Du verkar inte förstå vad det handlar om. Du verkar inte förstår vad du gör. Det är mycke just nu som bara sveper förbi dig. Är det så att du inte bryr dig? Är det så att det bara är du som räknas?
Igår gick det upp ett annat ljus i mitt huvud. Ett ljus som jag önskar aldrig hade blivit tänt. Frågan är om du säger det jag vill höra eller verkligen sanningen till mig? Jag önskar att jag visste svaret på frågan men det gör jag inte. Jag trodde jag kände dig, men det visade sig vara helt fel. Jag trodde jag förstod dig men återigen blev jag besviken. Så vad är skillnaden egentligen? Är det så att jag betyder så lite för dig men för att inte såra mig mer så ljuger du? Ger mig den "sanningen" som du tror jag vill höra.
Mitt huvud värker. Min mage gör ont. Mitt hjärta sörjer, mina ögon gråter och min mun den ler. Inte av glädje utan av att alla känslorna som du en gång fick mig att känna får mig nu att le på ett sätt som gör mig likgiltig. En likgiltighet som jag aldrig hoppas skulle komma, aldrig minst i din omgivning.
En varm hand, är nu en kylig hand. En varm härlig kram är nu ett handslag. En värmande kyss finns inte ens i tankarna. Jag måste veta sanningen. Vilken den än må vara, jag förtjänar det men du vägrar ge mig den. Du lever kvar i världen där du och jag inte är över. Där du får spela med dina regler.
Hur ont det gjorde igår, får du aldrig veta. Hur ont det gjorde varje gång du tittade på mig, varje gång du log, varje gång du smsade med någon annan, varje gång du pratade med mig. Varje gång dog jag lite mer. Varje gång hatade jag dig lite mer, Varke gång blev jag lite kallare, varje gång försvann ytterligare en del av mitt hjärta.
Du gjorde mig bra, du gjorde mig hel, du gav mig en mening, du gav mig en känsla jag aldrig känt förr, du gav mig allt och lite till. Nu ger du mig inget mer än besvär och lidnande. Du ger mig Magknip, du ger mig tårar, huvudvärk, ångest men det som gör ondast är att du gav mig ett krossat hjärta utan att jag förtjänade det.

När är det slut? När ska det verkligen vara det? Du låter mig inte vara. Du lämnar det aldrig. Varför?
Börjar bli trött på dig, på detta. Du har gjort ditt val, nu får du stå för konsekvenserna. Jag klarar inte det mer. Jag klarar inte av att låta dig ha en del av mig när det passar dig. Jag klarar inte av att spela med dina regler. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont. Men du förstår inte. Du förstår inte vad du gör mot mig. Och ändå kan jag inte släppa dig.
Känslorna för dig som finns är något jag hatar. Jag hatar att dem inte försvinner. Jag vill inte ha dem längre. Du måste lämna mig och det är snabbt. Nu direkt! Jag kan inte göra det. För en gång skull måste du tä la på mig. På mitt liv. På hur detta påverkar mig. Du måste vara den vuxna av oss denna gången. Jag måste be dig vara det, jag orkar inte längre

Varje andetag, varje suck, varje ögonblick, önskar jag att det var annorlunda. Önskar att det fanns något jag kunde förändra. Vad var det som hände?
Du och jag var ingen bra kombination. Du och jag var som sommaren och vintern, solen och månen. Vi skulle inte vara på samma plats. Du och jag var fel. Så fel. Men ändå fanns det något där. Något som vi inte kunde sätta fingret på. Något som förde oss samman.
Nu kommer tankarna. Tankarna på att kanske var jag inte god nog åt dig. Kanske fanns det ingen plats för mig i ditt perfekta liv, eller inte perfekta men i ditt liv. Det livet du valt att leva. Ensamt. Kallt. Känslolöst.
Jag valde ett annat. Eller försökte. Jag ville välja oss men det var inget alternativ. Du och jag finns inte. Jag måste inse det. Min hjärna har gjort det men hjärtat håller fast vid dig. Håller hårt i dig. Jag vill släppa dig men det gör så ont. Så ont. Min kropp skakar av ilska och gråt. Mitt huvud explodera av tankarna. Mitt hjärta är sårat. Så sårat. Finns inget kvar. Bara små små bitar. Inget. Tomt. Kallt. Ensamt.

