När något går bra för mig måste du komma och förstöra för mig. Är rätt trätt på det för hur jag än gör så har jag sparat en plats i mitt hjärta för dig även om jag inte vill. Jag vill ha ut dig därifrån för du hör inte hemma där. Du ställer krav på mig som jag inte visste ens fanns. Vill du inte ha mig så skit i mig. Låt mig gå, låt mig får vara en person som någon annan kan älska. Låt mig få bli fri! Känner mig som skräp som ligger på vägen, alla ser men ingen bry sig. Det är så du får mig att må! Att jag skulle må så bra av dig är ju helt sjukt! Och när jag är ifrån dig är det precis som du sparkar på mig. Jag vill gå vidare men har stannat upp i något skitit jävla mellanting. Är så arg på mig själv just nu, måste ta nya tag men när jag väl gör det drar du in mig i det gammla igen, är inte du trött på det? För det är jag, eller jag vet inte, kanske är jag inte det. Kanske är det därför jag låter dig dra tillbaka mig för att det är det jag vill. Kanske vill jag inte gå vidare, kanske vill jag leva i mellantinget.... Kanske är det förbjudet för mig att vara fri... Kanske mår jag som bäst när jag är fången?

Känns lite konstigt just nu. Har lämnat, eller iallafall försökt lämna allt de gamla bakom mig och ta nya tag. Känns som att när jag väl tar tag i situationen är det samma person som drar mig tillbaka in igen. Blir så trött på att aldrig få släppa det gamla. Det var inte jag som valde ha det såhär, jag ville något helt annat men det ville inte du. Det var du som ville ha det som vi har det nu, inte jag. Varför kan man då inte lämna det? Enkelt svar för att det går inte. Hur mycket man än vill så finns det något där som man inte kan göra något åt. Hur mycket vi än kämpar mot det så dras vi tillbaka in i det igen. Skulle kalla det tröttsamt men väljer ändå alltid att kalla det för spännande. Det finns liksom inget slut, jag tror ingen av oss vill att det ska finnas det, hur mycket vi än försöker få ett slut blir det bara början på något nytt.
Men jag har bestämt mig nu! Äntligen skulle nog många vilja säga! Att jag inte ska lägga någon energi på det mer, jag ska ta allt som det kommer. Jag orkar inte undra, jag orkar inte vara rädd att förlora dig, jag orkar inte tänka på vad som kunde blivit, jag orkar helt enkelt inte. Det förstör mig, du förstör mig,allt blir som ett enda stort kaos. Men hur mycket du än förstör mig låter jag dig bygga upp mig igen. Jag vet inte hur allt ska bli, eller om det ens finns något kvar just nu. Men jag har slutat att hoppas, jag måste, vill inte men måste för annars försvinner jag igen och då kanske jag inte kommer hitta vägen tillbaka och det är något som jag inte kan riskera. Hade jag vetat att det fanns någon chans så kanske jag hade vågat men just nu gör du en sak och säger en annan. Svårt att förstå men nu är det dags för nya tag. Vi får väl se hur det går

Igår tog jag ett viktigt beslut i mitt liv. Jag är så sjukt trött på att jag tänker på vad alla andra vill och inte på vad jag själv vill eller känner. Jag är så feg och glider alltid med även om jag är en person som är väldigt social och gillar att skoja och stimma så är jag så väldigt rädd för att såra någon. På något sätt har jag inte insett att de som sårar mig ska jag bara skita i. Jag ska inte låta dem göra det, jag måste helt enkelt börja ställa krav. Krav som ger mig det jag vill ha, jag kan inte gå på tå för andra när det inte är någon som bryr sig om mig. Jag måste helt enkelt skita i andras tankar och behandla andra så som de behandlar mig. Jag är trött på att alltid vara den snälla tjejen som alltid tar hand om alla andras problem. Nu är det ett nytt kapitel! En ny resa som börjar, det är bara att blicka framåt och glömma det gamla. Ta nya tag och se vad framtiden har att erbjuda mig. Om man tänker så kan det inte bli sämre iaf. Eller jag hoppas verkligen inte att det kan det...

Borde glömma allt det gamla. Nu vet jag ju sanningen, vet vad hans känslor är, bör man inte bara glömma och gå vidare då? Det skulle aldrig bli vi, det var helt enkelt inte meningen, hur mycket jag än ville det så var du inte redo. Du använde mig som en leksak och när du kände att jag kom för nära dig kastade du bort mig. Jag blir ledsen och ännu mer ledsen när jag ser dig med någon annan, det skulle vara du och jag.. det är något som hela tiden känns i mitt hjärta men inte förrän igår kunde jag lista ut vad det var, det var du som var med någon annan än mig, jag var inte längre något val, inte ens en tanke. Det skär in i mitt hjärta och den känslan är något jag aldrig kommer glömma. Blivit lekt med i så många månader, förhoppningarna har växt men nu, nu är det över. Kanske är det bäst att det aldrig blev du och jag, kanske hade det varit ett misstag och kolla vad som kunde hända mellan oss och om det skulle fungera. Nu är det inte lönt att fundera för du har gjort det klart För mig vae du står och jag tänker inte stå bredvid och kolla på när du går vidare, bara För att en dag kanske du väljer mig. Jag vill inte bli vald sist och framförallt inte efter de andra tjejerna. Jag är värd att du väljer mig först, jag ville vara din tjej inte en av dina tjejer, vilket jag tyvärr blev....

