Förvirrad till tusen. Vänta skulle det vara något nytt... Alltid denna jävla förvirring. Jag tror alltid att jag lär mig något nytt men ibland tror jag är rädd för att lära mig något nytt. Jag hatar min egen feghet. Min egen svaghet. Jag vill, eller kanske inte. Ibland så vill jag att det ska bli något, ibland ibte. Kanske är det fegheten som stoppar mig eller så är set bara känslan som jag är rädd för. Känslan att kunna älska är så långt ifrån att jag inte kan nå den, kommer jag någonsin våga sträcka mig efter den.