Tårarna rinner sakta ner för mina kinder, egentligen har jag nog inte så mycket att vara ledsen för. Eller jag vet inte. Kanske har jag det. Men när tårarna inte kan sluta rinna känns livet patetiskt, allt känns som det håller på att falla samman mitt framför näsan på mig. Jag känner mig svagare för varje lite tår jag låter rinna nerför min kind. Varje tår symboliserar något som jag förlorat, något som inte finna hos mig längre, något som har försvunnit eller som har lämnat mig. Det är varje tår det. Jag försöker torka väck dem men det går inte. Jag försöker tänka på något annat men allt som kommer upp är saknaden av allt jag har förlorat.
Saknaden är enorm, saknaden är gigantisk. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att få kontroll på den. Det var så länge sen sist som jag lät tårarna få rinna, för om jag väl börjar kan jag inte sluta. Jag försöker vara stark, försöker att inte bry mig men i själva verket dödar det mig inombords. Allt detta görs för att ingen ska veta, ingen ska få se att kaoset kan släppas löst. Ingen får se tårarna. De kommer från allla håll, jag kan inte ta emot dem, inte hantera dem. Saknaden av allt jag förlorat är så stor. Saknaden av mig själv. Saknaden av att ha en identitet. Saknaden av att vet vem jag är. Saknaden av alla jag förlorat. Saknaden av den fina tiden när jag levde. När jag var jag. Nu är jag bara skal utan innehåll, en människa utan känslor, en männsika som inte är värd något. En människa som inte bör finnas