Så mycket jag bara skulle vilja lämna där. Så mycket som inte är värt att tänka på. Så mycket som jag klara mig utan. Men ändå, finns det där hela tiden. Jagar mig. Från dag till dag. Kan det inte försvinna?
Trodde att framtiden skulle bli annorlunda. Trodde jag skulle bli annorlunda. Men när jag tänker tillbaka, är jag fortfarande på samma plats som jag var för ungefär 5 år sedan. Problem är dem samma. Jag har inte förändrats. Eller kanske lite men mina problem är dem samma.
Det som hände för mer än fem år sen finns fortfarande kvar. Det finns fortfarande här hos mig. Jag har förakt stöta bort det. Men det går inte. Det hemsöker mig varje kväll jag ska sova. Varje vaken minut finns det i mitt bakhuvud.
Jag låtsas som att det inte finns. Låtsas som det inte gör mig illa längre. På så vis skyddar jag mig lite. Jag vill bli av med skulden men det verkar jag aldrig bli. Jag vill släppa det och bara gå vidare. Jag vill inte behöva känna mig smutsig längre. Inte behöva känna mig som jag är nere på botten och aldrig kommer komma upp. Jag vill bli ren. Jag vill bli fri från allt detta.
Kan jag någonsin bli fri? Ingen vet vad som hänt. Det är knappt jag själv minns. Eller jo, jag minns dagen som igår. Vad som var på tv. Vad jag hade på mig. Vad han hade på sig. Lukten i rummet. Sängkläderna på sägen. Lyset i fönstret. Och smärtan. Gråten. Ångesten. Maktlösheten.Värdigheten som blev bestulen. Allt bara försvann. Allt blev som ett svart hål. Det sög åt sig allt, till och med mig.
Nu är jag någon annan. Någon som jag nog egentligen inte skulle vara. Jag får leva ett liv som jag inte förtjänar. Jag får leva med minnen som jag inte förtjänar. Jag får bära runt på något så tungt att jag själv ibland inte orkar med livet. Är det så det ska vara?
Ska jag bli straffad för något som jag inte förtjänar? Är det rätt? Har jag förtjänat allt detta så är livet inte värt att leva. Jag vill bara glömma. Jg vill bara bort. Jag vill bara få väck allt. Alla minnen, alla bilder som finns i huvudet.. Allt. Kan det inte bara få försvinna?

Hjärtat krossas och krossas. Så många gånger att man tappat räkningen. Finns det någon som inte kommer göra det?

Två personer. Den ena helt krossad. Totalt Nerbruten. Ångesten gör att personen hamnar i fosterställ ing mitt på golvet. Lägger kinden mot golvet och släpper tårarna. Tårarna som strömmar mot golvet. Inget kan få dem att sluta. Inga snyftnings hörs. Men lyssnar man riktigt noga kan man höra tårarna landa på det kalla golvet. Det hjälper inte att försöka torka bort dem, för innan de är borta är nästa redan på väg. Magontet bara växer. Känner för att kräkas, känner för att aldrig behöva resa sig upp igen. Aldrig behöva göra något. Sorgen av förlusten är för stor. Så stor att det inte finns något hopp längre. Inget hopp på att kärleken kan laga det brustna hjärtat.
Den andra personen. Känner vinsten. Känner friheten. Känner glädje. Viljan att börja om på nytt. Viljan att ta tag i livet och göra det som man verkligen vill. Kanske hitta någon som man kan dela det med. Nya äventyr varje dag. Nya möjligheter att göra sitt liv lite bättre för varje dag som går. Viljan att sträva efter det bästa har bara börjat.

Så olika det kan vara. Två helt olika världar som en gång i tiden var densamma har nu splittrats. Splittrats och förstörts. Aldrig någonsin kommer den återförenas. Aldrig. Två personer som varit med om samma sak, men ändå känner så olika. Ändå finns det ingen likhet, inget som går att jämföra, inget. Because when a heart breaks no it don't breakeven....

