Egentligen så händer det kanske inte så mycket. Eller iaf inte vad andra vet. Men för mig händer det saker hela tiden. Ibland är de små, ibland större... Ju längre tiden går ju mer spelar vissa saker roll för mig. Jag bestämde mig för att inte gå in i detta helhjärtat men tror på någotvis att jag gjort det. Nu är jag rädd, rädd för att släppa någon för nära igen. Så nära att dem kan såra mig. Jag vet inte hur jag ska vara, hur jag ska känna, hur det ska bli. Jag vill bara vara mig själv, bry mig om mig själv och bara skita i allt annat. Fattar ibte varför vissa saker gnager sig fast i huvudet på mig och det blir lätt att jag dra alldeles för snabba slutsatser och dra personer över en gräns där de inte hör hemma. Allt detta görs på grund av rädsla, rädsla för att någon ska komma för nära, rädsla för att bli sårad igen

Att börja om på nytt med någon är spännande, lite overkligt men ändå spännande. Allt är så annorlunda, allt kan verkar perfekt i vissa ögonblick. Men är detta verkligen det man vill? Är det någon som är värt att satsa på? Kan det vara så att man inte vet vad man vill och tror sig vilja just detta?
Det sägs att tiden läker alla sår, det är så sjukt osant. Tiden kanske läker mycket men inte om man blivit sviken av någon man verkligen litat på. När man då ska gå vidare och ta nya tag är man rädd att man blir förd bakom ljuset igen, man blir misstänksam gör allt, minsta lilla vill man dra sig ur. Framför allt när känslor börjar komma. Då är det viktigt att skydda sig, skydda sig från det värsta som finns, skydda sig från rädslan. Är det något tiden med läker? Tror inte det. Finns nog inget som kan läka det som hänt, det som inte fick hända som ändå hände.

Ibalnd kan man undra vilka man kan kalla för vänner och vilka man ska hålla sig borta från. Som jag skrivit innan kan jag känna att det inte finns någon som riktigt förstår mig och att jag har väldigt svårt för att dela med mig av vem jag är. Men några av de närmsta jag har vet en del om allt som hänt i mitt liv, de vet en väldigt liten del men de vet ändå något.. Så när man känner att sina vänner prioriterar annat än en själv kan det vara jobbigt. Man kan bli besviken så lätt men det är också något jag inte visar. Jag håller det för mig själv och mår bara dåligt över det. Men jag kan känna såhär att om man berättar något för en kompis och ber om hjälp är det ibte kompisen uppgift att hjälpa? Jag kan känna att jag ställer upp och finns där för dem hela tiden men var finns de när jag behöver Dem? Inte där jag är iaf. Kanske är det mitt eget fel eftersom jag inte kan öppna upp mig men om jag öppnar upp mig och de sviker kommer ja bli sårad och det är något som jag inte klarar av just nu, då faller allt samman igen

Ibalnd kan man undra vilka man kan kalla för vänner och vilka man ska hålla sig borta från. Som jag skrivit innan kan jag känna att det inte finns någon som riktigt förstår mig och att jag har väldigt svårt för att dela med mig av vem jag är. Men några av de närmsta jag har vet en del om allt som hänt i mitt liv, de vet en väldigt liten del men de vet ändå något.. Så när man känner att sina vänner prioriterar annat än en själv kan det vara jobbigt. Man kan bli besviken så lätt men det är också något jag inte visar. Jag håller det för mig själv och mår bara dåligt över det. Men jag kan känna såhär att om man berättar något för en kompis och ber om hjälp är det ibte kompisen uppgift att hjälpa? Jag kan känna att jag ställer upp och finns där för dem hela tiden men var finns de när jag behöver Dem? Inte där jag är iaf. Kanske är det mitt eget fel eftersom jag inte kan öppna upp mig men om jag öppnar upp mig och de sviker kommer ja bli sårad och det är något som jag inte klarar av just nu, då faller allt samman igen

Det är går bra nu, kompis det går bra nu.det rullar faktiskt på just nu. Livet tar nya och väldigt oväntade vändningar, men jag gillar det! Ibland behövs bara lite hjälp på vägen för att inse att man faktiskt inte är helt värdelös! Det börjar hända saker som skrämmer mig lite. Börjar äntligen hitta tillbaka till vad som kallas för lycka! Eller kanske bara glädje! Det finns många personer som bidragit med allt detta goda som verkligen behövdes i mitt liv. Man gör sina egna val och jag känner att jag valt väldigt mycket fel. Det är jag som bestämmer över mitt liv, ingen annan. Ingen ska säga till mig vad jag ska göra eller hur jag ska leva mitt liv. Jag behöver inte personer i mitt liv som ställer till med mer bekymmer än nytta. Även om det varit svårt så har jag valt bort dem. Ibland måste man ta svåra beslut för att man själv ska kunna hitta vägen till lycka! Det finns alltid någon som kan hjälpa en även om man inte tror det!<3

