Du och jag tillbaka, varför? Är vi tillbaka? Leker vi en lek. Spelar vi ett spel. Du letar dig snabbt tillbaka. Mina känslor hinner aldrig försvinna för dig. Vi är oskiljaktiga fast jag inte vill. Jag vet inte vad jag vill. Men jan jag inte bli lycklig med dig är det bäst att vi är ifrån varandra. Bäst att jag går vidare. Lämnar det gamla bakom mig. Och inser, att som du faktiskt sa, jag förtjänar någon dom kan ge mig det jag vill ha.
Trasiga människor kan bli hela. Jag tror det. Jag kommer bli hel en dag. Någon dag. Men tills dess är jag trasig och kommer förbli så. Men jag kan inte göra mig hel med dig om det innebär att fortfarande bara är halv med mig. Du måste hitta någon som kan göra det, jag hoppas att den personen är jag och att du inser det. Men du glider närmre mig på ett obehagligt sätt, vänskap. Jag vill ha mer än så. Jag vill ha dig. Eller ville.....

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Allt går runt som i ett hamsterhjul här. Vad ska man göra för att ta sig loss?
Jag är fast i något som jag inte förtjänar. Du skulle lämna mig. Du lovade att låta mig vara. Du lovade att du inte skulle såra mig mer. Men det som händer nu. Sårar mig, du släpper taget om mig men ändå inte. Precis innan jag är utom räckhåll för dig håvar du in mig igen. När jag börjar tro igen förstör du det. Du ger förhoppningar som aldrig kommer uppfyllas. Du ställer krav på mig fast ger inget tillbaka. Du spelar ett farligt spel. Inte bara för mig utan för dig med. Du vet att detta kommer sluta på värsta sätt. Det är det enda sättet är oss att ta oss ifrån varandra. Det är det enda sättet att gå vidare.
Låta mig vara. Inte säga något. Inte röra vid mig. Inte lyssna på mig. Du måste släppa mig. Du vill inte ha mig, du har bestämt dig. Är det sen ett felaktigt beslut får du stå ditt kasst. Du och jag är slut. Och det är du som gjorde slut på oss, inte jag. Det är du som kommer ångra dig, inte jag. Det är du som spelade spelet fel, spelade med andra regler än de jag spelade med. Ibland måste man hålla sig till reglerna för att det ska fungera. Men väljer man det andra kan det hända att någon synar din bluff och då är man körd.
Nu är vi där igen. Du och jag. Mellanrum. Ångest. Ensamhet. Ledsamheten över att ha förlorat dig igen. Över att det aldrig kan bli du och jag igen. Jag saknar dig, det kommer jag nog alltid göra. Dags att lära sig leva med valet du tog för oss båda...

Det finns en tanke men allt. Tror jag. Eller jag hoppas det iaf. Det är kanske dags att börja tro på ödet? Finns det något som heter ödet? Kommer söla bli lyckliga till slut? Kommer alla får känna på den känslan? Jag bara undrar.
Just nu händer det mycket. Allt händer på så kort tid. Jag hinner ite uppfatta, hinner inte förstå. Helt plötsligt är man tillbaka där man lovade sig själv att aldrig vara igen. Hoppet kom men det försvann lika snabbt igen.
Jag vet inte hur jag ska kunna ta in allt, analysera och sedan förstå. Det är så mycket. Så mycket som jag inte vill ha nära mig. Så mycket som jag vill vara utan.
Jag låtsas att det inte bekommer mig längre. Låtsas att du inte sårar mig längre. Fasaden är uppe. Nu starkare än någonsin. Du förstörde en liten del av mig. Det är något jag aldrig får tillbaka. Inga ord kan beskriva hur dåligt du har fått mig att må. Inga ord är värda att lägga för att försöka beskriva. För varje gång jag tänker på hur du behandlade mig, gör det lite ondare i mitt hjärta. Varje gång jag tänker på hur du utnyttjade mig, blir mina känslor lite svagare. Varje gång jag tänker på dig blir jag lite ledsnare. Varje gång jag tänker på dig blir mitt hjärta svagare. Så svagt att det inte okar slå längre. Snart så svagt att det kanske försvinner.
Nu är hoppet nästan borta. Nästan. Men ödet finns. Hoppas bara att det är min tur nästa gång. Min tur att få äta av den goda kakan. Prova på hur det är att vara på dem sidan av steken... Ödet är allt jag lever för nu

