Natten är förbi, ännu en jobbig natt fast bättre en den förra. Inte ensam,inte sårbar längre! För djupt sårad för att kunna känna, för djupt för att se det god runt om. I stundens hetta tog besluts, beslut som inte kan ändras. Stänga, låsa och gömma. Det som är viktigast för en. Det får inte hända igen. Det får bara inte. Jag orkar inte mer, vill inte mer. Jag har tagit beslutet. Ensamheten är välkommen, ensamheten är här för att stanna. Om man inte släpper in någon annan än den så kan man inte bli sårad, i te känna sig hjälplös, inte känna några känslor. Jag måste leva efter detta, jag får inte luras av andra, inte låta dem komma mig nära. Inte låta dem känna mig. Känner dem mig inte kan dem inte göra mig illa. De kan inte få mig att trilla ihop om de inte betyder något för mig. Beslutet är taget och hugget i sten! Ensamheten välkommen, kärleken hejdå du har gjort mig så illa så nu är det jag som släpper dig så än en gång välkommen till mig ensamheten. Du har aldrig lämnat mig men nu välkomnar jag dig, respekterar dig och litar på att du ska få nu att förstå att det enda jag behöver är dig!

Så ledsen så arg så besviken. Så mycket av allt just nu. För mycket av allt. Lägga sig i fosterställning på det kalla golvet och bara ligga där. Aldrig resa sig. Aldrig flytta sig. Han har gjort henne illa. Han sa han brydde sig men svek som de andra. Lämnade henne liggandes, inte kapabel till att resa sig. Han förstörde henne, han lekte med hennes hjärta. Hon fick förhoppningar och då stack han! Vidrigt vidrigt. Flickan är ensam, ledsen och på golvet. Frågan är om hon kommer resa sig igen?

Man kan se mycket runt om en om man bara väljer att öppna sina ögon. Men det som sker bakom stängda dörrar är det ingen som kan se. Det som inte sägs kan aldrig pratas om.
Gömma sig är aldrig lösningen, men varför envisas man med att göra det? Springa ifrån alla problem som jagar en. Man har dem tätt i häl men väljer ändå att bara öka farten. Stannar man måste man reda upp det, fortsätta fly är hoppet. Hoppet att allt ska bli bra, allt ska försvinna så småningom.

Patetiska människa
Sorgliga människa
Onda människa
Fula människa

Man tror allt rulla på lite åt rätt håll. Men nej! Det är fan synd att något ska gå min väg!!! Hoppet är långt borta. Vilja att vilja fortsätta finns långt borta. Ångesten av sorg och hat är nära, och närmre kommer de. Lyssnar på hjärtat som inte orkar slå så hårt längre, lyssnar till snyftandet som nästan tagit slut. Ser de ljudlösa tårarna rinna nerför kinderna, en, två, för många för att hinna räkna. tårarna vill inte sluta rinna, hur mycket man än försöker hålla dem tillbaka fortsätter dem. Men de har inte tittat fram förrän dörren stängdes bakom personen. Innan dess fanns det inte ett spår av tårar i ansiktet. Men när den där dörren stängdes och insåg att nu var det fritt fram. Nu var det bara att släppa ut allt som hållits inne.
Personen som stängde dörren vet inget, får inget veta. Det är synd men så får det vara. Hon släppte någon lite för nära, alldeles för nära och ingen fick hon inse att det är inte värt det. Hjärtat orkar inte. Hjärnan orkar inte. Hjärtat slå allt svagare, svagare blir det, svårt att höra, svårt att andas. En sten har lagt sig över bröstet, den går inte att flytta. Den trycker hårdare och hårdare ner mot hjärtat. Hjärtat orkar inte stå emot. Sorgen kommer, ledsamheten tar över. Det finns inte mycket kvar, nästan inget. Allt är borta för en person som hon aldrig trodde skulle såra henne har sårat henne mest av alla

