Senaste inläggen

Av flickansliiv - 18 februari 2019 12:50

Det var länge sen jag skrev här. Sist var det 2017. Nu 2019. Det känns konstigt att behöva ta sig tillbaka till denna plats som jag under en lång tid behövde för att överleva min vardag. Jag trodde att detta var över och att jag lärt mig stå på egna ben och inte behöva detta för att överleva. Det gick ett tag men ju mer ångest växer desto mer längtar jag bort. Bort härifrån till en värld där jag mår bättre, en värld där jag får leva och vara den jag är och där ingen ångest finns. 

Just nu växer ångest för varje timme, dag vecka och år som går. Jag vet inte hur jag ska hantera allt som händer eller som inte händer. Jag har en otrolig längtan efter någon som inte verkar gå att nå. Det känns som detta är så långt borta och jag känner mig så ensam i sorgen av att längta efter något som inte verkar gå att nå.

Även om människor i min närhet säger att de förstår och att allt kommer lösa sig, så förstår det ändå inte. De kan omöjigt förstå den känslan som växer i mitt bröst, känslan som får mig att inte vilja gå upp på morgonen, känslan som vill att allt bara ska ta slut. Mitt liv föändras inte för att dem säger att de förstår och att det kommer bli bättre. Jag fortsätter i samma vardag som innan, i samma ekorrhjul som bara fortsätter att snurra. I min vardag är jag en person som inte känner de känslorna som jag gör, som inte gör de sakerna som jag gör, som inte längtar efter dem sakerna jag gör. Men när jag är själv, helt ensam smyger det sig på. Jag kan inte hantera det på något sätt, jag känner en extrem ångest över att vara två olika personer, en som har total kontoll och en som är i total kaos inombords. Jag vill vara den med kontoll, jag önskar att det var den jag var tjugofyra timmar om dygnet men tyärr är det inte så. Allt faller sakta men säkert samman inom i mig. Min längtan är så enorm, jag skulle offra allt men ändå är det så långt borta. Jag försöker uttycka min sorg till andra men de verkar inte förstå mig, några tycker att jag överreagerar men att själv sitta i en situation där du fått allt är det omöjligt att tänka sig in i min situation. 

Jag är ledsen varje dag, varje timme, varje minut. Jag kryper längre och längre in i mig själv men vet inte hur jag ska stoppa. Det känns som ingen förstår mina känslor och ångesten som förföljer mig varje dag. Ibland önskar jag att allt bara slutade göra ont. Mitt hjärta är så trasigt och jag vet inte hur jag ska laga det. 

Av flickansliiv - 30 april 2017 12:50

Det finns personer i livet som betyder mycket, så mycket att det gör on i en. Jag har fått en ny sådan i mitt liv och hon betyder väldigt mycket för mig. På kort tid har hon blivit en av mina närmsta vänner och delar allt med henne... Tills nu... Jag har haft en känsla av att allt inte är rätt, att vår vänskap inte är så bra som jag vill tror. Jag försöker och försöker men jag får inget tillbaka. Vi bestämmer dagar att ses och hon ställer in. vaje gång. Bara en liten stund precis innan vi ska ses. Jag är så trött, så bitter på hela situationen och har föröskt att berätta detta för henne. Men istället för att hon förstår mig landar problemet på mig och att jag är en dålig kompis som beter mig så och gör henne ledsen, när det själva verket är tvärt om. Vi är vuxna människor men i denna relationen är vi som tonåringa igen. Hon sviker mig på många olika sätt, gång på gång men hur mycket jag än förklarar förstår hon inte mig och nu känner jag mig rädd för att förklara hur jag känner eftersom allt alltid landar på mig, för hon kan aldrig göra något fel. Jag är inte felfri, det skulle jag aldrig påstå men jag sviker inte mina vänner, jag säger inte saker som jag inte kan lova, jag vill finnas där för mina vänner och hjälpa dem genom allt som är jobbigt och allt som är bra. Det tycker jag är en bra egenskap som vän. Men när det inte gäller för båda blir det en konstig situation, en situation som jag inte riktigt vet hur jag sak hantera. Hon är ju fortfarande min vän men vi glider längre och längre ifrån varnadra och jag vet inte hur mycket mer tid det är värt att spendera på en realtion som inte leder någonstans, där båda inte värdesätter den på samma sätt. Kanske är det dags att lämna personer bakom sig som tar engergi och spendera den energin på de personer som vill ha den och ger tillbaka det. Mycket tankar och funderingar, trodde inte det skulle vara så mycket drama när man blev äldre men tydligen gillar personer att ha det i sitt liv oavsett ålder....

