Det är något som jag inte kan förstå. Något som jag inte begriper. Något som får mig att undra. Varje dag som går. Fler frågor och bara mindre svar. Något som får mig att tvivla, något som får mig att fundera. Det är bog något fel på mig...
Felet tror jag är rädslan, rädslan för ensamheten. Eller kanske är felet att jag fokuserar så mycket på ensamheten att det blir till en besatthet som jag inte kan kontrollera. Så rädd för att vara ensam. Så rädd för att vara med mig själv, och ingen annan. Det är något jag inte kan kontrollera. Jag undviker, jag försöker få bort den känslan. Känslan av ensamhet försvinner aldrig, men jag kan döva den lite. Emellanåt. Det är därför jag inte släpper dig. Därför jag inte släpper någon. Det är bara så att jag klarar inte av det, klarar inte av att låta någon komma in i mitt liv och sedan bara lämna det, utan en egentlig anledning. Jag försöker släpps dig men det går inte, jag blir så ensam. Det kvittar vad du gör, hur du behandlar mig för jag finns fortfarande här. Jag vill lämna dig men jag kan inte.
Du gör mig illa, mycket illa. Det för ont i mig att se dig. Det gör ont i mig att du hör av dig, det gör ont i mig att veta att du bara spelar ett spel. Du förstör mig och ändå kan jg inte lämna dig. Rädslan för ensamhet är för stor. Jag klarar inte mig själv. Skulle jag lämna allt som gör mig illa skulle jag inte funnits nu, då hade jag flytt för länge sen. Bort från denna bittra plats som bara har gjort mig illa. Men jag behöver dig, eller nej inte dig, någon. Någon som finns där, någon som jag vet behöver mig. Och just nu är du den personen. Du ger mig mycket dåligt, nästan bara dåliga saker men jag behöver Dig för att inte vara ensam. Jag vill inte vara ensam. Denna besatthet måste få ett slut. Denna längtan bort från ensamheten måste försvinner. Hur ska jag göra? Hur ska jag någonsin klara mig själv när jag använder personer som gör mig illa för att få känna lite trygghet? Hur skadad är jag? ...

Det mest sorgliga som finns är att förlora den man älskar, eller bli förlorad av den som man trodde skulle hålla en kär. Att bli sviken av någon som man litade på, att behöva lämna något man aldrig trodde man skulle behöva. Att genomlida andras dömande blickar...
Något med dig som gör att mitt hjärta håller fast dig. Jag kan inte bestämma, jag kan inte få det att förstå att jag mår dåligt av det. Mår dåligt av dig. Jag måste släppa dig för att komma vidare. Måste släppa dig för att kunna börja om. Men hjärtat vägrar. Precis som du. Du vet att vi inte borde fortsätta. Du vet att vi inte är bra ihop. Du vet att vi båda förtjänar bättre. Något mycket bättre än detta kaoset vi befinner oss i nu.
Just nu lever du drömmen och jag mardrömmen. Du lever som du aldrig levt för och det gör jag med. Tro mig. Men på helt olika sätt. Du lever ett liv du alltid önskat, ett liv av möjligheter, ett liv av kärlek, ett liv med lycka och ett liv med variation. Jag lever ett liv jag aldrig skulle önska någon behövde leva, ett liv med ångest, ett liv med ledsamhet, ett liv utan kärlek och förståelse, ett liv som inte kan vara mer olyckligt. Men något som du inte har och som jag fått. Jag kan spela. Jag kan bygga upp en mur, en mur som ingen kan ta sig över, som ingen kan närma sig. Jag kan gå in i en roll där du aldrig skulle kunna förstå att de är jag som skriver denna blogg. Det är nog ingen som tror att detta är jag. Att detta är mina tankar. Att detta är mitt liv.
Folk dömer, det är något de alltid kommer göra. Jag gör också det, jag vet. Men ingen dömer mig på de rätta grunderna. De tror att jag har allt bra, att jag är lycklig och att du kommer såra mig. Det är ingen som vet. Ingen som förstår att kriget som pågår inom mig inte började på grund av dig. Det började långt innan. Så länge sen att jag knappt minns själv. Folk ser mig i andra ögon. Ögon som de bör blunda med, för inget är äkta, inget finns. Allt är skådespeleri. Allt är falsk, så falska det bara kan bli. Ingen vet vad som döljer sig bakom ytan. Ingen kommer får vet. De kan döma bäst de vill. Det sårar mig inte. Det kan inte såra mig för de är inte jag. Det är inte mig de dömer. Det är någon annan. Någon som lever det perfekta livet, livet som är värt att leva. Livet där inget går fel och allt är roligt. Men i själva verket finns det ingen roligt med detta livet, inte som förgyller mina dagar, inget som tar mig upp ur sängen. Inget.
Jag gillar att vara en skådespelare, jag mår bra då, eller iaf inte lika dåligt som jag brukar. Jag kan få en liten, liten smakbit av hur det känns att leva ett bra liv, ett liv som är värt något. De sorgliga är att det aldrig blir mitt liv. Aldrig någonsin. Men jag får smaka på det. Kanske får jag nöja mig med det, precis som jag nöjer mig med all den andra skiten som förekommer i mitt liv. Jag accepterar och välkomnar skitet, skräpet, det ingen vill ha. Det hamnar hos mig... Bara mig....

