Tankarna tar över allt som pågår i mitt liv just nu. Allt handlar om skit saker. Saker som inte bör ha betydelse men ändå har. När någon väljer att vara med någon annan bör man acceptera det. Man bör lämna allt och gå vidare, men jag kan inte släppa dig. Du är ett svin, ett as, allt elakt jag kan tänka just nu är du. Men ändå finns det något inom mig som hoppas att du ska förändras, något som hoppas på att det kan lösa sig. Att det kanske till och med kan bli du och jag, om jag nu vill det... Jag vill förlåta dig men kan inte, jag vill se dig i ögon och förklara för dig hur jag känner, att du betyder något för mig, men jag vågar inte. Jag vill ta dig i handen och visa världen att det är du och jag. Jag vill visa alla vilken fantastisk kille jag hittat, jag vill vakna upp med ett leende på läpparna för jag vet att du ligger bredvid mig, jag vill få pussar utan att behöva göra något speciellt, jag vill få komplimang för att jag är jag, jag vill bevisa för dig att du gör mig lycklig.... Eller gjorde, du gav mig mycket av detta, i princip allt. När jag var med dig var livet en dans på rosor. Men nu.... Du svek, du sårade, du fick mig att hata, du fick mig att ta mer avstånd, helt plötsligt känner jag inte dig och du känner inte mig. Du kommer aldrig så nära mig igen, det går inte. För när du lämnade mig första gången var jag krossad, nerbruten och kunde knappt samla ihop allt som gått sönde. Nu leker du med mig. Leker hemska lekar och tror inte jag förstår. Du är med någon annan, du delar dig själv med någon annan mer än mig. Jag gillar inte det. Jag vill ha dig, men vill du ha mig? Eller vill jag ha dig? Varför har du kontakt med mig om du inte vill något? Vardör spelar du inte spelet med någon som är lika oseriös som dig.
Det konstiga med allt detta är att jag inte är ledsen, inte en ända lite tår har runnit nerför min kind, du är inte värd att gråta över. Du se det första gången men nu är du bara en stor fet jävla besvikelse