Det finns inget. Verkligen inget som intresserar mig. Jag är som en person utan innehåll, utan glädje, utan livsvilja. Jag är en person som ät tom, blivit tömd på allt det goda som en gång fanns.
Ensam, ensam och mer ensam är jag. Det finns inget, verkligen inget som är meningsfullt längre. Jag känner mig så trött, så trött. Så ledsen, så ledsen. Det finns inget jag orkar göra. Inget jag vill göra. Allt är meningslöst. Jag är meningslös.
Jag har inget, inget av värde kvar. Jag är ensam, helt för mig själv. Jag är någon som ingen vet finns. Jag är den jag förväntas att vara. Men är det jag? Är det verkligen det? Nej! Bakom ytan ligger det på lur. Det ligger något där sol inget fått uppleva, ingen fått veta finns. Det är jag, mig själv. Där finner man mig tillsammans med mina bästa vänner, ensamheten och ångesten. Vi ger varandra hat, elakheter och gör det besvärligt för varnadra. Det är så vi är vana att fungera, vana att leva. Kan man leva på något annat sätt?
Ensamheten tar mig till platser jag aldrig varit på förr, platser jag aldrig velat se men helt plötsligt ser ur nya perspektiv. Kanske är det inte så tokigt ändå. Kanske är det såhär livet ska vara. Mitt liv. Kanske ska allt vara meningslöst. Kanske ska man själv vara meningslös.
Jag är ingen, jag finns inte. Jag vill inte finnas, jag vill inte. Jag är betydelselös, meningslös och ensam. Så ensam. Jag vet inte vad jag vill. Allt är kaos. När jag tror jag fått rätt på något dyker bästa sak upp. Jag hinner aldrig slappna av förrän nästa sak kommer.
Sviken av dem jag äskade mest, sviken av dem jag litade på mest. Och nu står jag här, ensam, igen. Jag blev sårad av dem jag trodde allra minst skulle göra det. Jag kan ite tro det, jag vill inte tror det. Besvikelsen i mina ögon går inte att få bort.
För att göra smärtan lättare, lyfta lite på locket. Väljer jag att låsa in mig. Ett rum där det är jag och mina tankar. Det är skrämmande, något av det värsta jag vet. Men den enda jag kan lita på är mig själv, den enda jag vet hur den beter sig är jag Själv.
Kryper ihop, golvet är kallt mot kinden. Här vill jag ligga. Här vill jag vara. Aldrig röra mig igen. Aldrig bli utnyttjad igen, och här kan ingen göra mig illa.
Sakta kryper sig känslorna fram. Jag är ensam. Ingen kan rädda mig. Jag ser möjligheterna. Möjligheterna av att aldrig behöver återvända. Packa en väska och aldrig se tillbaka, tillbaka till världen som gett mig ett helvete, en värld som utnyttjat mig på så många sätt det bara är möjligt. Jag klarar inte mer. Jag vill inte mer. Är det såhär man ska tänka när man precis fyllt tjugoett? Är detta verkligen vad livet erbjuder mig? Då vill jag inte ha det, då klarar jag mig bättre utan. Alla blir fria om jag försvinner. Alla kan börja om. Kanske kan jag med det. Få ett liv som är värt något för mig. Där någon känner mig, där jag får vara den jag vill vara....
Jag vill prova mina egna vingar, se mig själv i ett annat perspektiv. Inte se mig som jag gör nu. Meningslös, dålig eller till och med usel. Jag förtjänar inte att vara här.. Jag förtjänar inget. Jag måste bort... Och ändå kan jag inte ta mig härifrån.... Men jag vill....

Försvinner aldrig smärtan? Den som finns inne i min kropp. Den som gör livet allt annat än bra. Försvinner den aldrig? Jag vill bli av med den. Lura iväg den och aldrig låta den komma tillbaka.
Jag lider, mer och mer för varje dag som går. Min insida är förstörd. Det finns inget som är helt längre. Inget. Jag är mer trasig än någonsin tidigare. Mer olycklig och mer rädd. Trasigheten är det ingen som ser, ingen som hör, ingen som kan göra något åt. Trasigheten är den jag är, den definierar mig, men endast för mig själv, ingen annan har gått se den.
Har nog varit tradig en lång period, jag trodde jag hade blivit lagad. Eller iaf fått en knuff i rätt riktning. Men det var för mycket. Nu är jag här igen. Ensam, nerbruten, sårad, lämnad och trasig.
Vill jag bli lagad? Vill jag det? Jag kan inte förstå, hur detta kunde ske. Igen. Nu är jag på botten, den verkliga botten. Och mer ensam har jag aldrig känt mig. Mer utnyttjad har jag aldrig känt mig. Det är fel, det är hemskt. Jag vill bort. Måste bort.
Jag blir lämnad. Gråtandes, liggandes, blödandes, helt nerslagen. Jag kan inte röra mig. Jag vågar inte röra mig. Jag hoppas döden har kommit för att hämta mig. Jag vill bort. Känslorna tar över. Ögonen stängs. Hoppet inom mig växer. Kanske slipper jag återvända. Återvända till en plats där jag är ingen. Ingen alls. En plats där jag inte betyder något. En plats där ingen känner mig. En plats där jag är någon annan. En plats där jag inte vill vara.
Hoppet blev förlorat igen. När jag öppnade ögonen var jag fortfarande kvar. Fortfarande i liv. Fortfarande lika trasig. Orken hade försvunnit. Inget fanns kvar. Jag var ensam på golvet. Ensam i världen igen. Skulle man börja kämpa igen? Orkar jag kämpa mer?

