Domen kommer landa ikväll, vi alla vet. Kanske inte du. Det är nog därför jag har massa otrevliga fjärilar i magen som gör att hela jag är i oblalans. Ikväll får vi verkligen se vem du är och vad du går för. Ledsamt att du måste bevisa det men tankarna om dig nu ligger så lågt att jag inte vet om de kan resa sig.
Du och jag har alltid varit ett spel, ett spel som vi båda gillat, för då fanns det inga känslor involverat. Ikväll spelar vi ett annat spel, ett spel som bara du kan reglerna till. Ett spel som bara du kan vinna på. Ikväll ska jag försöka spela spelet som jag inte har reglerna till, försöka förstå mig på vad som snurrar runt i din skalle. Känns redan som en förlust. Jag är så rädd för att bli behandlad på ett sätt som gör att jag blir illa till mods.
Denna kvällen kommer utvisa mycket, kommer förhoppningsvis att ge mig några tankeställare och kanske, men bara kanske, kan du ta dig upp ur hålet du grävt. Missförstå mig inte, tolka inte detta fel. Platsen jag än gång hade för dig är borta, den är så långt borta att det ända du kan göra är att drömma om den. Men jag skulle vilka att bevisade mig att du var en god människa. En människa med empati, en människa som jag inte behöver ångra att jag träffade. För just nu ligger jag och funderar på om du är något för mig, något att ha i detta liv. Är det någon som ska bli speciell för mig igen? Eller allt är bara skit...
Sorgligt nog... Är allt bara skit. Både du och jag vet, men ingen av oss vill inse. Du och jag är inte samma, du och jag bör inte få ställas i samma mening. Du och jag är kaos. Du och jag vet om det men ändå fortsätter vi. Kanske är det utmaningen som får oss att fortsätta, kanske är det saknaden av att ha någon man verkligen bryr sig om, och som bryr sig om en tillbaka. Kanske är det vetskapen om att det kommer aldrig kunna blir seriöst igen som gör att vi fortsätter denna eviga resa. Fram och tillbaka. En resa som skulle tagit slut för många månader sen men som. Vi varit för fega för att avsluta. Nu står vi i ett vägskäl. Ett vägskäl där vi inte vet vilket håll vi ska gå.
Jag har slutat bry mig, eller skulle vilja säga bryr mig inte så mycket. Jag accepterar det mesta, ställer inga krav. Vågar inte ta dig nära mig, bågar inte lita på dig. Så allt som sker är så ytligt. Så ytligt att det skrämmer mig. För vad ska vi ha detta till egentligen? Ingen kommer må bra av detta i slutändan. Varför kan vi inte bara sluta? Söka efter något som betyder något, för detta är bara trams. Bara skit. Bara kaos....