Känslorna varierar från dag till dag. Från glädje till sorg. Från skratt till gråt. Från att bry sig till att bara rycka på axlarna. Det är mycket just nu. Det är lite för mycket ibland. Hur ska jag hantera allt?
Det är mycket i livet som börjar falla på plats. Men änndå så många bitar som inte passar någonstans. Kanske gör jag allt för svårt? Kanske är det mitt fel att bitarna inte passar....
Det mesta som händer nu är kaos, allt är egentligen skit. Men min reaktion förändras inte. Ett lätt ryck på axlarna sen går jag vidare, som om inget har hänt. Allt flyger förbi mig men tar en liten bit av mig med sig. Kanske är detta ett bevis på att jag gett upp? Är hoppet också borta?
Jag vill Inte det ska vara det men kanske är det dags att erkänna sanningen. Jag orkar inte bry mig, jag bara orkar inte mer. Inget bekommer mig längre. Sorgen i mitt hjärta som alltid funnits där är oförändrad....

Slutat att tycka, slutat att bry, slutat att undra. Kanske blir livet lättare då, kanske inte. Nu är det bara att köra. Inget ska få stoppa detta. Inget ska dra mig ner igen. Inget och ingen. Måste upp, måste bara upp inte längre ner. Nu är det min tur. Nu är det jag ska som bestämma och ingen annan, bara jag.

Hur vet man när det är rätt? Hur vet man att någon är värd att kämpa för? Kan man få ett lyckligt slut, eller det är bara på filmer det händer?
Så trött på allt, på mig, på dig, på livet. Jag svävade på moln efter nyår. Livet lekte och allt var underbart. Glädjen inom mig fick finnas och det kändes som inget kunde stoppa den. Jag var ostoppbar. Detta var mitt år. Och som jag längtat efter meningen med allt.
2013 dog ut rätt snabbt. Visade sig inte vara det perfekta året få jag skulle få vara lycklig, då jag skulle få vara meningsfull. Detta året skulle nog fortsätta som det andra slutade. Ta efter där jag trodde kaoset slutade. Det var där det började igen.
Ensam, rädd, besviken, ledsen. Nu var jag där igen. Det skulle inte hända! Detta var mitt år, eller skulle bli ett år utan ångest och rädslor. Nya tag, nya krav. Det höll ju lite... Eller iaf fyra dagar. Får väl vara glad att jag slapp ångesten lite. Och tro mig det var jag. Det jag inte visste var att ångesten skulle växa. Nu mer än någonsin. Den är hemsk. Går inte att kontrollera. Den tar över mig, allt. Ger mig ångest gör saker jag ska njuta av. Sätter igång funderingar i huvudet som gör vardagen olidlig.
Okontrollerbar är bara förnamnet. Dagarna spenderas men så mycket illamående, så mycket tankar att det finns inget jag kan göra. Jag måste få försvinna. Måste få komma bort. Måste gå kontrollera något.
Det är sorgligt. Det gör ont. Inte bara i magen utan i hela mig. Att mina knasiga tankar kan ge mig då stor smärta att jag måste gå ut något. Eller upp något. Jag måste kräkas.
Jag äcklas av mig själv. Jag hatar mig själv, jag mår så illa av bilden jag ser i spelen så jag förstår ångesten. Hav är värd att må dåligt. Jag förtjänar allt som kommer, men mest ensamheten. Vem skulle vilja vara med mig? En så meningslös person som inte har värde i någons ögon. En person som får den hon gillar att träffa andra. Kan inte han hålla sig till henne, vad är hon då värd? Inget.....

Så mycket som snurrar runt. Vad är sanning, vad är lögn? Var är riktigt, vad är falskt? Så svårt att veta. Alla tankar snurrar rundor, finns ingenstans de kan ta vägen. Snurrar bara mer och snabbare...
Jag undrar om det går att lite på dig. Du har svikit mig förr, du har krossat mitt hjärta en gång. Det får aldrig hända igen. Jag har lovar mig själv att du aldrig ska få komma mig så nära igen, men jag rädd för att du redan gjort det. Du vet saker om mig som ingen annan vet. Saker som är grunden till all ondska och ångest som finns inom mig. Du vet något som du inte bör veta. Du bör släppa det, du bör släppa mig. Gå vidare lämna mig här. För frågan är, är det jag som inte förtjänar dig eller det är tvärt om?