Nytt kapitel, nya tag. Är detta slutet? Är detta början? Hur vet man vad som är vad? Är rädd, rädd för de kapitelna som ska skrivas, rädd för de som har blivit skrivna. Rädd för förändring rädd för att stå kvar. Vad är det som sker?
Svårt att förstå. Rädslan gör det jobbigt för mig just nu. Den har lockat fram många dåliga sidor hos mig. Många misstag som hade kunnat ändras om den inte hade funnits. Många saker som varit annorlunda. Kanske hade jag varit annorlunda.
Fick höra en sak idag, en person sa till mig att jag var en fantastisk person med ett väldigt fint hjärta. Första känslan som slog mig var lycka. Glädje. Det värmde i mitt hjärta, i hela min kropp. Men sen kom tanken. Rädslan. Tvivlet. Varför sägs detta? Jag blev kall, hela kroppen frös till is. Jag kunde inte röra mig. Mina händer började darra och ögonen blev tårfyllda. Detta var mitt sätt att reagera på vad denna person sa. Jag blev arg, ledsen och besviken på mig själv. Är jag inte värd bättre än mina egna tankar? Varför kan jag inte lita på någon annan? Varför kan jag inte ta en komplimang.
Är rädd. Rädd för mig själv. Rädd för dig, rädd för oss. Vi finns ju inte mera. Varför är jag fortfarande rädd? Jag skulle skriva nya kapitel inte kolla tillbaka på den gamla. Låta dem vara. Låta dig vara. Men ändå. Ändå finns du där. Ändå om jag säger stopp fortsätter du. Du kan hantera min rädsla, du kan hantera mina fobier, du kan hantera mig. Jag vill ha dig men ändå inte. Du är ite värd mig. Du väljer att ljuga och uppföra dig illa. Jag behöver inte det, men jg behöver dig. Jag vill ha dig. Bara dig, inte allt skit som kommer med dig! Jag vill övervinna mina rädslor med dig, jag tycker jag förtjänar det. Men kanske är det för mycket begärt, kanske är det dags för mig att inse. Du kommer aldrig hålla min hand genom detta. Den som är ensam är starkas, tillsammans är vi svaga...

Tidigare la jag väldigt mycket fokus på just dig. Bara dig. Jag såg ingen annan, kände ingen annan, letade inte efter någon annan. Kanske är det dags att tänka om? Kanske är det tid att inse mitt eget bästa?
Det är jobbigt att inse, inse något som man helst inte vill. Men nu har jag fått en chans. En speciell chans där jag fick lära mig en dyrbar läxa. En värdefull läxa, något som jag velat länge. Något som jag sökt efter och verkligen behövt hitta.
Detta är skrivit så många gånger att det inte går att räkna. Men nu är det ett definitivt konstaterande. Du och jag finns inte mer. Jag vet inte vad som hände, som en blixt slog ner från klara himlen och mina tankar kom på rätt plats. Men, observera men, jag tänker inte låta dig gå. Jag tänker inte låta dig försvinna. Men jag tänker heller inte låta dig utnyttja mig på detta sättet du gjort.
Jag har blivit taget förgivet av en person som jag har fått någon sorts av känslor för. Jag har aldrig blivit vald som nummer ett, men heller aldrig som nummer två. Inte framför mina ögon. Men innerst inne så har jag vetat att jag legat långt ner på listan. Så långt ner att det gör ont i mig, ont i magen. Klumpen av ånger växer. Men nu är det slut. Det är dags att börja om. Kanske är det med dig, kanske är det inte.
Jag ska inte behöva oroa mig för vem som skickar sms till dig. Jag ska inte behöva oroa mig för lögnerna du berättar om vem det är. Jag ska inte oroa mig över att du inte kan vistas på samma plats som mig, det är något du ska vilja om dina känslor för mig är äkta. Jag ska bara behöva oroa mig för mina egna handlingar och känslor. Aldrig över dina, men ändå lyckas jag hela tiden hamna där.
Att hamna där är ensamt och smärtsamt. Jag vill inte behöva leva på detta sätt jag gör nu. Allt ska inte handla om dig. Allt ska inte göras på dina villkor. Idag insåg jag, att sättet du behandlar mig på är inte okej. Det känns som att många bitar fallit på plats. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Finnas där som den saknade pusselbiten som jag behöver. Jag kommer aldrig släppa dig, aldrig. Chansen finns att du kan kämpa dig tillbaka, men ikväll tog priset. Ikväll fick jag veta sanningen, sanningen som du dolt för mig så länge, så många månader. Du är inte snäll, du är inte den jag trodde. Du är värre....

