Nu flyr jag, eller åker iväg för att rensa huvudet lite. Tåget bär av till Stockholm imorgon och tankarna ska få samlas så någon klarhet kan utvecklas. Läget som är nu fungerar inte för någon. Jag klarar inte det. Jag måste få rätsida på livet, rätsida på dig och framförallt rätsida på mig själv. Jag måste få fundera i ensamheten, ensamheten som skrämmer mig kanske nu kan rädda mig. Ensamheten som är hatad välkomnar jag nu med öppna armar. Jag behöver tid att fundera, behöver tid att lista ut vad jag vill. Helt ensam ger jag mig iväg till Stockholm för ett äventyr i ensamheten.

Klockan är mycket, tiden har gått fort ikväll. Lite för fort. Du var där och jag också. Du fanns i samma rum som mig, du var där mina blickar landade. Du var överallt. Det ända jag kunde tänka på var att jag ville du skulle visa mig något intresse. Och mycket rätt, det kom. En liten extra lång blick emellanåt, en liten klapp på låret, en lätt smekning när jag var på väg förbi, armen kliandes på min rygg. En lätt kyss i hallen. Inte en kyss där det bara var du och jag, utan alla såg. Inget att dölja. En liten kyss på armen, ett litet försvarande av mig framför en kompis. Allt detta kunde varit perfekt. Allt detta skulle varit perfekt. Kvällen kunde knappt blivit bättre...
Då kom tankarna. Tankarna om vad du sysslar med när vi inte hörs, tankarna om vem du är med. Vem du kysser lätt i hallen, vem du lägger din arm om, vem du viskar till, vem du visar intresse för. Allt blev kaos men ändå kan jag inte motstå dig, mina ben blir svaga, mitt hjärta dunkar fortare, det är något med dig som hela tiden drar mig tillbaka, som hela tiden tror och hoppas att du är annorlunda.
Beslutet om oss var taget, ihåligt och väldigt långt inne satt det men det var taget. Jag kan inte ändra det, du kan inte ändra det. Du måste förstå att jag måste skydda mig, jag måste försöka få bort allt detta som kommer tillbaka till mig varje gång vi ses.
Du får mig att må dålig, du får mig att må bra. Du får mig att skratta, du får mig att gråta. Du får mig att undra, du får mig förstå.
Men varje gång telefonen åker upp skär det i mig. Det får mig att vilja kräkas, får mig att vilja fråga vem och vad det är. Det är som ett sår som aldrig läker, du river upp det varje gång telefonen åker upp. Oron växer inuti mig. Mår dåligt, blir arg, ledsen, besviken. Du gör det så tydligt mot mig. Du går iväg, gömmer mobilen. Jag vet vad som händer och jag förstår. Jag förstår att du vill vara med andra men jag kan inte dela dig, jag vill inte dela dig. Då är jag hellre utan. Eller är jag det?
Ibland vill jag tro att jag klara mig utan sig men hela tiden glider du tillbaka till mig. Jag vet att det finns något där. Frågan är bara vad. Och kommer vi någonsin få reda på det. Jag vill lita på dig men det gör jag inte. Jag vill se dig i ögonen och kunna känna känslan av glädje men det gör jag inte. Jag undrar istället vad de fina, sorgsna ögonen döljer för mig. Jag vill veta vem du är och vad du vill med mig. Du och jag är lika. Men ändå olika. Du och jag finns inte längre, men existerar ändå. Du och jag har ett slut, men det kommer inte. Du och jag är ett oskrivet kapitel, bara några få rader har skrivits och redan så mycket problem. Du är hemsk mot mig men ändå inte. Du är fin mot mig men ändå inte. Du gör mig glad men ändå inte. du gör att vi finns, men ändå inte. Ingen början inget slut , vad händer egentligen mellan oss?