Helt seriöst så är allt upp och ner, allt som är fram är nu bak, allt som var till höger är åt vänster. Kaos hit, kaos dit. Hux som flux. känslorna pendlar, de kan inte stanna någonstans. Det är svårt att avgöra om de någon gång kommer göra det.
Du är tillbaka i mitt liv, du vandrade tillbaka in, lite försiktigt men ändå väldigt bestämt. Vad är det som ger dig rätten till dig? Du sårade mig och jag kan inte bara glömma och stoppa undan känslan av att jag litade på dig och du svek, precis som de andra. Jag gillar dig, tror jag. Jag tror att du gillar mig också, men var leder detta? Kommer det bli samma slut som innan? Jag klarar inte av det, jag vågar ute tänka efter, känna efter vad som finns därför dig, jag vill att du ska prata med mig om det, men du väljer att ignorera det. Vart lämnar det mig? Antingen ta upp ämnet och förstöra allt som finns eller lämna det och försöka glömma. Men kan man glömma utan att förlåta, kan man förlåta utan att reda ut?
Du försvann när jag behövde dig som mest, du försvann när jag öppnade mig, du försvann när jag gett dig en del av mig. Då valde du att lämna mig. Det var ditt val, inte mitt. Du var ledsen, jag var ledsen men du valde ändå att försvinna ifrån mig. Frågan är om det finns något du kan göra för att jag ska kunna förlåta dig. Jag vill verkligen men är så rädd att du gör det igen, att du sårar mig och lämnar mig när jag behöver dig som mest.

Du fick vad du ville, du fick en liten liten del av mig igen. Du gav mig hopp, du gav mig en känsla som inte går att förneka. Du ger mig mycket, men inget varar. Inget får stanna. Inget alls. Det är som du inte vågar lita på det du håller på med, du vågar inte lita på mig, eller på vad du känner för mig.
Du gör mig förvirrad, du gör mig oroligt, du gör mig osäker. Allt detta gör du när vi är ifrån varandra, men när vi är tillsammans är det som alla bitar i pusslet finns där, ingen tvekan, inga konstigheter, allt är bara fantastiskt. Men vad är det då som blir så fel? Vad är det som gör att du håller på såhär? Vad har jag gjort för att förtjäna bli behandlad på detta sättet, du använder mig när det passar dig, när du känner att du behöver mig. Men jag finna inte alltid tillgänglig för dig, det måste finns en klar gräns, en gräns som visar att jag är värd mer, jag är värd bättre, att jag är värd någon som faktiskt vill vara med just mig!
Men ändå faller jag tillbaka till dig, faller för dig varje gång och tror att det är annorlunda, tror att situationen har förändras, men i själva verket har den inte det. Det sårar mig att jag inte kan släppa dig, det sårar mig att inte kunna ge mig själv ett avslut från dig. För egentligen behöver jag inte dig, egentligen har jag inget jag kan hämta hos dig mer än allt det jag redan fått. Men ändå krossas mitt hjärta, om och om igen. Ändå så är det mig det tar hårdast på. Jag gillar dig, jag tycker om dig men jag vet inte. Jag är rädd för att känna, rädd för att le och rädd för att ge av mig själv till dig. För tänk så klarar du inte det, eller att du inte vill ha det jag ger dig. Hur löser man det? Då är det värre, då är känslorna större, men kraftfulla. Hur klarar man sig ur det utan att bli sårad.
De sägs att om man inte ge allt av sig själv kan man aldrig få någon annan att heller göra det. Kan ju stämma men varför måste man lämna ut sig själv på detta sättet? Jag kan inte vara en öppen bok, det är ingen som klarar av att få alla mina hemligheter på en gång. Ingen, inte ens jag själv. Jag kan inte hålla mina tankar i styr hur kan jag begära av någon annan att de ska bära på mina bördor. Det är fel. Det finns saker som man ska lämna i det förflutna, saker som inte ska titta fram igen. Det räcker att de tittar fram i mitt huvud och det är också där de får stanna

Jag hade glömt dig, jag hade lämnat dig bakom mig. Men vad hände, var är vi? Vi valde att gå tillbaka, det har aldrig hänt oss innan. Du och jag var över. Du och jag fanns inte mera, men ändå kom du tillbaka.
Vad är det du vill med mig? Vad är det du försöker förklara för mig? Vad är det jag inte förstår? Hur kan allt förändras? Så många frågor som cirkulerar i hjärnan. Så mycket som bara snurrar omkring efter mötet med dig. För någon dag sen var jag säker, ingen by chans för dig. Men du har alltid en liten plats hos mig som du behåller och det är den du tar fram hos mig när vi ses.
Du och jag är så olika, det finns inget som är lika med oss. Men ändå fungerar det, ändå så vill vi båda ha lite mer, lite mer för varje gång. Ändå gillar vi varandra, varandras sällskap.
Men nu rör det om i soppan igen. Du vet vad jag vill, du vet vad jag känner, du vet mycket. Snälla sluta spela spel med mig, sluta leka med mina känslor för jh orkar inte att bli sårad av di igen

It's like you screaming and no one can hear you. You almost feel ashamed that someone can be that important to you that without them you feel like nothing

Letting go is hard but sometimes holding on is even harder...

