Helgen har glidit förbi, lite för snabbt. Men jag har fått många svar. Framförallt svar som jag inte tror jag ville ha. Nu står jag här igen, sårad, ledsen och ensam. Helt plötsligt känns de flesta personerna som finns runt mig opålitliga. För något du gjort mig tvivlar jag på alla. Du visade mig något som jag inte sett förr men samtidigt visade du det för så många andra. Jag trodde jag var speciell för dig, precis som du var speciell för mig. Men du valde att vara speciell för fler tjejer än mig. Du valde att såra mig, du valde att förstöra mig. Nu finns där inget kvar. Inget. Jag har inga känslor kvar för dig nu.
Återigen har jag låst mitt hjärta inne. Lite längre in än förra gången. Tagit ett extra lås, både med nyckel och kombination. Nu är jag trött på allt, trött på att alltid stå ensam kvar, på att alltid vara den som måste bli sårad. Jag hatar det. Jag hatar det. Jag hatar mig själv för att jag låter mig luras gång på gång! Hatar mig själv för att jag inte vågar ta konflikten med mig. Hatar mig själv för att jag inte vågar ställa några krav på dig. Och nu står jag här igen med tomma händer, vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer. Trött och trött nu är det dags att stå på egna ben, ta tv i livet och kasta bort nyckeln till hjärtat och låta det stanna där! För mer orkar jag inte

Jag lämnade en bakom mig. Någon som smärtar i mitt hjärta. Men du, bara du har jag aldrig lämnat. Du har aldrig lämnat mig. Vi säger att vi är vänner, vi säger att vi finns där för varandra, och det finns vi. Fast inte som vänner, något mer.
Det har alltid funnits något mellan oss, under hela tiden. Men precis som innan vågar vi inte erkänna det, du finns i mitt hjärta och jag i ditt. Men ändå vågar vi inte satsa, ändå vågar vi inte. Vi är fega och rädda. Rädda för att förlora varandra, rädda att bryta allt det vi byggt upp. Men kanske kunde det bli underbart mellan oss, tanken och kärleken finns till att det skulle bli något bra.men vi är rädda, jag är rädd. För jag behöver dig i mitt liv, jag vill ha dig i mitt liv. Kanske är du bara min trygghet, men jag tror det är något mer. Du betyder något Föe mig och jag vill veta vad som händer, vardör leka alla dessa lekar som vi gör. Varför gör du så? Va inte med mig om det inte betyder något för det vet jag att det gör. Men vad kommer hända mellan oss, det är något som är oskrivet, kanske kommer det alltid vara det

Är man inte ledsen så blir man. Det finns ingen återvändo nu. Du har satt ditt sista steg i mitt liv. Du slutade svara mig och du bryr dig inte, eller hur? Det var en sak du ville åt och när du fick det spelade inget annat någon roll. Mina känslor för dig betydde inget för dig.
Jag offrade mycket för dig. Jag prioriterade att träffa dig men vad fick jag tillbaka? Rent ut sagt inget. Du valde aldrig mig, du ville inte välja mig. Du utnyttjade mig, jag skulle finnas där när du behövde det, som ett jävla djur, som man kelar med när det passar. Jag blir så ledsen men mest är jag nog besviken. Jag gav dig en lite chans, en lite chans att försöka göra något bra av allt detta som du redan förstört en gång. Men du valde att förstöra det igen, du valde bort mig igen. Så nu räcker det. Du betyder inget, absolut inget för mig. Du ska inte få ta den delen av mitt hjärta, den delen är avsedd för någon som verkligen bryr sig, om det finns någon son gör det

Förvirrad till tusen. Vänta skulle det vara något nytt... Alltid denna jävla förvirring. Jag tror alltid att jag lär mig något nytt men ibland tror jag är rädd för att lära mig något nytt. Jag hatar min egen feghet. Min egen svaghet. Jag vill, eller kanske inte. Ibland så vill jag att det ska bli något, ibland ibte. Kanske är det fegheten som stoppar mig eller så är set bara känslan som jag är rädd för. Känslan att kunna älska är så långt ifrån att jag inte kan nå den, kommer jag någonsin våga sträcka mig efter den.

Allt rullar på, du och jag är som ett igen, lite som vi var då. Jag menar innan. Men vad är detta då? En lek, ett spel eller är vi bara ute på helt fel väg?
Att vi spelar ett spel vet alla, även vi själva. Vi spelar det lite för bra ibland för vi förlorar varandra någonstans på vägen. De dagarna vi setts har varit underbara, skulle vilja säga lite för bra för att vara du och jag. Inget dåligt har hänt. Än. Suck! Vi vet båda att det kommer. Dagen vi förstör allt kommer komma, men jag vill inte. Du börjar bli viktig för mig igen. Du börjat växa inom mig, du har en plats någonstans hos mig, men vet ibte riktigt var. Du är fin, väldigt fin. Du är lite galen, men det är jag med. Du och jag är lika fast ändå inte. Något finns hos dig som inte finns hos någon jag träffat. Du har något som får mig att tänka två gånger innan något kommer ur min mun. Du får mig att fundera, du får mig att smälta. Alla mina regler är borta när jag är med dig, alla. När vi är ifrån varandra sätter jag upp nya, jag följer dem någon gång sen försvinner dem, du får mig att glömma. Du får mig att leva, att må bra. Jag lägger mycket på dig, jag vet.
Jag är rädd, rädd för att förlora dig. För vad händer med mig då? Blir det som förra gången du lämnade mig? Jag vill ju inte det. Jag vill vara med dig och att du ska vilja vara med mig. Det finns så mycket, mycket som du inte vet om mig. Men jag tror du vet, eller hoppas att du vet att jag vill vara med dig, bara dig...