Helgen har varit super!!! Helt fantatisk! Behövde ha en sån här helg efter allt annat tråkigt som hänt i livet just nu. Jag försöker släppa dig och jag är på god väg, hoppas jag! Så gör inget som gör att jag kommer springandes tillbaka när jag äntligen är redo att ta nya tag och lämna allt det gamla bakom mig. Låt mig gå, låt mig få vara glad. Det är det som jag ber dig om, är det för mycket begärt? Jag gillar dig men önskar ändå att du ska vara lycklig även om det inte är med mig så hoppas jag bara gott för dig, jag önskar att du kunde göra detsamma för mig. Jag förstår att det är svårt för dig men jag har gjort det för dig, och tro inte att det var lätt. Tog mig såhär lång tid innan jag vågade yttra mig om att ens ta ett stig förbi dig, så kan du tänka dig hur lång tid det tog att glömma dig, och mina känslor för dig. Allt har en början och ett slut, vårt slut har kommit, tyvärr

Att se skiten om och om igen är inget som är vettigt för varken dig eller mig. Det är bara att inse att vi måste lämna allt och bara gå vidare. Vi kan inte hålla på såhär. Vi skadar varandra, vi är tyvärr inte bra för varandra du och jag. Du kommer alltid få ha en plats i mitt hjärta, för det du stulit kan du aldrig lämna tillbaka, hur mycket jag än vill att du ska lämna tillbaka det kan du inte. Jag önskar att jag kunde sluta bry mig! Att jag kunde sluta hoppas, sluta önska, sluta fantisera om att det skulle bli du och jag. Men du har en plats som är så nära mitt hjärta att jag inte bara kan släppa dig, låta dig vara. Du är underbar och vi hade varit underbara ihop. Men om du inte kan inse det så är det bättre att jag låter dig gå. Låter dig finna någon som känns rätt för dig, någon du kan dela din framtid med. Det tråkiga är att du inte låter mig gå vidare, låter dig inte släppa taget om mig. Jag behöver det, jag vill att om det ändå inte kan bli något mellan oss är det bättre att du låter mig gå. Och låter mig leva vidare med mitt liv. Jag behöver dig och det vet du. Du gör mig hel när jag bara är halv, du gör mig till något som jag är. Något som jag gillar. Synd att jag inte kan göra detsamma för dig....

Ibland känns det som jag väntar på att något bara ska öppna mina ögon och verkligen få mig att inse vad som är viktigt här i livet. Jag vet inte riktigt vad det är jag väntar på men hoppas innerligt att det är något som kan reda upp allt detta kaos som sker nu.
Ibland kan jag finna mig själv i en situation som jag i vanliga fall skulle vara väldigt obekväm i som jag helt plötsligt accepterar. Jag kan finna mig själv vara ledsen över något som jag aldrig haft, som jag aldrig känt. Just nu känns allt lite mer jobbigt än Vad det gjort de senaste dagarna. Jag känner mig ledsen över att ha förlorat något som aldrig haft, något som jag inte riktig känt, något som var väldigt nytt för mig. Jag ville vara försiktig och det var jag, kanske var jag för föesiktig? Kanske förstod personen inte mig som jag trodde, kanske förväntade jag mig något annat, kanske ville jag något annat. Mina tankar snurrar runt i huvudet, varför kan det inte bara finnas en känsla, en vilja, ett alternativ. Livet hade varit så mycket lättare.
Jag kan känna att jag just nu är så beroende av alla andra, andra som inte känner mig. Jag är beroende av deras tankar, deras åsikter. Jag är beroende. Jag är inte mig själv med dem, eller är jag? Jag känner mig annorlunda när jag träffar dem, jag vill vara någon annan, jag vill inte vara mig själv. Jag hatar mig själv, jag bara hatar. Jag vill vara någon som jag inte är, leva ett liv som inte är mitt. Ett liv som jag inte är värd att leva. Jag vill fly, fly in till en värld där det finns hopp och möjligheter även för mig. Vill komma till en plats där det är okej att vara jag, vara mig själv. Där det är okej att inte veta vem man är, där det är okej att vara förvirrad och tankspridd. Jag vill inte längre styras av andra framförallt nu när jag inser hur det påverkar mig. Hör ligger jag och är ledsen för något som aldrig jag haft, som aldrig skulle betyda något. Men ändå betydde det något, ändå kunde jag inte låta bli att ta det innanför skinnet, nära mitt hjärta. Jag är ute på tunn is, hal is, halkar jag kommer jag trilla igenom, trillar jag igenom kommer jag kunna klättrar upp elle jag komme vara falla som en oviktig sten?