Domen kommer landa ikväll, vi alla vet. Kanske inte du. Det är nog därför jag har massa otrevliga fjärilar i magen som gör att hela jag är i oblalans. Ikväll får vi verkligen se vem du är och vad du går för. Ledsamt att du måste bevisa det men tankarna om dig nu ligger så lågt att jag inte vet om de kan resa sig.
Du och jag har alltid varit ett spel, ett spel som vi båda gillat, för då fanns det inga känslor involverat. Ikväll spelar vi ett annat spel, ett spel som bara du kan reglerna till. Ett spel som bara du kan vinna på. Ikväll ska jag försöka spela spelet som jag inte har reglerna till, försöka förstå mig på vad som snurrar runt i din skalle. Känns redan som en förlust. Jag är så rädd för att bli behandlad på ett sätt som gör att jag blir illa till mods.
Denna kvällen kommer utvisa mycket, kommer förhoppningsvis att ge mig några tankeställare och kanske, men bara kanske, kan du ta dig upp ur hålet du grävt. Missförstå mig inte, tolka inte detta fel. Platsen jag än gång hade för dig är borta, den är så långt borta att det ända du kan göra är att drömma om den. Men jag skulle vilka att bevisade mig att du var en god människa. En människa med empati, en människa som jag inte behöver ångra att jag träffade. För just nu ligger jag och funderar på om du är något för mig, något att ha i detta liv. Är det någon som ska bli speciell för mig igen? Eller allt är bara skit...
Sorgligt nog... Är allt bara skit. Både du och jag vet, men ingen av oss vill inse. Du och jag är inte samma, du och jag bör inte få ställas i samma mening. Du och jag är kaos. Du och jag vet om det men ändå fortsätter vi. Kanske är det utmaningen som får oss att fortsätta, kanske är det saknaden av att ha någon man verkligen bryr sig om, och som bryr sig om en tillbaka. Kanske är det vetskapen om att det kommer aldrig kunna blir seriöst igen som gör att vi fortsätter denna eviga resa. Fram och tillbaka. En resa som skulle tagit slut för många månader sen men som. Vi varit för fega för att avsluta. Nu står vi i ett vägskäl. Ett vägskäl där vi inte vet vilket håll vi ska gå.
Jag har slutat bry mig, eller skulle vilja säga bryr mig inte så mycket. Jag accepterar det mesta, ställer inga krav. Vågar inte ta dig nära mig, bågar inte lita på dig. Så allt som sker är så ytligt. Så ytligt att det skrämmer mig. För vad ska vi ha detta till egentligen? Ingen kommer må bra av detta i slutändan. Varför kan vi inte bara sluta? Söka efter något som betyder något, för detta är bara trams. Bara skit. Bara kaos....

