Ensamheten som nu finns hos mig gör det inte lättare. Ensamheten som jag trodde skulle få mig in på rätt spår har förvirrat mig ännumera. Förvirringen är total. Hur jag än gör kommer jag inte bort från dig. Hur jag än gör så dyker du alltid upp i huvudet på mig. Men inte ett sms ska jag skicka till dig. Frestelsen av att skicka är stor, så stor att jag bara vill ha det gjort. Men vågar ändå inte.
Hur konstigt är det inte, hur dumt är det inte att jag aldrig vågar ta steget. Steget där jag ställer krav på dig, där jag visar vad det är jag vill. Fast egentligen vet jag inte det. Men på något vis kan det inte fortsätta som det gör nu. Hela jag gör ont, hela kroppen värker. Inte av fysik smärta utan av saknaden av dig.
Efter helgen är du någon för mig igen, eller du betyder lite mer än sist. Men nu har andra tankar börjat snurra. Tänk så visade du mig det beteendet för att bevisa för resten av festen att jag var "din". Inte för att du ville ha mig, men du ville heller ingen annan skulle ha mig. Du visade mig en sida av dig själv som jag uppskattade väldigt mycket. Du visade mig uppmärksamhet och en ödmjukhet som jag bara skulle kunna önska komma från dig. Du gjorde mig mållös som så många gånger förr. Du är något speciellt för mig även om jag försöker stöta bort dig. Jag behöver dig fast jag vill lämna dig. Jag är så förvirrad och allt detta tjat om vilken dålig människa du är och hur besvikna alla är för att du bara leker med mig.
Ibland kan man fråga sig vem som leker med vem... Jag gillar dig. Eller gillade. Vet inte riktigt. Men jag leker leken precis som du gör. Alla hittar fel på dig. Men mina fel då? Mina misstag som jag gjort, vad händer med dem? Kanske är det så att jag inte är värd dig, att du förtjänar någon bättre. Jag vill tro att jag är bättre, men så är det nog tyvärr inte. Vi är så lika. Så lika att det skrämmer mig. Vi är rädda, så rädda. För att vara tillsammans. För att vara utan varandra. Vi vet inget, vi är förvirrade. Men det vi vet är viktigt. Det vi vet betyder något. Det vi vet är att på något sätt måste detta pusslet läggas klart. Till slut måste bilden bli färdig målad. Vi måste få en början eller ett slut. Vi måste försöka förstå våra tankar, försöka hitta en väg som passar oss båda. Ibland hoppas jag att jag vandrar en vägen ensam. Tar mina egna strider, krånglar mig igen de ojämna vägarna på egen hand. Men ibland vill jag göra det med dig.
Finns det något utrymme för att du och jag ska kunna växa? Beslutet att inte blir involverad med dig är taget. Även om jag är det måste det få ett slut. Jag kan inte. Jag kan inte gå ner den vägen igen. Jag kan inte! Jag vill inte! Jag vill ha ett lyckligt slut, jag vill ha en saga. En saga som slutar med att jag blir lycklig. Där jag får det som jag behöver, det som jag vill ha. Jag önskar bara att jag själv visste vad det är som gör mig lycklig. Vad det är som betyder något för mig. För kust nu pågår det ett krig i huvudet som måste avslutas innan de riktiga tankarna kan få komma fram, tillsammans med det känslor som jag lagt locket på för så många månader sedan när det gäller dig.....