Once again you come in to my life. You have no good expanation for coming back, but every time I let you come back to me. I feel like shit, I wonder why you do this to me. Why not just let me go? Why are you playing games with me? You should not play the game if you are not prepared to see it to the end.
All I'm asking for us for you to let me go, let me move on, fucos on what's really happening in my life, I want to stay fucos on what really counts but you drag me closer and closer to you every day, and every night you push me away again. I don't know what you want from me, I don't know what I want from you. But you are in my heart so I guess I can stay pretending like I don't care about you but I still do, and I will always do. You are amazing, wonderful. But maybe you are not the one for me, maybe I need someone that have the same goals as me and want the Same things in life. Please let me go if you don't want me, please give me a chance to forget you, give me a chance to start over with someone that really wants me. A bit of me will always be with you, that pice of me that you took, I will never get I back, so please take are of it. Because I don't have many pices left....

Jag trodde vi hade börjat om. Glömt det gamla, eller iallafall lagt det bakom oss. Du var här, hos mig. Det var fint. Det kändes så rätt.
Sen förändrades allt, jag visste att det inte skulle bli du och jag, för egentligen så vill jag nog inte det. Jag visste att du skulle gå vidare, för det är inte så att det är första gången direkt. Men ändå ville jag hoppas att denna gången var det annorlunda, men innerst inne visste jag att deg var början på samma visa igen.
När jag väl accepterat att it's never gonna happen. Rör du om i grytan igen. Du behandlar mig som skit. Du säger saker som sårar mig utan att du bryr dig. Nu är det hon som gäller, du har bara ögon för henne. Och var lust det mig? Jo som en kompis som du kan utnyttja när du känner för det. Jag skulle inte kalla det utnyttja egentligen men när du behandlar mig med så lite respekt, så lite värdighet så blir jag ledsen. Att vara vän med dig känns till och med fel.
Du "var" min bästa vän, det "betydde" allt för mig. Men nu vet jag inte riktigt. Behöver jag någon som dig i mitt liv just nu? Behöver jag någon som trycker ner mig för att den själv ska må bättre?
Blandade känslor finns inombords, ledsamhet för att förlorat en vän, ledsamhet över att bli sviken av en vän, ledsamhet över att jag trodde du var annorlunda, men once again I got kissed by the devil. Lurad, lekt med och kastad iväg.

Allt blev annorlunda, tankarna blev annorlunda, sättet att vara på, sättet att döma andra, sättet att må. Nu förstår man ju dyrbart livet egentligen är, kanske inte mitt. Men livet för andra. Och för de som jag bryr mig om. Något bara växer och växer i magen på mig, klumpen där inne blir större och större. Någon är sjuk, någon är dålig. Och jag bryr mig, det är en person som gjort allt för mig och älskat mig fast jag inte är värd det. Personen betyder allt för mig och är en helt fantastiskt människa. Om den personen försvinner har jag inget kvar, jag kan nu se hur skönt livet är. Världen kan förändras på bara någon sekund. Här har jag trott att allt varit bra men då är det helt andra saker som händer. Snabba sjukhusbesök, undersökningar görs, men kan ändå inte lita på att hon inte lämnar mig. Att hon stannar kvar hos mig, hon måste, hon måste. Jag måste hinna berätta att jag tycker om henne, att hon finns i mitt hjärta. Att hon måste bli bra. Jag klarar mig inte, jag vill inte klara mig, jag kan inte.. Jag kan inte.... Kom tillbaka till mig!!!!

Allt blev annorlunda, tankarna blev annorlunda, sättet att vara på, sättet att döma andra, sättet att må. Nu förstår man ju dyrbart livet egentligen är, kanske inte mitt. Men livet för andra. Och för de som jag bryr mig om. Något bara växer och växer i magen på mig, klumpen där inne blir större och större. Någon är sjuk, någon är dålig. Och jag bryr mig, det är en person som gjort allt för mig och älskat mig fast jag inte är värd det. Personen betyder allt för mig och är en helt fantastiskt människa. Om den personen försvinner har jag inget kvar, jag kan nu se hur skönt livet är. Världen kan förändras på bara någon sekund. Här har jag trott att allt varit bra men då är det helt andra saker som händer. Snabba sjukhusbesök, undersökningar görs, men kan ändå inte lita på att hon inte lämnar mig. Att hon stannar kvar hos mig, hon måste, hon måste. Jag måste hinna berätta att jag tycker om henne, att hon finns i mitt hjärta. Att hon måste bli bra. Jag klarar mig inte, jag vill inte klara mig, jag kan inte.. Jag kan inte.... Kom tillbaka till mig!!!!

Allt blev annorlunda, tankarna blev annorlunda, sättet att vara på, sättet att döma andra, sättet att må. Nu förstår man ju dyrbart livet egentligen är, kanske inte mitt. Men livet för andra. Och för de som jag bryr mig om. Något bara växer och växer i magen på mig, klumpen där inne blir större och större. Någon är sjuk, någon är dålig. Och jag bryr mig, det är en person som gjort allt för mig och älskat mig fast jag inte är värd det. Personen betyder allt för mig och är en helt fantastiskt människa. Om den personen försvinner har jag inget kvar, jag kan nu se hur skönt livet är. Världen kan förändras på bara någon sekund. Här har jag trott att allt varit bra men då är det helt andra saker som händer. Snabba sjukhusbesök, undersökningar görs, men kan ändå inte lita på att hon inte lämnar mig. Att hon stannar kvar hos mig, hon måste, hon måste. Jag måste hinna berätta att jag tycker om henne, att hon finns i mitt hjärta. Att hon måste bli bra. Jag klarar mig inte, jag vill inte klara mig, jag kan inte.. Jag kan inte.... Kom tillbaka till mig!!!!