Att lita på någon är svårt. Att vinna tillbaka ett förtroende är ännu svårare. Men vad händer när man inte ens kan lita på sig själv? Vart hamnar man då?
Just nu i ett hörn, ett hörn med för många väggar, väggarna närmar sig och platsen man är på blir allt mindre. Skulle konstatera att det är vansinne, helt förstörd. Förstörd av sig själv, rädd för sig själv, rädd för vad hjärnan är kapabel till.
Vad hjärnan är kapabel till fick jag resultatet på i helgen. Allt möjligt. Finns inget stopp. Jag skulle vara mig själv närmast men just nu är jag så långt borta att jag själv har försvunnit. Jag vet inte ens om det är värt att leta, värt att hitta.
Känslokatastrofen har landat, men inte försvunnit. Förvirrad och orolig till tusen vad jag är kapabel till nu när jag inte kan lite på mig själv. Gör allt för att fly, den verklighet som jag en gång längtade så mycket efter. Hittar hela tiden nya flyktvägar, det går inte att stoppa. Viljan av att försvinna är starkare än någonsin men ändå finns det någon som gör att jag inte försvinner helt.
Ingen ångest efter de dåliga besluten som fattats, lite mer efter de som skulle vara bra. Jag känner mig skyldig ibland och då tittar ångesten fram. Den tar mig till den dåliga stället där jag för det mesta befinner mig. Jag börjar så mig till ro där.
Jg har lärt mig att inte känna något, lärt mig att trycka undan mina känslor, har till och med lärt mig att låtsas att jg känner något fast jag inte gör det. Jag har lärt mig ta vara på det negativa och stöta bort det positiva, allt som är främmande skjuter jag bort. Men inte det som är negativt, det välkomnar jag in i mitt hjärta. En störd person som helt har tappat fotfästet. Gör allt för att skada sig själv, gör allt för att ingen ska genomskåda den ytliga fasaden som sätts upp varje gång jag stänger igen dörren och beger mig ut i världen.
Känslan av värdelöshet bara växer och växer för varje dag som går. Känslan av att vara ensam växer och växer. Känslan av att inte kunna lita på sig själv växer och växer. Men vem har jag kvar när jag till och med tappat bort mig själv? Vem finns där då? Bara ett tomt skal fyllt med massa skit. Det är precis vad det är. En kropp fylld med negativitet och ilska. En hjärna och ett hjärta som är förlorad i en vilsen kropp...

Du gjorde mig ledsen igår. Fast jag gillade det, du tog avstånd från mig igår och jag gillade det. Äntligen börjar jag förstå mig på dig, äntligen börjar bitarna falla på plats.
För varje gång du gör något sånt här blir det lättare för mig att dra mig undan, lättare för mig art försöka släppa dig. Lättare för mig att gå vidare och faktiskt träffa någon som vill vara med mig och inte spela spelet hela tiden.
Jag lever utan ånger, för jag vet att du gör det, jag lever utan samvete för jag vet att du gör det. Jag lever utan respekt för dig för du har inte det för mig. Det är du som lagt ribban, det är du som har satt nivån på allt och ändå är du aldrig nöjd. Jag vet inte längre hur jag ska kunna göra dig nöjd utan att förlora mig själv mer i allt detta. Jag börjar se begränsningarna och olikheterna som dåliga saker. Jag börjar se mig omkring, kanske finns det bättre.
Det finns bättre, eller bättre vet jag inte. Men någon som uppskattar mig, någon som vill vara med mig. Någon som visar mig allt det du aldrig gjort. Någon som visar mig det jag alltid sökt i dig. Det finns! Och jag tänker inte ångra det, tänker inte må dåligt för det. Du har inget samvete när du väljer andra framför mig så varför ska jag ha det? Det är slut på att du ska styra spelet med dina regler. Nu är det snart dags att skriva det sista kapitlet för oss och börja jobba oss till slutet, för så nära slutet är vi nu att tankarna på hur det ska gå till är väldigt klara

