Försöker verkligen passa in, försöker verkligen. Men det är något som gör att det inte fungerar. Jag har stängt in mig själv och mina känslor. Jag har stängt dörren till all skit som pågår just nu. För jag orkar inte mer. Jag orkar inte ta mig upp, orkar inte tänka, orkar inte bry mig, orkar inte leva.
Allt är instängt, låst och återigen dolt. Allt måste glömmas, även om det inte går. Så många sår som är oläkta måste gömmas, plåstras om och hoppas att de glöms bort och aldrig rivs upp igen.
Allt som pågår nu får mig att tappa fästet på jorden. Jag svävar, längre och längre ifrån marken under mig. Jag vill försvinna, jag vill bort. Jag klarar inte mer. Klarar inte dessa spelen som alla spelar. Klarar inte av att inte kunna lita på någon. Klarar inte mig själv längre. Vill inte vara själv längre.
Min bästa vän mår dåligt. För min vän måste jag ställa upp. Det gör jag alltid. Jag sviker aldrig, men hon sviker. Jag finns alltid där även om hon inte alltid är där för mig. Jag känner henne, även om hon inte känner mig. Hon behöver mig just nu. Jag måste låtsas att allt är okej. Jag måste få henne att må bra. Jag har mig själv att skylla när det gäller hur jag mår. Jag har aldrig tagit tag i vad som hänt mig. Aldrig. Jag kommer aldrig göra det. Jag vill bara glömma.... Jag vill bara försvinna... Kanske kan jag göra det när jag räddat min bästa vän från den dåliga perioden hon är i just nu. Kanske då kan jag bli fri, fri från denna skit världen. Iväg till en Plats där jag kan få vara, där jag kan få leva. Leva mitt liv!