Är vänner verkligen vänner? Vill dina vänner alltid det bästa för dig? Svaret på frågan har jag tyvärr inte. Ibland hade jag behövt veta om det som vännerna säger om dig är sant. Om de verkligen känner dig bättre än vad jag gör.
Det går rykten, eller inte rykten direkt utan mer skvaller. Skvaller som får mig att tänka om jag verkligen känner dig. Jag vill verkligen tro att jag har fått lära känna dig till en viss del, men i deras ögon vet jag inte alls vem du är och var dina avsikter är. Det enda jag hör därifrån är en massa elaka saker om dig, vad du gör och hur du är. Men vad vet dem egentligen? Kanske är du ditt riktiga jag när du är med mig... Eller kanske inte...
När de pratar om dig framstår du som en ond människa, en självisk människa som inte kan tillföra mig något gott. De säger hemska saker som får mig att omvärdera dig, som nästan får mig att tycka illa om dig.
Det gör ont, ont i hela min kropp, håren reser sig på armarna när jag tänker på allt som sägs, allt jag fått höra. Jag vill tro att du vågar visa mig en liten del av dig själv. Jag vill tro att jag förstår dig, jag vill tro att vad du och jag hade var ärligt och rent, kanske till och med något fint. Något som var värdefullt för mig.
Jag vet att vi är lika, på många sätt. Tankarna för oss tillsammans men också dras vi ifrån varandra. Sättet vi beter oss på är lika. Vi är så lika. Så rädda. Så rädda för vad som kan hända. Så rädda för att släppa någon nära. Alla måste hållas ifrån hjärtat, alla måste hållas på avstånd. Det kan bli farligt, mycket farligt om man visar något. Man kan bli sårbar igen!
Det som får mig att tänka just nu är om du inte är ärlig när vi träffas, är du ärlig med någon? Det gör ont i mig att tro att du måste låtsas framför mig, det gör ont i mig att tro att vi spelar spelet även när vi är själva. Jag vill tro på att det vi har är ärligt, men tankarna försvinner hela tiden bort till ryktena. Tänk så är du inte den personen jag "känner", då är allt bara ett spel. Jag vill få bort dessa tankarna men de jobbar sig hela tiden tillbaka. En gång var du någon för mig, men just nu är du ingen för mig. Ingen som är värdefull, ingen som betyder något. Allt detta snurrar runt som ekon i huvudet, du är ingen för mig! Jag vill du ska vara någon för mig men du försvinner, längre och längre bort från mig. Du var borta för länge sen från mitt hjärta men nu försvinner du mera. Så mycket att jag inte vet hur jag ska hantera allt.
Du var en gång väldigt värdefull för mig. Du var en gång någon speciell för mig. Du var en gång i mitt hjärta. Du var en gång någon som jag höll kär. Nu är du värdelös för mig, nu är du precis som alla andra, nu är du någon jag håller mig borta från. Du var allt, nu är du ingen. För mig.

You think you're smart, but you're not
You think you're funny, but you're not
You think you're handsome, but you're not
You think you're awesome, but you're not
You think you're mine, but you're not
So many things I like to say to you but I can't. You're think you have everything figured out, but you haven't. You're so lost and I can't help you find you're way. Because you're not mine anymore and you never will be again

Man slutar helt enkelt aldrig att förvånas av vad andra människor, eller personer som man känt något för, gör. Du säger med ditt sätt att vara på att det finns något, jag vet att det finns en mening med att vi gör som vi gör. Men just nu har du tagit det till en helt annan nivå, en nivå jag inte trodde jag skulle få uppleva med dig. Fast jag vet att jag aldrig ska sluta förvånas av människor så blir det en besvikelse när du leker med mig, leker med mig på ett sätt som är helt konstigt, ett sätt som ingen förstår. Ett sätt där du visar det för mina kompisar, ett sätt som får mig att hata. Det får mig att må dåligt, får mig att bli ledsen, får mig att börja tänka att alla är ni lika, sårar en så sårar alla.
Du finns ändå kvar på något sätt, jag kan inte låta dig gå, även om jag har bestämt mig för att du aldrig ska få komma mig nära igen så vill jag ha dig där. En liten del av dig behöver jag, den delen som får mig att må bra, den vill jag ha. Jag kommer aldrig släppa in dig igen, på något sätt tror jag du anar det. Jag kommer aldrig ge dig en chans till men jag kommer heller aldrig glömma dig. Jag vill ha dig där men ändå inte. Du är en oslipad diamant, du är helt fantastisk när du vill men i nästa stund är du djävulen själv.
Ärligt så tror jag inte du vet vad du vill, och det är okej, för det vet inte jag heller. Jag tror inte jag vill ha dig, för hade jag velat det hade jag inte kunnat stänga mitt hjärta för dig. Men du sårade mig, väldigt djupt. Det är något du inte vet, det är något som ingen kan förstå. Jag kan inte förklara hur ont det gjorde för någon. Jag visste du var fel, och jag vet att du är fel men ändå fortsätter jag. Jag vet hur detta kommer sluta och ingen av oss kommer gilla det men det kommer bli ett slut. Ett slut som du förstår, ett slut som du valde när du sårade mig. Ett slut på dig och mig väntar runt hörnet.
Jag är ledsen för att du sårade mig, jag är ledsen att jag inte kan släppa in dig mer. Men mest av allt är jag ledsen för att jag fick stänga mitt hjärta igen. Jag vet inte om jag kommer våga öppna det igen, någonsin.
Jag är jag, och ingen annan. Du är du , och ingen annan. Du vill vara du men jag vill inte vara mig. Jag vill bort från dig, jag vill, Gud vad jag vill! Men jag kan inte. Jag är rädd, rädd för dig. Rädd för dina känslor, rädd för att bli lämnad. Även om du redan lämnat mig är jag rädd att du ska göra det. Jag har dig hellre kvar och stänger något som är så viktigt för mig än att förlora dig för jag klarar inte det. Du är för värdefull och det vet du om.....