Det går inte att beskriva hur upprörd och arg man är när en person sprider ut falska saker om en. Att saker har hänt som aldrig har hänt, bara för att den personen vill att det ska ha hänt. Anklagar mig för en massa saker som personen själv har gjort. Kallar mig för det ena och det andra men det värsta är nog att den personen dömer mig när den har gjort precis likadant! Jag behöver inte ta hänsyn till en sån person, jag förstår verkligen inte hur allt kunde bli så fel men som sagt idioter finns det gott om och den sista är tyvärr inte född än...

Kanske ska man gå vidare kanske inte? Varför ska man stanna i något när man vet att det inte leder någonstans. Är det inte något som man skulle kalla meningslöst? Eller finns det nåt i ens hjärna som gör att det man inte kan få är det man vill ha? Att allt det otillåtna smakar bättre än det tillåtna, att gräset verkligen är grönare på andra sidan. Min hjärna säger spring, spring! Me. Hjärtat hoppas och hoppas. Att inse att hjärnan och hjärtat inte vill samma sak är jobbigt, blir som ett kaos som bryter ut. Vet inte vad man ska lyssn på, vilket är smartast? Vad vinner jag på? Var blir jag sårad? Vem leker jag egentligen? Vem är jag egentligen? En identitetspanik har uppstått inom mig. Kan inte definiera mig själv, finns det något jag? Finns det verkligen det? Varför kan jag inte se den? Varför är den osynlig för mig? Behöver jag bekräftelse av honom, är det då jag bet vem jag är? Hjärnan och hjärtat är förvirrade, ingen vet ut eller in. Krisen är nära. Varför har jag så svårt att släppa taget? Varför inte bara lämna det gamla och gå vidare, är det känslorna som spökar? Är Det så att dem jag inte trodde fanns i själva verket existerar.. Skämmande, livsfarligt, dödligt...

Allt har en början och allt har ett slut. Jag trodde inte slutet skulle komma så snabbt. Allt hade varit bra ett tag, lite för bra. Jag visste att det skulle få ett slut, det var bara en tidsfråga. Men jag var inte beredd på att det skulle komma nu och framförallt inte så snabbt. 

 Det finns något som gör att det aldrig är ett slut även om vi säger att det är det. Någon sorts kraft som gör att allt bara fortsätter och fortsätter. Men ändå så vet vi inte hur det ska bli, hu vi vill att det ska bli. Jag trodde jag skulle reagera annorlunda, inte alls som jag gjorde. Trodde att jag de skulle komma mer känslor, men jag har skyddat mig, precis som jag lovade mig själv att jag skulle göra. skydda mig från känslorna , skydda mig från allt som kunde skada mig. För en gång skull tror jag att jag tänkte efter först innanjag reagerade. Tack och lov för att man lärt sig något. Att släppa in någon i sitt liv, då måste man vara säker på att den är där för att stanna och inte där för att skada.

Det ligger för mycket ångest i allt det gammla som hänt i mitt liv. Det ligger och skaver som ett sår som aldrig vill läka. Hur mycket jag än försöker försvinner det aldrig. Det är mycket i min barndom som gjort mig till den personen jag är idag, jag tror att om den insidenten aldrig hade skett hade jag varit en människa som mått mycket bättre och hade haft en normal barndom. Jag önskar att jag skulle få prova på att vara barn, jag har aldrig fått uppleva ett riktigt tonårs liv, med skandaler och fester. Jag har aldrig fått vara en tonåring, det fanns ingen plats för mig att vara det. Det fanns inte tid till mig och göra dumma saker för att sedan lära mig av det. Jag var tvungen att ha lärt mig innan något hänt. Det fanns istället en annan person som tog allt detta från mig plus mycket mycket mera. Hon förstörde mitt liv, det är fortfarande förstört. Hon försöker ta sig tillbaka men jag kommer aldrig släppa in henne i mitt liv igen. Hon förstörde allt för mycket för mig, hon önskade mig allt ont i världen och det värsta av allt hon önskade mig döden. Att livet skulle tas ifrån mig, att jag inte längre skulle få leva, att jag inte längre skulle få ta en andetag på våran planet. Detta var en person som betydde allt för mig. Hon var mitt allt, hon var allt jag behövde för att känna mig hel. En riktigt bra vän. Men vad hände? vad gjorde jag för att förtjäna all denna onsdka? jo jag levde, lite för nära henne, skötte mig för bra, gjorde det som förväntades av mig. Hon hatade mig, hon hotade mig, hon försötde allt som kunde varit något bra för mig och nu frågar hon varför jag inte är glad att se henne? är det inte självklart?! Det går inte att förlåta en sådan sak, det går inte att få tillbaka den personen som jag en gång såg i henne, jag kommer aldrig mera kunna se henne på samma sätt. Helst vill jag inte se henne alls. När jag ser henne blundar jag och drömmer att jag är på en planet där hon inte kommer åt mig.