Det är mycket som går bra just nu. Det mesta egentligen. Det finns egentligen inget som skulle kunna få mig att börja fundera på allt som hänt under de senaste åren. Alla svek, gräl, ovänner och alla tårar som fått rinna nerför mina kinder. Men igår gjorde jag något som jag inte borde ha gjort.. Jag började fundera och fundera, började plocka fram kort och saker som jag har sparat från de gångna åren. Istället för att det skulle förvandlas till något positivt fick det raka motsatsen. Sakta känner jag hur det börjar vattnas i ögonen och innan jag vet ordet av det har tårarna börjat rinna. Att tänka på allt det som faktiskt har hänt som jag inte kan göra något åt. Att tänka på att jag inte kan påverkar, att tänka på att jag faktiskt varit där, mitt i det hela. Mitt i allt det onda, där stod jag. En rädd och ensam liten flicka som inte förstod något av vad som just hade hänt. En förvirring som aldrig har lyckats försvinna. En förvirring som gör återbesök allt för ofta. En förvirring som gör det omöjligt för mig att släppa det gamla, en förvirring som påminner mig om allt det dåliga som faktiskt hände.
Att tänka tillbaka tror jag är ett sätt som får mig att förstå vad som verkligen hände, hur allt kunde bli så fel. Jag kan förstå hur jag själv förändrades och blev någon som jag aldrig velat vara. Men mest av allt tar minnena tillbaka sorgen, sorgen som alltid gömmer sig i mitt hjärta. En sorg som är så enorm att ibland vet jag inte var jag ska ta vägen, jag har ingen plats jag kan lämna den. Ingen plats som är säker nog för att lämna den. Sorgen av att förlorat något som borde varit mitt. Sorgen av att aldrig fått berätta, att aldrig vågat berätta. Sorgen som berättar för mig varje morgonen att jag inte duger, att jag inte bör få finnas, att ingen bryr sig. Det är sorgen som kryper närmare mig och stöter bort dem som jag vill ha nära mig. Sorgen gör mig så mycket onte men ändå kan jag inte släppa den. På något konstigt sätt har den blivit en del av mig, tråkigt nog. Men utan den är jag ännu mer förvirrad än med den. Jag låter den stanna, jag saknar den varje gång jag är utan den för då vet jag inte vem jag är, vet inte vad jag ska göra. Den är en del av mig, en del och mig. Ibland tror jag den är mig och jag är en del av den.
För att kunna släppa in någon måste jag släppa den. Men kan jag det. Något som varit en så stor del av mig i så många år, kan jag låta den gå? Ska jag bara lämna det och gå vidare? Kanske är det dags att ta tag i problem och försöka hitta mig själv och inte den personen som alla tror jag är, den personen finns inte. Den personen existerar inte. Det är en karaktär som jag byggt upp för att skydda mig själv.... Frågan är om jag är redo att ta reda på vem jag egentligen är?

Ibland är allt lite för bra för att vara sant... Ibland känns det som jag är så långt ifrån verkligheten, att allt kanske är lite för bra. Kanske är de såhär det ska va? Kanske är det såhär det känns när man är glad? Man kan ju börja undra. Känslan av lycka finns runt hörnet och bara väntar på mig. Känslan av succé och en balans i vardagen bara letar efter mig. Kanske händer det! Kanske ska jag äntligen få finna något som inte kan skada mig eller bryta ner mig. Kanske har jag lyckas bygga upp något stabilt som jag faktiskt är värd. Kanske är detta förändringen, vi kan ju bara vänta och se... Sedan hoppas vi ju självklart med!

Mörkret kommer allt närmre, skuggan har blivit alldeles för mörk, det går inte att urskilja i det lilla ljuset som finns kvar. Kämpar och kämpar för att försöka hålla kvar det lilla ljuset som fortfarnade finns, det är inte lätt. Det är precis som det inte fastnar. Det är precis som det inte går att greppa, inte går att nå, för långt borta. Och längre bort svävar det. Ljuset som skulle bli räddningen, ljuset som skulle lysa upp allt det mörka igen. Det mörka skulle behöva letas efter, inte var tanken att ljuset skulle försvinna. Ibland kanske tanken förväxlas med vad som egentligen händer i verkligheten, kanske är det mörkret som är verkligheten och ljuset som är önskningen? Kanske får vissa uppleva det fantastiska livet i ljuset medan andra får försöka hålla kvar i det lilla ljus de har. 

     En fas, en som aldrig lyckas försvinna. Hur mycket du än vill glömma kommer den tillbaka, om och om igen. blåst bort den så många gånger men den lyckas alltid hitta tillbaka. Dåliga dagar kommer den närmre igen, letar sig in och bygger upp en mur igen. En mur som är svår att riva, som ingen kan riva. Det är farligt, isen är tunn och tunnare blir den. Det är svårt nu, mycket svårt. Allt bör försvinna, allt måste försvinna, varför kommer då allt tillbaka igen? Varför försvinner det inte? Det bara måste göra det. Känslorna måste försvinna, hatet måste försvinna, förvirringen av att inte förstå måste försvinna. Det bara måste det. Men var är alla?

   bort, långt bort, kanske på en annan planet. Kanske är jag det? kanske är detta inte rätt för mig? kanske var det tvungen att hända och då blev jag den utvalde. Inte rättvis, eller kanske det är? kanske har jag själv gjort allt detta? kanske har jag själv orsakat denna röra? kanske jag förtjänar det som kommer... 