Känns bara som allt snurrar i evigheternas hjul. Det finns inget jag kan förändra eller lämna bakom mig. Det finns inget jag kan välja bort. Varför kan jag inte det? Varför gör jag inte det?
Nu är vi på samma ställe igen. Precis samma plats. Eller nästan. Vi stampat ner samma jord som vi gjorde för några månader sen. Jag ät trött. Utmattad. Sorgsen. Men jag kaniner låta dig gå. Jag kan bara inte. Jag vill nog inte. Ibland säger jag att du inte får plats i mitt liv just nu och kanske är det sant. Men hade du velat hade jag försökt ge dig en plats eller iaf gett dig chansen att kämpa för den. Men den viktiga frågan är mer vad vill du? Vad vill du ska hända? Vad tycker du?
Trött påsköt velade fram och tillbaka. Trött på allt sånt. Varför kan vi inte bara bestämma oss. Vi verkar ju ändå inte kunna släppa varnadra så varför inte bara ge det en chans. Varför? Blir så sjukt trött på att alltid ska det finnas massa frågor men aldrig några enkla svar. Och när man väl fått svar så ändras det ändå. Så trött på dubbla budskap. Så trött på mig, så trött på dig, så trött på oss.

Dagarna blir inte bättre. Dagarna bara rullar förbi. Jag orkar inget. Jag vill inget. Jag känner inget. Det enda som snurrar i mitt huvud är om jag är värd detta? Är det såhär mitt liv ska vara? Är det så här jag ska må?
Jag förstår inte. Mycket har hänt på så kort tid. Ibland tror jag att jag hittar på saker bara för att det känns orimligt att allt detta hunnit hända.
När jag fick veta att det inte bara var du och jag. Utan det var du, jag och en massa andra. Tog jag beslutet.beslutet om att det aldrig skulle hända något mellan oss igen, att det aldrig skulle finnas någon chans för oss. Jag bestämde mig för att leta vidare, hitta någon som jag kunde tycka lika mycket om som dig. Eller iallafall försöka. Jag hittade en kandidat, han var väldigt fin. Någon som man kanske skulle kunna utveckla känslor för. Visste att chansen var minimal men ville ändå testa.
Jag visste att du var med andra så vad gav dig rätten att förbjuda mig att vara det? Vad gav dig rätten att inte tala om för mig vad som hände?
Jag provade, jag försökte och jag tog hem honom. Vi hade en trevlig kväll men det enda jag kunde tänka på var dig. Jag ville det skulle vara du som var bredvid mig, jag ville det skulle vara ditt ansikte jag såg när jag öppnade ögonen. Jag ville det skulle vara du!
Bitarna förr på plats. Du har tagit en del av mig. Stulit något som är så viktigt för mig. Något som jag håller kärt. Det har du stulit och du är inte rädd om det. Du kastar runt det som det är en leksak. En leksak som inte kan gå i sönder. Men i sönder är den redan. Bara provisoriskt lagad. Alla vet att bitarna kommer falla i sönder igen, allt är bara en tids fråga.
Jag vet att du kommer förstöra mig. Jag vet att du kommer lura mig. Jag vet att du inte vill ha mig, men ändå stannar jag. Ändå hoppas jag.
Jag sviker mig själv varje gång jag säger att jag är över dig. Jag sviker alla andra när jag inbillar dem att jag är över dig. Jag vill ha dig. Jag vill va med dig. Och jag försöker skydda mig själv. Jag hitta på och låtsas att jag hittat någon. Jag har berättar det och jag vet inte om jag vill att du ska förstå att jag är lika skyldig som dig. Jag är lika hemsk som dig. Jag är inte bara med dig och du är inte bara med mig. Gör det oss lila dumma? Finns det någon som kan hjälpa mig ur detta?
Jag måste sluta leka, måste sluta tro att någon är det rätta. Det finns ingen. Det är bara så. Jag ångrar att jag berättade för vännerna att det fanns någon annan, jag ångrar mig. Men samtidigt så vill jag du ska veta. Veta att jag inte kommer innan där för dig hela tiden. En dag kommer jag försvinna... Kanske ångrar du dig då... Men jag tvivlar på det. Är rädd att det är jag som ångrar att jag vände dig ryggen....