Vad är egentligen livet? Vad är meningen? Ibland är det svårt att hitta meningen, och vad som är livet? Ja det vet jag faktiskt inte. Men ibland gör det inget. Att man inte vet. Ibland är det skönt att inte veta. Skönt att bara få vara.
Nu är det dags att ta nya tag. Börja om på nytt. Klättra upp från hålet jag gömt mig i. Tårarna ska sluta rinna nerför kinderna. Klumpen i magen ska förvandlas till något positivt. Hela jag är redo för en renovering. En hel renovering.
Det gamla måste bort. Kasta bort det långt iväg. Så långt att jag aldrig kan hämta det igen. Gräva ner det och låtsas som det aldrig funnits. Minnen som måste försvinna, ånger som måste lätta. Så mycket som måste göras.
Positiva tag gör att det negativa kommer upp till ytan. Försöker hålla ner det men det är svårt. Det är svårt att bli kvitt alla känslor som finns i min kropp. Svårt att glömma saker som skadat en så mycket. Svårt att glömma personer som gjort en skillanad i ens liv. Svårt att glömma kärleken man inte trodde fanns.

Hur är deg möjligt? Hur kunde detta hända? Frågor som jag inte riktigt hittat något svar på än. Kanske frågor som aldrig kommer få några svar heller.
Nu är det dags för nya tag. Nya möjligheter. Ny inställning. Ett nytt liv. Bara glömma det gamla och fokusera på allt som är bra. Vad höll det? Fem minuter? Sen började jag inse vilken verklighet jag lever i. En verklighet där problem inte blir mindre utan istället växer. Jag lever i en värld där min verklighet är något jag vill fly ifrån, något dom är då jobbigt att jag inte vet hur jag ska handskas med den.
Under perioden du och jag träffades fanns det en del av mig som hoppades att du och jag var verkligheten, och under ett tag kändes det som det var du och jag mot världen, vi två. Kändes som min ångest för verkligheten började lätta. Kanske spela lite mindre roll. Men återigen lurades jag. Du svek mig. Precis som alla andra gjort. Jag ville du skulle vara annorlunda, men du var av samma skrot som dem andra. Du lät mig falla för dig igen, du lät mig luras av din snällhet. Du lät mig få känna glädje.
När du lämnade mig första gången lovande jag mig själv att inte lita på någon ändå tog du dig tillbaka. Sen ångrade du dig igen. Du tog återigen tillbaka allt och vi stod på samma ställe som vi gjort innan. Frågorna är om det är fel på dig och mig som par? Är det mig du inte vill va med? Eller det är sanningen du säger. Du är inte riktigt där än? Förvirrade tankar som inte har någonstans att ta vägen, men nu är det definitivt, du och jag är över. Tror inte du förstår det, men det är sanningen. Det är det du får leva med, kanske är de det du vill. Ha ett liv utan mig.... Vad vet jag?

