta vara på nutiden för imorgon kanske den är borta, imorgon kanske inte finns. Så trött men kan ändå inte sova, så ledsen men kan ändå inte gråta, så arg men kan ändå inte skrika. Så många känslor som finns inom mig som inte får komma ut, så mycket tankar som aldrig får bli verklighet. Vad är det för liv jag lever?
Livet som finns nu är alltifrån vad jag hoppats på. Detta livet är inte mitt liv. Detta tillhör inte mig. Jag är fast i någon annans liv och kan inte ta mig här ifrån. Jag vill åka iväg, långt iväg där ingen kan hitta mig, ingen kan nå mig, framförallt där ingen kan skada mig. Min rädsla för att bli mer skadad finns hos mig alltid. Mer eller mindre. Den försvinner aldrig. Jag har inget som håller ihop mig längre och skulle någon skada mig igen är det kört, livet är på en skör tråd, en tråd som kan brytas när som. Jag vill inte vara någon som inte känner, någon som är Kall. Men vad har hänt med mig? Jag har fått lida mer än vad som är rimligt, jag har fått ta skit som jag inte värde fått ta, jag har blivit utsatt för något som jag inte kunde förhindra. Jag har blivit sårad av dem jag älskat som mest.
Nu skyddar jag mig själv. Skyddar detta livet som inte är mitt, som jag stulit. Jag måste skydda det med det lilla jag har kvar. Liggandes ner försöker att kämpa mig upp igen. Än en gång är jag påväg upp men kommer jag bli stående denna gången, kommer någon slå mer mig på vägen ? Kanske är det inte så konstigt att jag är rädd för att känna....