Av flickansliiv - 28 mars 2017 16:40

Ibland är det bara svart, helt mörkt. Jga hittar inte någonstans. Jag tror jag vet vad jag vill, vet vad jag ska och göra. Men egentligen vet jag ingenting. Jag är rädd för vad som väntar mig. Det okända är skrämmande, det är något som jag inte blir klok på. Vad kan finnas där? bra eller dåligt? Ibland undrar man. Det ger ångest, mycket ångest. Jga vet inte vad som väntar. Alla tror de vet vad jag vill göra, vad jag ska göra men hur kan de veta om jag inte vet det själv? HUr ska jag någonsin veta? kommer jag någonsin veta? Nu avslutar jag snart ännu ett kapitel i mitt liv. Jag har tagit mig igenom något som jag aldrig skulle vara möjligt när jag började för fyra år sedan men nu står jag här, två månader kvar, sen tar jag min examen. EN EXAMEN! hur kan detta ens vara möjligt, alla säger att de aldrig tvekat på att jag skulle klara de, de förväntade sig detta för de visste att jag var "duktig" men hur kunde de veta? hur kunde de veta att jag skulle klara det? jag har tvekat varje minute, varje sekund jag har gått i skolan på om det skulle gå. Om jag skulle lyckas. Nu står jag här, med två månader kvar, och har levererat högsta betyg på nästan alla kurser. Jag tittar på mina betyg i mina kurser och inser att på alla dessa åren har jag endast fått godkänt i några få ämnen annars ligger jag på högsta betyg. Jag har aldrig misslyckats på en ända tenta på fyra år... Ändå är jag inte nöjd, ändå inte säker på att detta kommer räcka. Inte säker på att detta är jag...

Av flickansliiv - 15 mars 2017 13:08

Varför? Varför? varför jag gör detta mot mig själv? ibland undrar jag om jag verkligen tänker när jag gör något. Jag vet att jag äslakr dig, jag vet att det är dig jag vill vara med, jag vet att jag vill ha en framtid med dig, ändå lyckas jag trssla till det på nåogot sätt, jag vet inte hur. Men det händer, varje gång. Jag kräver mycket, det vet jag. Men jag vet inte hur jag ska vara på något annat sätt. Jag vet inte om jag gör såhär för att jag är rädd för att komma för nära, för nära den drömmen som jag hade för oss och sedan förlora den. Kanske är det bättre att förlora den redan innan man fått smaka på hur den kan kännas. 


Jag är en trasslig person, varit med om mycket. Mycket som jag kanske förtjänar men andra saker som jag kanske egenltigen inte gör men som ändå hamnar på mitt samvete. Jag skulle vilja komma bort från det, leva ett "normalt" liv med den människan som ändå säger sig älska mig. Men vad är ett normalt liv? jag vet inte... jag vill så gärna ta reda på det men när jag försöker öppna upp mig är det ingen som lyssnar, ingen som hör det jag säger. Kanske är det för att orden från min mun är för låga, tysta, så ingen hör dem. Ibland känns det som jag skriker och ändå är det ingen som hör mig, ibland orkar jag inte, för ingen hör mig ändå. När ska allt detta bara gå över? när ska jag sluta trassla till saker och bara leva livet så som det är tänkt att det ska vara? Kommer jag någonsin hamna där... vägen är väldigt lång dit känns det som just nu


jag är en jobbig person, jag vet varken in eller ut, hit eller dit, upp eller ner. Ibland vill jag bara leva, för mig själv, bara äslak mitt liv, bara vara den jag en gång trodde jag skulle bli, blir den personen som finns i mina drömmar. Men istället vill jag lägga mig på det kalla golvet, krypa ihop i fosterställning, och bara känna hur tårarna rinner nerför mina kinder. Jag vill älska livet men kan inte, jag vill älska mig själv men kan inte... Varför ska allt vara så jävla joobigt? Folk sa att livet skulle bli lättare när jag blev äldre och att saker och ting skulle förändras, men vad har förändrats? jag vill fortfarnade inte vara här, jag vill fortfarande bara försvinna, jag vill fortfarande bara långt härifrån, lite mer för varje dag som går, lite mer ju äldre jag blir....

Av flickansliiv - 10 mars 2017 14:16

Vi blir äldre för varje dag som går. Vi är inga ungdomar längre. Den tiden är förbi. En tid jag hatade, en tid jag älskade. Allt är förbi. Nya setg ska tas på en okänd mark. Jga vet inte hur jag ska hitta, vad jag ska leta efter. Jag vet inte vad jag vill. ena dagen detta och andra dagen det andra. Jag kan inte bestämma mig. Jag vet vakren in eller ut. Ibland orkar jag inte, ibland önskar jag att jag inte behövde fundera på framtiden, på den framtiden jag alltid önskat mig under så läng tid. Denna tiden skulle vara den bästa, det var detta jag ville, det var detta jag gick igenom eld och lågor för och nu rä jag här. I vårt hus, med dig. Kärleken i mitt liv. Ändå vet jag inte om det är så. Det var inte så här jag tordde det skulle kännas att få allt jag alltid önskat mig. Allt som en gång låg så långt borta finns precis här, nu. Ändå vet jag inte om det är det rätta för mig. Kanske är det såhär det blir, kanske är det såhär jag blir när det varit bra för länge. Kankse är det jag som letar eftre brister och anledningar till att tvivla, kanske är det bara jag som börjar få kalla fötter. Mne varför ? Varför? Varför måste jag hålla på såhär? varför kan det aldrig få vara bra? 