What to say? What to do? Vet inte riktigt hur jag ska förklara vad som händer inom mig. Kan vara för att jag själv inte förstår.
Jag försökte ignorera dig, fast inte helt. Bara lite. Försökte ändå få dig att förstå att jag är där, för ville inte du skulle missa mig. Men det gjorde du inte heller.
Jag kände blickarna du gav mig. Jag kändes känslorna inom mig blossa upp igen. Jag kände ledsamheten att inte få röra. Inte få pussas. Inte få kramas.
Jag ville vara bredvid dig. Hålla din hand. Små snacka lite. Kolla djup in i dina ögon och veta att vi båda känner samma sak. Jg ville du och jag skulle komma dit ihop, gå hem ihop, göra allt ihop.
Du gick, efter en stund. Gav mig inget. Inget alls. Mer än nya tankar. Stack du för att situationen blev jobbig? Stack du för att vi inte kunde göra som innan? Stack du för att träffa någon annan?
När jag tänker på att du skulle träffa någon annan, gör det ont i mig. I hela kroppen mår jag dåligt. Hela jag skakar. Hela jag mår väldigt dåligt. Hela jag vill bara försvinna bort. Varför Vill du inte vara med mig? Varför kan det inte bara vara enkelt? Snälla låt det vara enkelt.
När du gått tog du en bit av mig med dig, som alltid. Andra killar började kolla åt mitt håll. Andra gav mig den uppmärksamheten som jag önskade jag kunde få av dig. Men inget betydde. Inget var värt att kämpa för, ingen där var du, ingen där var i närheten av dig. Kanske är det fel att jämföra men det du och jag har kan jag inte hitta med någon annan. Ingen alls. Du och jag skulle blivit vi. Det är allt jag säger...

Känslan av värdelöshet är tillbaka. Känslan av otillräcklighet är tillbaka. Känslan av ångest är tillbaka, eller den lämnade nog mig aldrig.
Tårarna rinner nerför mina kinder, en efter en. Känns som det inte går att få stopp på det. Klumpen jag hade i magen finns fortfarande kvar, den har växt om det är möjligt. Klumpen får mig att känna ångesten växa. Känner hur den svarta sidan tar över mig. Igen.
En sidan som jag varit vän med så länge har tagit över mig. Detta är det enda sättet för mig att överleva. Jag klarar inte mer, inte mer sorg. Inte mer ledsamhet. Så detta är sättet att skydda sig. Gå över på andra sidan.... Sidan där det ite finns någon återvändo, sidan man stannar kvar för evigt. Sidan där igen kan skada mig mer!

Då var vi där igen! Det var detta jag fruktade. Detta jag såg närma sig. Detta jag inte ville skulle hända. Ändå gjorde du det.
Du berättade för mig hur det skulle bli. Du tog beslutet för oss båda. Du ville det skulle vara över. Men gav aldrig någon egentlig förklaring. Förklaringen var mer att jag var värd bättre. Hur kan du veta? Du är bättre för mig. Eller du var bättre för mig. För du var det jag ville ha, det jag ville åt.
Du bestämde slutet på vår saga. Du gjorde vad jag trodde bara var ett kapitel till slutet. Jag är trött på att du ska må dåligt. Att du ska få vara ledsen. Att du ska få ha dem känslorna. Du får inte! Det är ditt fel! Det är ditt beslut! Lev med det för det måste jag göra.
Någonstans inom mig visste jag. Så jag tror jag mest är besviken på skådespelandet som du höll på med. Spelet utan regler. Spelet där reglerna bara passade dig. Men nu är det över. Kanske var det lika bra det.
Du och jag hade kunnat bli fantastiskt. Men du valde bort mig. Igen. Du valde att inte satsa. Du valde att fly. Du valde att inte vara med mig. I samma ögonblick, i samma sekund som jag förstod vad du skulle säga. Började benen skaka. Händerna var svåra att röra. Fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka. Och inte en tår fälldes. Inte en enda. Du är inte värd att gråta över, du är inte värd att ha i mitt liv. Men ändå känner jag mig så tom. Så trasig. Hur kan det vara?
Jag trodde att jag var hel med dig. Jag ville vara hel med dig. Men du gjorde mig halv igen. Du gjorde mig trasig, du gjorde mig illa. Väldigt illa. En hemsk person, en person med ett litet hjärta. Du bryr dig inte, fast du säger att du gör. Du var mycket för mig och nu är du inget. Du finns inte. Du valde detta. Denna gången finns det ingen återvändo. Det är över, du och jag finns inte mer, vi finns inte mera. Inte nu och aldrig någonsin. Det är över. Påriktigt.