Ensam är vi alla starka, eller var det tillsammans är vi starkare? Har lite svårt att hålla isär det. Frågan är egentligen om det är så svårt, min hjärna vill nog bara inte fungera längre.
En vecka sen du och jag bröt upp, eller kalla det vad ni vill. Jag har nog lämnat dig. Du är inget för mig, du är inte det jag behöver. Du lovade för mycket. Du lovade mig lycka, du lovade att du var pålitlig. Du lovade att aldrig svika. Men du svek, du svek värre än vad någon tidigare gjort. Jag gav dig en lite, liten bit av mig själv och du tog den så fort du bara kunde. Du behandlade den inte särskilt bra, du utnyttjade, lekte, krossade den. Du sa du var bättre och jag ville tro dig, jag ville inget heller. I min hjärna var du och jag perfekta, i min värld skulle du och jag få leva lyckliga. Men verkligheten hann ifatt.
En verklighet där du syntes för den du är, en verklighet där du inte skyddade mig, en verklighet där du förstörde mig. Från toppen till botten hade du hunnit med snabbare än någon annan, från kärlek till hat har nog ingen fått uppleva så snabbt som jag. Men ändå vet du inget. Du vet inte att min verklighet förstördes av dig. Du vet inte att du förstörde mig, du vet inte att du är värre än alla andra. Du är den värsta, du svek när jag hade släppt in dig, du förstörde när jag trodde du hade lagat, du rev sönder när jag trodde du byggde upp.
Du gav mig hat, istället för kärlek, du gav mig ånger istället för minnen, du bytte bort mig mot någon främmande, du lämnade mig när jag behövde dig.
Nu är tiden förbi, du och jag är över. Eller är vi det? Jag vill tro det. Jag behöver inte dig. Jag vill inte orsaka dig någon olycka. Jag vill inte du ska behöva se mig sväva iväg, komma bort. Jag behöver bara min ångest till det, den fixar det. Den fixar mina sömnlösa nätter. Den fixar hatet somm finns inom mig. Den sviker aldrig mig. Det är den enda jag har, kanske får jag nöja mig med det. Det står trots allt vid min sida i både vått och torrt frågan är om någon annan kommer göra det....

Fokusera på mig själv, är det som ligger närmast på listan nu. Bara glömma allt gammalt, gräva ner det, täcka över det med så mycket skit att jag aldrig behöver ta tag i det igen.
Det finns fortfarande mycket med dig som jag inte kan släppa, det finns många frågor som jag vill ha svar på. Men det fungerar inte. Jag kommer aldrig våga ställa frågorna som jag vill ha svar på. Kommer aldrig finna modet att stå emot dig, du vet det, jag vet det.
Vi är från två världar, två helt olika världar. Nästan som två olika planeter. Så olika men ändå så lika. Det finns kanske en värld där det kunde fått vara du och jag. Det finns kanske någon plats där det hade fungerat. Men just nu, just här fungerar det inte. Du och jag är stormen innan kaoset. Det kommer inte fungerar, vi vet det.
En gång fanns det en plan, en liten karta som visade oss vägen. Vi följde den till punkt och prickar, ett tag. Sen valde du att lämna mig. Du valde en annan karta, en karta med många olika skatter. Kanske är det den jag har fått nu? Jag har många skatter på min karta, många som kanske kunde varit bra, till och med bättre än dig, jag letar och finner vägen till några skatter. Men aldrig tillräckligt nöjd. Är det jag som strävar för högt? Är det som som sätter orimliga mål?
Vi vet båda att mina krav alltid varit högre än dina. Kanske är det också därför jag lider mer än vad du gör av situationen. Lider av saknaden. Lider av tanken att du kan få bättre. Ont, ont, hjärtat har svalnat. Hjärtat har förstått. Du kan få bättre, jag är någon som inte är värd dig. Någon dom ingen vill ha. Som skräp på marken. Det bars finns där men ingen vill egentligen ha det där, men det är heller ingen som gör ansträngningen att göra något åt det... Det är jag. Så nära men ändå så långt borta. Så skadad på insidan, det är ingen som ser såren som värker där under. Såren av saknaden av dig, såren som bryts upp och blir större och större. Jag tror jag skyddar mig men egentligen kan jag bara göra det genom att Sväva längre och längre bort. Bort från all skit och elände. Bort från allt. Världen är liten för mig, jag är så långt borta. Och längre iväg vill jag

