Trött på lekar och trams. Trött på att prata i gåtor, att någon pratar i gåtor till mig. Trött på att känna det jag känner. Trött på att allting blir fel. Trött på att aldrig få det som jag vill ha... Jag ska berätta en kort gistoria för er om en flicka och en pojke.

Allt började för många månader sen, egentligen har det pågått för länge. En flicka börjar ett nytt liv. Ett liv som är värt att leva, ett liv där hon får vara den hon vill vara, ett liv där hon mår bra, eller hon mår i alla fall bättre. Hon tänker att allt ska bli annorlunda, denna gången ska hon lyckas. Hon träffar en pojke. Pojken och hon har mycket gemensamt. Det blir genast lite flirtigt och flickan blir rädd. Hon blir rädd för att känna något, rädd för att få några känslor för honom, men mest av allt rädd för att bli sårad igen. 

         Dagarma går, veckorna går och månadera går. Flickan mår bättre och bättre. små, små känslor för pojken växer sakta fram inom henne. Han är underbar, han är allt som hon någonsin velat ha, allt som hennes drömmar drömde om. Hon trodde det skulle bli annorlunda, att allt skulle bli bra och att även om det varit mycket trassel mellan dem att det skulle kunna bli dem till slut, liten som en happy ending på en för lång historia. 

         Men allt krossades, allt gick itu, inget var sig likt. Känslorna förändrades till något som hon inte visste var det var. Hon trodde dem hade något sprecillt, hon gillade honom men har gick till någon annan, han visade henne vilken sorts kille han egentligen var och att hon inte var värd honom. tankarna och känslorna snurrar runt i huvudet på henne, inget var sig likt, inget. Nu hade allt förändrats. Flickan var förvirrad, än en gång hade kärleken lurat henne, än en gång hade hon blivit lurad på vinsten. Kan bör hon inte satsa så högt?

kan hon någonsin vinna? Pojken som sårade henne finns kvar i hennes liv. Hon kan inte plocka bort honom. Han är alledles för värdefull för henne, fortfarande. Han kommer nog alltid finnas där så länge flickan tillåter det. Men hur ska hon ta sig ur denna soppan? Hon kan inte gå runt med alla dessa känslor och tvivel iom sig och hoppas varje gång han gör något snällt eller säger något snällt till henne. Men ändå är hennes liv som en repris med honom, allt går som en vana, allt som bruka hända händer. Hon är så förtrollad av honom att hon inte vet hur hon ska ta sig ut. Hon är fast, hon är fängslad.... 

Att skriva för mig är som en självklarhet. Jag har älskat det länge. Jag har skrivit mycket men det är något som jag inte visar för någon. När jag skriver kan jag vara den jag är, ingen annan. Jag kan prata om mina känslor på ett sätt som är mer beskrivande än en bild. Jag kan sätta orden på plats och själv bli påmind om att jag mår bättre av att skriva av mig, det är jag själv, det är mina tankar, mina känslor... och ingen annans. Detta är en plats som jag inte kan gömma mig längre, en plats där jag är fri från helvetet som finns, en plats att må bra på.

Det finns mycket att berätta. För hela tiden händer det något. Det mesta är tyvärr negetivt. kankse påverkas det var inställningen som jag har just nu. Jag försöker intala mig själv att det blir bättre men djupare ner i hålet faller jag. ibland är det som om ljuset inte når mig mer. Jag är en flicka som har väldigt mycket tankar och känslor som inget vet något om. En flicka som döljer så mycket för omvärlden att kaoset inombords snart exploderar. En flicka som försöker bli bättre men bli bara sämre.