Ilskan som växer, oron som växer... Allt bara växer. Jag valde att lämna dig. Mot alla odds är du här igen, vid min sida. Du dök upp på en oväntad tillställning. Jag hade det bra, och ännu en gång hade jg släppt dig, fått mig själv att gömma undan känslorna för dig och försöka gå vidare. Det är precis som du känner det på dig, som en klocka. Nu börjar jag gå vidare och då dyker du upp.
Du dök upp där du inte skulle vara, eller var det jag som inte skulle vara där? Du var trevlig, du satt bredvid mig. Du var fin, du var som du alltid är. En blick och jag var lika fast som innan. Lika mycket känslor inom mig rördes runt som senaste gången jag träffade dig.
Dagen gick, den gick fort och den var riktigt trevlig. Vi skötte oss precis som vi skulle. Inga sura miner, inga ledsna miner utan helt exemplariskt. Men dagen led mot sitt slut men vi ville inte riktigt att den skulle det. Du och jag fortsatte. Vi träffades hela kvällen och hade det mysigt.
Du och jag som inte skulle finnas, fanns helt plötsligt igen. Du och jag som skulle gå vidare tog het plötsligt ett steg tillbaka.
Där vi satt, bara du och jag. En hand på ett ben, en hand på en kind. Näsorna som möttes och blickarna av längtan. Allt kunde varit perfekt. Allt kunde verkligen varit det. Jag ville aldrig tiden skulle ta slut. Jag ville stanna tiden och vara där för evigt.
Nu är tiden slut. Slut. Jag är tom. Jag är ensam. Jag känner längtan. Längtan efter dig. Längtan efter din kropp, din närvaro. Längtan efter att få vara med dig som jag var innan. Längtan av att det kanske, kanske finns ett hopp för oss.
Men verkligheten hinner ifatt mig. Verkligheten får mig att inse, det är förbi. Detta är bara ett bakslag. Sett är inte verklighet. Detta är våra ensama känslor som möts. Det här är inte vi, inte du och jag. Vi vill det ska vara det, men det är bara ett skådespeleri.
Verkligeheten lämnar mig ensam, verkligheten lämnar mig med ångest, verkligheten lämnar mig med min stannar och min oro för hur detta ska sluta för dig och mig. Eller för mina känslor....

En dag som bara blir sämre och sämre. Jag kan inte förstå varför? Är jag på väg neråt igen? Är jag på samma väg som jag var för några månader sen?
Inom mig är det som tredje världskriget har brutit ut. Inom mig finns det inte en enda del som vet vad den ska göra. Allt är fullständig kaos. Finns inget mål, inga förväntningar och inget samarbete. Allt är bara helt fel.
Att vars mig just nu är inte kul. Inte bra. Skulle behöva få en semester från mig själv. Reda upp saker och få saker lösta. Min själ är så ledsen, så ledsen. Mitt hjärta blöder och min hjärna gör ont. Och jag vet inte varför. Blir frustrerad på att inte veta varför, för då kan jag inte göra något åt det. Jag måste ta mig upp. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer.
Jag tänker mycket på allt som hänt. Allt som skett och gjort mig till den jag är nu. Denna personen som jag blivit var inte den jag skulle vara. Jag tror jag skulle varit annorlunda. Varit på ett annat sätt. Kanske då hade jag mått bra.
Nu mår jag inte bra. Jag mår dåligt. Eller kanske sämre, uselt. Jag orkar inget. Vill inget. Förstår inget. Jag vill lägga mig ner och aldrig resa mig upp. Jag vill gifta mig med min ensamhet och ha min ångest som älskare Sidan om. Jag vill bars försvinna. Jag vill bort. Jag måste få ro, måste få leva. Men detta är inte att leva. Detta är inte betydelsefullt. Detta är dåligt, detta är sorgligt. Jag behöver paus. Pause från mitt hatande, pause från mig själv.
För varje dag som går hatar jg mig själv lite mer. För varje dag som går luras jag lite mer, för varje dag som går skadar jag mig själv lite mer. Allt bara sker. Allt bara finns. Jag bara finns, fast jag inte vill det. Jag behöver semester från mig själv och det är nu! Jag måste..... Få ro