Jag trodde det hade förändrats mellan oss. Eller hoppades jag bara det. Var det vara något som fungerade i mitt huvud? Var allt bara en lögn? Ingen vidare start på 2013 det....
Jag trodde vi hade passerat tröskeln, trodde vi var på väg någonstans. Mot ett mål. Eller iaf ha en väg strukturerad framför oss. Men inget av detta verkar finnas. Inget verkar ha förändrats. Var du bara för full sist? Var det därför du vågade öppna upp dig?
Jag känner mig hemsk. Hela jag är som en vandrande mina , som bara väntar på att explodera. Jag ville det skulle vara annorlunda. Jag ville du skulle släppa in mig. Och den kvällen gjorde du men nu stänger du ute mig igen. Kallare än någonsin. Finns det ingen chans för oss? Berätta det isf. Gör slut på mitt lidande. Gör slut på den olidliga väntan.
Jag gillar dig och du gillar mig. St vet vi båda två. Men varför är det så svårt? Vad är det som är så svårt för dig? Du måste bestämma dig. Du måste göra ditt val. Antingen är du med mig eller låter du mig gå. Valet är ditt men något beslut måste tas. Du vet var jag står. Men jag vet inte var du står. Snälla gör detta för min skull. Ta tag i situationen och släp mig lös, eller håll mig kvar...

Nyår var precis vad jag behövde. Precis. En fantastisk kväll som spenderades med de några av de bästa vännerna som finns. Time to make a change.
Humöret är på topp, jag är på topp. Äntligen har jag tagit tag i något. Äntligen har jag börjat försöka reda upp allt trassel som finns i mitt liv. Nyårsafton kom som en räddning för mig. Jag behövde det så väl.
Vännerna fanns runt omkring mig och där fanns också du. Du och jag var där. Hur skulle detta gå?
Det började med att vi båda spelade ett spel. Ett spel som dog ut rätt snabbt för att du insåg att det fanns någon annan där som gav nig lika mycket uppmärksamhet som du brukar ge mig. Kanske kände du dig hotad? Kanske var det tanken på ett nytt år?
Du och jag, var som vi, som oss. Så vi brukar vara. Barnen spred sig genom kroppen. En hand på mitt ben. En blick från dig och hela jag fylldes med värme. Lite låtsas bråk, en hand här och en hand där. Mysigt. Små prat mellan oss två, ingen annan fanns. Bara du och jag. Bara vi två.
Jag kände mig upprörd över allt som hänt sista tiden så bestämde mig för att du skulle få kämpa lite. Det nya året skulle inte börja med ett nytt spel mellan oss. Och det gjorde det inte. Du och jag kollade raketerna. Du la din arm runt mig och återigen kysste du mig framför dina och mina vänner. Som att det inte var något konstig. Och kanske var det inte det heller.
Jag blev återigen besviken. Besviken av att inte fått några svar. Snart har ett år passerat och vi står och trampar på samma ställe. Vi kan inte ta oss fram och inte tillbaka heller. Var ska vi? Hur blir det? Inte de frågorna man vill starta 2013 med direkt.
Men när natten led mot sitt slut fick jag svar. Jag fick ett litet hopp att bygga upp känslorna för dig med. Ett litet hopp att du kanske är på en annan nivå nu. Kanske är vi på samma?
Mitt hjärta öppnades väldigt lite, men det öppnades för dig igen. Det tog lång tid. Men du öppnade ditt också. Väldigt lite. Jag hade svårt att ta mig in men jag ville och gjorde det. Jag fick skymta en lite sekund av vilken människa du är. Hur du fungerar till skillnad från mig. Nu är nivån annorlunda. Nu kan det vän bara bli bättre? Jag vill verkligen inte att detta ska rasa samman. Jag vill ha detta. Jag kämpar för det, snälla låt mig behålla oss denna gången. Snälla!