Du försöker och försöker, ta dig tillbaka. Du förstår inte att deg inte kommer gå, du vill inte inse det. Jag visste det fanns något mellan oss, att det inte bara var jag som kände det.
Men nu när du försöker ta dig tillbaka har Beslutet redan tagits. Ett beslut är ett beslut. Jag kan inte ändra det, inte du heller. Just nu finns det ingen pakts för dig i mitt liv. Jag vägra ge dig platsen för du tar den ändå inre på allvar. Jag vågar inte lita på dig för du har svikit mig så mycket. Mellan dig och mig finns det inte längre någon framtid. Du kommer aldrig få komma mig nära igen, jag kommer aldrig
Låta dig komma i närheten av mitt
Hjärta igen. Du har gjort ditt i mitt liv, du valde och jag beslutade nu finns det ingen återvändo. Du är inte värd all den smärtan som du orsakat. Läs känslorna för dig låser jag in och kommer aldrig låta dem komma ut igen

Tråkigt, och tråkigare blir det. Något jag trodde fanns är helt borta, något jag trodde jag kände är helt borta, allt mellan oss är som bort blåst. Vad hände? Jag valde aldrig bort dig, även om du valde någon annan framför mig i vissa situationer, men jag valde aldrig bort dig. Jag ville något ändå, vet inte riktigt vad men något jag vet är att jag inte vill släppa dig. Jag vill på något sätt ha dig kvar i mitt liv men kanske är det för mycket begärt. Kanske ska jag inte förvänta mig så mycket av dig, kanske är det som du säger, det finns inte mycket till hjärta bakom den stora kroppen. Det finns inga känslor för någon annan än dig själv säger du. Du säger att du inte litar på någon. Kanske ska det ta ut sin rätt. Kanske har jag kommit dig för nära, eller du mig för nära. Kanske ville du bara spela spelet eller var det jag som ville det. Jag är inte ledsen. eller jo, lite sorgsen är jag allt. Jag ville ibte bli lämnad av dig, igen. Jag ville börja om eller börja om på något iallafall. Lite sorgsen är jag över att du inte kan prata med mig, berätta vad som hänt. Vad so har förändrats. Det är inte okej att bara sluta sådär...
Du sårar mig om och om igen, egentligen så bryr jag mig inte jätte mycket just nu. Men när jag tänker på framtiden gör det lite ont i mitt hjärta. På något vis ville jag att du skulle finnas med i framtiden, på ett litet hörn. Det gör ont att inte få veta vad du känner och det gör ännu mera ont att du lämnade mig, för andra gången.
Gränsen är nådd, finns ingen återvändo. Beslutet är taget, allt är borta, precis allt. Domaren har sagt sitt, finns ingen som vittnar åt din fördel just nu. Finns ingen som litar på dig. No Turing back now! Du och jag. Vi. Du och jag. Han och hon. Allt är över. Smärtfritt och snabbt. Som att riva av ett plåster. Smärtan försvinner väl... Hoppas jag. Du måste snart försvinna ur mina tankar och känslor för du lämnade mig. Du sårade mig igen och jag är trött så jävla trött.
Det jag kan säga är att jag är glad att jag inte kan känna så mycket, glad att jag inte förväntade mig så mycket av dig, glad för nu står jag upp på
Mina två ben, helt själv. Utan någons hjälp. Jag är starkare än du tror, spela aldrig spelet om du inte känner till reglerna och dem har jag känt till därför skyddade jag mitt hjärta från dig. Du kommer aldrig kommer så nära som du gjort igen. Du och jag är över. Du spelade spelet bra, men jag tror jag spelade det bättre