    Att vänta på att allt ska slå ut igen är som att vänta på tredje världskriget. Väntan är det värsta, man skulle tro att händelsen är den värsta men väntan på att allt ska blossa upp igen är värst. När det finns något som går bra i livet kommer det upp igen, förstör och förstör. En annan person kan styra ens liv, ha en sån otrolig makt när den egentligen förtjänar mer lidnande än mig. Den förtjänar allt ont som kommer, men kanske gör jag med det? kanske är det något som vi måste dela på? så många frågor som dyker up så fort personen sätter sin fot i närheten av mig, så många känslor suom jag inte längre trodde fanns dyker upp. Hatet, ilskan, avskyn kommer tillbaka, allt lite starkare, lite som en återbetalning för att jag glömt bort att må dåligt. Då får man sota får det senare.

     En ny start hade varit underbart. Bort från dem som gör mig illa, bort från allt som kan skada mig, bort från dem som vet hemligheten, bort från den personen som jag är. Det är inte jag , detta är inte jag.... kanske är detta någon jag blivit på grund av vad som hände, kanske är detta en person som aldrig skulle funnits som existerar på grund vad en annan människa utsatt den för. Kanske hade ljuset funnits i livet istället för allt detta eviga mörker som det inte finns någon väg ut ur. 

      Jag blev lovad annorlunda, jag blev lovad att det skulle bli bättre, jag blev lovad att de alltid fanns där för mig, men allvarligt? Det är inget av det som stämmer. Inget. Allt är som bortblåst. Jag är glömd, borttappad, kastad och undangömd. Kanske är det bättre för mig att ha det så? jag skulle vilja försvinna helt, inte lämna ett spår. Börja om på nytt, där ingen vet något om mig. Inte något. Det finns ingen chans till en ny chans här, för många anar, för mycket skvaller, för mycket tankar, för mycket känslor. Att bara få lämna allt och försvinna skulle leda till ett liv där jag är ostoppbar, en robot, en maskin utan känslor, det skulle bli ett liv utan problem. Ett liv som skulle spegla vad som händer med en person när någon annan rövar bort friheten och makten som en människa ska få ha...

kanske begär jag för mycket, kanske försöker jag glömma händelsen så mycket att det ger bakslag istället och jag minns den i minsta detalj. Allt finns kvar, allt. Precis allt! inget är egentligen glömt den enda skillnaden är att jag vet hur man stoppar undan alla bevis som gör att någon kan få veta. Någon vet.... en person vet.... den är lika skyldig som personen som gjort det. Men lärdom får man ta av det. Ensam är man starkast, ensam kan man inte bli sårad, ensam kan man växa, ensam kan man erövra, ensam är man en vinnare......Eller?

trött, tröttare, tröttast. svårt att välja vilken nivå jag befinner mig på just nu. Trött efter jobbet, tröttare av all stress som orsakas av att man måste ta jobbiga beslut om livet, men är nog ändå tröttast på kärleken. Det är som att åka en berg och dalbana varje dag som går. Ena dagen rullar det på och man svävar högt uppe bland molnen, andra dagar är man nere under jorden och försöker förstå vad som gick fel. Det jobbiga med denna situationen är att hur mycket man än analyserar kommer man aldrig fram till något vettigt. It makes no sense. Att jag skulle behöva ta fram allt detta igen var inget jag ens hade fuderat på. sårad, nerbruten, nertryckt kändes allt detta så långt borta. Men på något vis har det lyckas nästla sig in i mitt liv ändå. Nu växer rädslan för varje dag som går. Oron av att bli sårad är stor. Oron av att inte veta vad som händer, oron av att fatiskt försöka öppna sig för någon igen.

     Att gå från att vara ett stängt kassaskåp till öppen bok, vägen är lång. Ibland är det svårt att se att kassaskåpet ska bli annat än låst. Rädslan för vad som kan släppas in är stor. Kärleken har fått en ny betydelse, en ny upptäckt, kanske kan detta vara något positivt? kanske finns det riktiga känslor? kanske finns det någon man kan älska? kanske finns det någon för alla?

    så många frågor utan några svar, så många funderingar utan några svar. Allt bara snurrar och snurrar. Ju mer det snurrar ju längre bort försvinner allt, svårt att skilja sakerna åt. Måste skilja på rätt och fel, rädsla och trygghet, sant eller falskt, värt det eller gå vidare. många alternativ som måste få en lösning. Förvirringen är total, finns det en lösning? finns det ett svar? finns det någon som kan väcka mig ur detta när svaret har kommit?