Jag försöker, och försöker. Tro mig. Men det fungerar inte. Hjärnan har tagit ett beslut men hjärtat följer inte alls med. Hjärtat har valt något helt annat, något som får mig att tvivla på allt som jag bestämt. Som får mig att gråta, får mig att må dåligt. Men ändå kan jag inte trolla bort känslorna. Varje gång jag tror jag gjort det, kommer dem smygandes tillbaka igen. Och som så många gånger förr står jag och velar om hur jag ska göra.
I helgen togs ett annat beslut, ett beslut att försöka glömma dig, försöka få ett slut på allt detta. Det var inte lätt men det behövdes. Jag var inte allt för dig. Och på något sätt ville jag visa att du inte var allt för mig. No turning back.. Men kanske var det dumt. Kanske är det jag som låter andra lida för att jag måste ta mig ur detta. Jag vill ju inte detta. Men jag måste ta mig loss på något sätt. Det enda sättet för mig just nu är att stoppa undan alla känslor jag någonsin känt för dig, stoppa undan alla minnen som du och jag har och bara koncentrera mig på mig själv.
Kompisarna tycker jag är värd bättre än dig. Men tänk om jag inte är det, tänk så är det du som är värd bättre än mig. Jag vet hur värdelös jag kan vara för världen, hur ful jag är, hur dum jag är, hur meningslös jag är. Jag betyder inget och egentligen är det inte mycket som betyder något för mig heller. Ibland undrar jag om det kommer förändras. Ångesten av att känna sig värdelös gör ont i mig. Jag låter mig själv utnyttjas för att jag tror att jag ska må bättre sen. Jag spelar en roll som egentligen inte är jag. Jag leker att självförtroendet är på topp, att humöret är på topp.
Men när dörren stängs bryter helvetet ut. Kaoset kommer. När dörren stängs finns inget lugn kvar. Det är som en orkan har tagit över lägenheten. Tårar, känslor som är förbjudna, saknad, hat, ångest, illamående är bara några av sakerna som tittar fram. Kaoset lägger inte sig för än jag somnar av ren utmattning efter alla tankar och alla tårar som kommer. Jag vet att detta inte tar slut. Djävulen i mig finns när jg är här själv. Jag kan inte få kontroll på den. Jag är trött, utmattad och ibland har jag inga tårar kvar att fälla. Ändå mår jag inte bra, ändå känns det inte bättre.
Mitt liv är ett liv, men inget liv för mig. Jag är fast i något som jag inte kan hantera. Fast i något som jag skulle vilja glömma, fast i något som gör mig så fruktansvärt illa. Detta är inget liv jag skulle vilja leva. Inget liv som jag förtjänar. Inget liv någon förtjänar. Och ändå är jag så fast i det. Kanske kommer vändningen snart.. Kanske är det jag som får vara fri...

Små, små bitar som faller. De faller sakta men säkert ner mot marken. Marken tar emot dem med öppen famn. Ett krossande ljud hörs. Nu har bitarna slagit emot marken. En bit flyger det håller, en annan ligger kvar. En tredje försvinner helt och den färjade klarar sig med endast en synlig spricka.
Någon är stressad, någon försöker samla ihop alla. Förtvivlat letar någon efter alla bitarna. De måste finnas här, alla måste hittas. Någon ser biten med spricka i. Kanske kan den lagas. Kanske kan den tejpas ihop. Sprickan är ju inte så stor. Samlar ihop de andra bitarna som går att hitta. Tittar sig förtvivlat omkring. Inser att alla bitarna finns inte. Det är några som är borta. Några som inte går att finna. Var är dem? Vad händer nu? Bitarna som finns utgör bara en tredjedel av flickans stora hjärta. Nu har det krympt, inte finns det mycket kvar. Delarna som är kvar är inte ens hela. Det kommer inte ta många dagar innan allt trillar samman och hjärtat slutar att fungerar, slutar känna, slutar hoppas.... Kroppen slutar fungerar. Lungorna stängs av, ögonen blundar. Man hör det sista slaget från hjärtat... Nu är allt äntligen över