Tårarna rinner sakta ner för mina kinder, egentligen har jag nog inte så mycket att vara ledsen för. Eller jag vet inte. Kanske har jag det. Men när tårarna inte kan sluta rinna känns livet patetiskt, allt känns som det håller på att falla samman mitt framför näsan på mig. Jag känner mig svagare för varje lite tår jag låter rinna nerför min kind. Varje tår symboliserar något som jag förlorat, något som inte finna hos mig längre, något som har försvunnit eller som har lämnat mig. Det är varje tår det. Jag försöker torka väck dem men det går inte. Jag försöker tänka på något annat men allt som kommer upp är saknaden av allt jag har förlorat.
Saknaden är enorm, saknaden är gigantisk. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att få kontroll på den. Det var så länge sen sist som jag lät tårarna få rinna, för om jag väl börjar kan jag inte sluta. Jag försöker vara stark, försöker att inte bry mig men i själva verket dödar det mig inombords. Allt detta görs för att ingen ska veta, ingen ska få se att kaoset kan släppas löst. Ingen får se tårarna. De kommer från allla håll, jag kan inte ta emot dem, inte hantera dem. Saknaden av allt jag förlorat är så stor. Saknaden av mig själv. Saknaden av att ha en identitet. Saknaden av att vet vem jag är. Saknaden av alla jag förlorat. Saknaden av den fina tiden när jag levde. När jag var jag. Nu är jag bara skal utan innehåll, en människa utan känslor, en männsika som inte är värd något. En människa som inte bör finnas

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var länge sen jag skrev här. Sist var det 2017. Nu 2019. Det känns konstigt att behöva ta sig tillbaka till denna plats som jag under en lång tid behövde för att överleva min vardag. Jag trodde att detta var över och att jag lärt mig stå på egna ...

Det finns personer i livet som betyder mycket, så mycket att det gör on i en. Jag har fått en ny sådan i mitt liv och hon betyder väldigt mycket för mig. På kort tid har hon blivit en av mina närmsta vänner och delar allt med henne... Tills nu... Jag...

Ibland är det bara svart, helt mörkt. Jga hittar inte någonstans. Jag tror jag vet vad jag vill, vet vad jag ska och göra. Men egentligen vet jag ingenting. Jag är rädd för vad som väntar mig. Det okända är skrämmande, det är något som jag inte blir ...

Varför? Varför? varför jag gör detta mot mig själv? ibland undrar jag om jag verkligen tänker när jag gör något. Jag vet att jag äslakr dig, jag vet att det är dig jag vill vara med, jag vet att jag vill ha en framtid med dig, ändå lyckas jag trssla ...

Vi blir äldre för varje dag som går. Vi är inga ungdomar längre. Den tiden är förbi. En tid jag hatade, en tid jag älskade. Allt är förbi. Nya setg ska tas på en okänd mark. Jga vet inte hur jag ska hitta, vad jag ska leta efter. Jag vet inte vad jag...