Jag vet att du förtjänar någon bättre, någon som inte är som mig. Någon som ger dig allt det du förtjänar och så mycket mer än vad jag kan ge dig. Just nu kan jag inte ge dig något, men tro mig, jag vill ge dig allt. och jag hade gjort det om jag bara hade kunnat. men jag vet inte hur jag ska göra, jag vet inte var jag ska börja. Jga är rädd för att vara ensam, jag är rädd för att vara med dig. Jga vill se dig lämna mig för att slippa se sig ledsen, se dig gå ifrån mig för att slippa smärtan som just nu finns i mitt hjärta. Mitt hjärta värker av att inte vara någon, att inte vara någon för dig, att inte vara tillräcklig för dig. Du förtjänar bättre och jag vet det. Det som skrämmer mig är när du kommer på det? Kanske är det därför jag tvivlar, därför min kropp gör ont. Du har lämnat mig många gånger förut och jag faller ihop lite mer för varje gång, men ändå kommer du tillbaka. Varför? Jag är bara mindre och midre, jag kommer aldrig att bli tillräcklig för dig.

Av flickansliiv - 7 mars 2017 14:30

ny dag, ännu en dag. Här finns jag och där finns du. Ibland funderar jag på om jag verkligen finns. Är detta verkligen jag ? Eller detta är en person som jag blivit? Jag vill vara den jag var innan, eller vill jag det egentlgien? Jag vet att jag inte vill vara som nu. Jag är inte mig själv, inte någon annan heller för den delen. Jag vill vara någon, någon jag trivs med, någon som jag gillar, någon som är mig. Nu är jag ingen, ingen alls. Om jag inte själv vet vem jag är, hur ska jag då kunna ta reda på det? mina frågor blir bara fler och fler för varje dag som går. Jag lever i en tid där fokus läggs på ytan, inte personen. Jag lever i en tid där kvantitet räknas som kvalitet. Jag är precis som alla andra, mycket vill ha mer. Mitt hus är fint, dyra saker, städat, senaste prylarna. Att se mitt hem i någon annans tanke skulle varit perfekt. Allt på sin plats. En sak som på milimetern står på rätt plats. Allt har sin plats och har placerats där för ett syfte. Men min kropp är allt annat än vacker, allt annat än väl städad, allt annat än perfekt. Spegeln visar det som andra inte ser, det som ingen vet. Mit kropp är förstörd, den kommer aldrig kunna läka helt. Den är krossad i så många bitar att jag inte kan hitta alla. För varje dag som går försvinner fler och fler delar. Önskan av att alla skulle försvinna på en gång är enrom. Då skulle den inte finnas kvar mer, inte finnas allt. Kanske hade det varit en lättnad att försvinna ifrån det som äter upp mig, det som aldrig slutar att gnaga på de få bitarna som finns kvar. Jag är rädd att de aldrig slutar, rädd att det fortsättter tills jag blir en främlig för mig själv...

Av flickansliiv - 3 mars 2017 15:12

Att känna känslan som jag gör just nu, är verkligehten. En verklighet jag inte trodde att jag skulle befinna mig i. En verklighet som skulle kallas en mardröm. Önskan av att vara någonannanstans än här finns med mig varje dag. När ska detta ta slut? Ska jag någonsin få bara va, bara leva. Ett liv som jag förtjänar. Eller kanske är det detta som jag förtjänar? Jag fick kärleken jag SÅ önskade mig. Jag fick killen som jag drömde om. Men ändå inte. Nu börjar allt falla ihop igen. Jag längtar bort, långt bort, bort från mig själv. En plats där ingen kan nå mig. En plats där jag inte behöver tänka, inte behöver undra, inte bry mig om den framtid som står vid min fötter. Jag orkar inte. Jag är trött, så trött. På allt. Inte bara mig själv. Jag vill bort, varje dag, varje timme och varje minut. Hjärnan spelar mig spratt. Den ger mig förhoppningar om att det ska bli bra, det ska bli bättra. Men ändå finns det något inom mig som säger att den har fel. Detta är livet jag förtjänar, detta är livet jag får leva, detta är mitt liv.... 

Av flickansliiv - 4 september 2013 23:16

Här ligger jag, där ligger du. Innan låg vi tillsammans men inte ikväll, inte inatt. Du förstår att något är fel men ändå väljer du att inte bry dig. Ryggen har varit emot dig och ändå försöker du inte ta reda på vad som hänt. En gång engagerade du dig, en gång ville jag vi skulle bli sams.
Du somnade, här ligger jag vaken. Vaken i din säng, din lägenhet. Här är jag, inte vi. Jag. Helt själv igen. Jag vet inte vad som gör mig mest besviken, att jag är vaken själv och är ledsen eller när vi är vakna är jag ändå ledsen.
Planen har ändrats. Tillbaka till hur det en gång var, jag väntar på dig. Du gör saker men vad gör jag? Jag försöker vara som dig, men vad hade hänt med oss då? Du förstår mig inte längre, du vet så lite om mig igen. Felet är att jag orkar inte berätta för dig mer, jag börjar bli osäker på om det jag en gång kämpade så hårt för att få inte varit värt det till slut...

Skapa flashcards