Det var länge sen jag skrev här. Sist var det 2017. Nu 2019. Det känns konstigt att behöva ta sig tillbaka till denna plats som jag under en lång tid behövde för att överleva min vardag. Jag trodde att detta var över och att jag lärt mig stå på egna ben och inte behöva detta för att överleva. Det gick ett tag men ju mer ångest växer desto mer längtar jag bort. Bort härifrån till en värld där jag mår bättre, en värld där jag får leva och vara den jag är och där ingen ångest finns. 

Just nu växer ångest för varje timme, dag vecka och år som går. Jag vet inte hur jag ska hantera allt som händer eller som inte händer. Jag har en otrolig längtan efter någon som inte verkar gå att nå. Det känns som detta är så långt borta och jag känner mig så ensam i sorgen av att längta efter något som inte verkar gå att nå.

Även om människor i min närhet säger att de förstår och att allt kommer lösa sig, så förstår det ändå inte. De kan omöjigt förstå den känslan som växer i mitt bröst, känslan som får mig att inte vilja gå upp på morgonen, känslan som vill att allt bara ska ta slut. Mitt liv föändras inte för att dem säger att de förstår och att det kommer bli bättre. Jag fortsätter i samma vardag som innan, i samma ekorrhjul som bara fortsätter att snurra. I min vardag är jag en person som inte känner de känslorna som jag gör, som inte gör de sakerna som jag gör, som inte längtar efter dem sakerna jag gör. Men när jag är själv, helt ensam smyger det sig på. Jag kan inte hantera det på något sätt, jag känner en extrem ångest över att vara två olika personer, en som har total kontoll och en som är i total kaos inombords. Jag vill vara den med kontoll, jag önskar att det var den jag var tjugofyra timmar om dygnet men tyärr är det inte så. Allt faller sakta men säkert samman inom i mig. Min längtan är så enorm, jag skulle offra allt men ändå är det så långt borta. Jag försöker uttycka min sorg till andra men de verkar inte förstå mig, några tycker att jag överreagerar men att själv sitta i en situation där du fått allt är det omöjligt att tänka sig in i min situation. 

Jag är ledsen varje dag, varje timme, varje minut. Jag kryper längre och längre in i mig själv men vet inte hur jag ska stoppa. Det känns som ingen förstår mina känslor och ångesten som förföljer mig varje dag. Ibland önskar jag att allt bara slutade göra ont. Mitt hjärta är så trasigt och jag vet inte hur jag ska laga det. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det finns personer i livet som betyder mycket, så mycket att det gör on i en. Jag har fått en ny sådan i mitt liv och hon betyder väldigt mycket för mig. På kort tid har hon blivit en av mina närmsta vänner och delar allt med henne... Tills nu... Jag...

Ibland är det bara svart, helt mörkt. Jga hittar inte någonstans. Jag tror jag vet vad jag vill, vet vad jag ska och göra. Men egentligen vet jag ingenting. Jag är rädd för vad som väntar mig. Det okända är skrämmande, det är något som jag inte blir ...

Varför? Varför? varför jag gör detta mot mig själv? ibland undrar jag om jag verkligen tänker när jag gör något. Jag vet att jag äslakr dig, jag vet att det är dig jag vill vara med, jag vet att jag vill ha en framtid med dig, ändå lyckas jag trssla ...

Vi blir äldre för varje dag som går. Vi är inga ungdomar längre. Den tiden är förbi. En tid jag hatade, en tid jag älskade. Allt är förbi. Nya setg ska tas på en okänd mark. Jga vet inte hur jag ska hitta, vad jag ska leta efter. Jag vet inte vad jag...

ny dag, ännu en dag. Här finns jag och där finns du. Ibland funderar jag på om jag verkligen finns. Är detta verkligen jag ? Eller detta är en person som jag blivit? Jag vill vara den jag var innan, eller vill jag det egentlgien? Jag vet att jag inte...