Varje dag börjar likadant, varje kväll avslutas på samma sätt. Tröttsamt, enformigt. Det är tusen känslor roll up in one. Kan inte jag kontrollera situationen vem kan det då?
Jag är nere på botten alltför ofta nu, jag har så svårt att klättra upp igen. Ibland känns det inte lönt för hur jag än gör hamnar jag på botten igen. Jag börjar nog på något sätt att ge upp, börja att tvivla på om det kommer bli bättre. Hur man än gör blir man bara besviken. Fast jag har slutat att bli besviken nu också, vad gör det mig till då? En person med ännu mindre känslor? En person som inte känner längre?
Tröttheten tar ut sin rätt, inte en lugn dag på nästan ett år, aldrig någon att lita på, istället fler som sviker. Det gör att man inte kan sova lugnt, det gör en orolig för man vet inte vem det är som kommer såra härnäst. Det är bara att vänta och se. Det är tragiskt men man måste ta vara på nutiden för imorgon kanske den är borta, imorgon kanske inte finns. Så trött men kan ändå inte sova, så ledsen men kan ändå inte gråta, så arg men kan ändå inte skrika. Så många känslor som finns inom mig som inte får komma ut, så mycket tankar som aldrig får bli verklighet. Vad är det för liv jag lever?
Livet som finns nu är alltifrån vad jag hoppats på. Detta livet är inte mitt liv. Detta tillhör inte mig. Jag är fast i någon annans liv och kan inte ta mig här ifrån. Jag vill åka iväg, långt iväg där ingen kan hitta mig, ingen kan nå mig, framförallt där ingen kan skada mig. Min rädsla för att bli mer skadad finns hos mig alltid. Mer eller mindre. Den försvinner aldrig. Jag har inget som håller ihop mig längre och skulle någon skada mig igen är det kört, livet är på en skör tråd, en tråd som kan brytas när som. Jag vill inte vara någon som inte känner, någon som är Kall. Men vad har hänt med mig? Jag har fått lida mer än vad som är rimligt, jag har fått ta skit som jag inte värde fått ta, jag har blivit utsatt för något som jag inte kunde förhindra. Jag har blivit sårad av dem jag älskat som mest.
Nu skyddar jag mig själv. Skyddar detta livet som inte är mitt, som jag stulit. Jag måste skydda det med det lilla jag har kvar. Liggandes ner försöker att kämpa mig upp igen. Än en gång är jag påväg upp men kommer jag bli stående denna gången, kommer någon slå mer mig på vägen ? Kanske är det inte så konstigt att jag är rädd för att känna....

Tårarna rinner sakta ner för mina kinder, egentligen har jag nog inte så mycket att vara ledsen för. Eller jag vet inte. Kanske har jag det. Men när tårarna inte kan sluta rinna känns livet patetiskt, allt känns som det håller på att falla samman mitt framför näsan på mig. Jag känner mig svagare för varje lite tår jag låter rinna nerför min kind. Varje tår symboliserar något som jag förlorat, något som inte finna hos mig längre, något som har försvunnit eller som har lämnat mig. Det är varje tår det. Jag försöker torka väck dem men det går inte. Jag försöker tänka på något annat men allt som kommer upp är saknaden av allt jag har förlorat.
Saknaden är enorm, saknaden är gigantisk. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att få kontroll på den. Det var så länge sen sist som jag lät tårarna få rinna, för om jag väl börjar kan jag inte sluta. Jag försöker vara stark, försöker att inte bry mig men i själva verket dödar det mig inombords. Allt detta görs för att ingen ska veta, ingen ska få se att kaoset kan släppas löst. Ingen får se tårarna. De kommer från allla håll, jag kan inte ta emot dem, inte hantera dem. Saknaden av allt jag förlorat är så stor. Saknaden av mig själv. Saknaden av att ha en identitet. Saknaden av att vet vem jag är. Saknaden av alla jag förlorat. Saknaden av den fina tiden när jag levde. När jag var jag. Nu är jag bara skal utan innehåll, en människa utan känslor, en männsika som inte är värd något. En människa som inte bör finnas