Så jävla dum. Så jävla blind. Ännu en gång har du skadat mig. Ännu en gång har du låtit mig luras. Varför? Jag förstår dig inte. Vad håller du på med?
Första gången förstår jag, andra gången ville jag bara glömma men efter pausen vi hade och samtalet så tyckte jag att vi försökte. Du försökte, kanske inte så mycket som jag hoppats men ändå. Vi hade det bra. Jag levde på lånad tid. Jag visste det. Jag hoppades hela tiden att ingen skulle kunna ta mig därifrån. Jag ville stanna med dina armar runt mig för evig. Jag kände mig trygg. Jag kände mig säker. Jag litade på dig. Äntligen kom den tiden som jag längtat efter.
Men vad hände? Dina tankar kom ikapp dig. Min lånade tid tog slut. Kaoset bröt ut igen. Precis som så många gånger förr. Du visste, du bestämde, du avslutade. Precis som innan.
Du bestämde allt. Du spelade ett spel och jag ett annat. Het plötsligt slog det mig att vi aldrig spelat lika. Du hade mer information än vad jag hade. Du hade hela tiden övertaget, hela tiden kunde du lägga rätt kort medan jag fick chansa.
Mina chansningar tog slut, precis som tiden. Du och jag tog slut. Du tog slut på oss. Men varför känns det då inte som det är över? Kan det någon gång ta slut mellan oss?
Jag vill detta ska vara sista gången du sårar mig. Sista gången du gör mig illa. Sista gången du vänder ryggen till. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Du kan aldrig komma in i mitt hjärta igen. Du kan aldrig ta tillbaka den platsen du en gång hade. Inte för att du avslutade det denna gången utan det du gjorde första gången stängde dörren till hjärtat. Den låstes. Tyvärr var det inte du som hade rätt nyckel, tyvärr.
Jag hoppades och hoppades. Men det är inte mig du vill ha. Det är inte mig du behöver. Det är inte jag som är den rätte.
Mina tårar kom rinnande redan innan jag hunnit lämna din lägenhet. Kylan utan gav tårarna den smärta som mitt hjärta kände. Små springandes hem för att ingen skulle få se. För att inte hinna känna.
Innanför dörren rasar allt ihop. Mina ben bär mig inte längre. Trillar ihop. Tårarna bara fortsätter. Det finns inget som kan stoppa dem. Andningen blir snabb, hetsig. Den blir tung. Samtidigt som andningen är tung och tårarna strömmar nerför kunderna hugger det till i bröstet. Tar lång tid innan jag förstår vad det är. Sveket av dig. Du svek mig precis som de andra gjort. Men du var värre. Jag litade på dig och kolla på mig nu. Återigen är jag på botten där jag startade. Återigen är det jag som ligger på golvet med tårarna rinnandes och hjärtat krossat. Precis där jag började är jag nu igen.... Tack vare dig.
Du som sa jag kunde lita på dig. Du som gav mig löften om att detta inte skulle hända igen. Du som planerade för framtiden. Du som ville detta. Men glöm aldrig du ville allt detta, men när jag väl ville det då krossade du mina drömmar en efter en. Nu finns det inga kvar. Du finns inte kvar, du försvann med drömmarna som vi levde i. Den lånade tiden tog slut, du och jag tog slut.

Så tråkigt. Så tråkigt. Varför ska jag behöva känna dem känslorna som jag gör just nu? Varför är det jag som ska gå runt och fundera, gå runt och spekulera.
Du är inte här. Var är du då? Varför pratar vi när jag inte är med dig men vi pratar aldrig när du inte är med mig. Just nu är känslorna i ständig obalans. Och förändras ständig. Varför måste jag ha det så? Kan inte du med börja fundera lite? Eller det kanske du redan gör?
Vad mina känslor för dig är, vet jag inte. Jag börjar ifrågasätta dem mer och mer för varje dag som går. Jag är hela tiden på alerten för när jag minns annars det kommer du såra mig igen. Eller jag är rädd för det iaf.
Jag vill inte känna såhär. Men ändå gör jag det. När du inte är med mig vet jag inte vad du gör. Vem du är med. Kanske kommer du hitta någon bättre. Någon som du gillar bättre än mig. Jag är rädd för att du ska vilja ha singellivet och inte det liv som vi påbörjat. Rädd för att förlora dig, men samtidigt lika rädd för att vinna dig.

Du sårade mig. Det vet du. Det vet jag. Det vet nog alla. Du ångrade sig. Du ville ta tillbaka det du sa till mig. Du visste inte varför men jag kunde inte försvinna för dig. Du erkände att du kunde inte låta mig gå. Jag ifrågasatte och undrade. Du svarade. Jag fick bra svar. Men räcker det? Efter allt vi gått igenom, kan vi gå tillbaka till det vi en gång hade? Kan vi glömma allt du ställt till med och bara glida fram?
Är svaren du gav mig ärliga? Är det sanningen? Är det detta du vill? Påriktigt. Du sa det till mig. Men jag börjar tvivla. Jag vet inte varför men jag får en dålig känsla. En känsla som får mig att må dåligt, att bli ledsen. Jag orkar inte bli lämnad av dig igen. Jag orkar verkligen inte det. Jag behöver dig men mest av allt är det dig jag vill ha. Ingen annan.
Är ändringen gjord? Behöver vi diskutera detta fler gånger? Eller vi vet var vi har varnadra? Jag vet inte. Jag vet inte om det är värt det längre. Jag börjar tvivla. Så rädd för dig. Så rädd för dina tankar, dina rädslor. Jag är rädd för att blir sårad av dig igen. Jag är rädd för att du inte komma finnas i mitt liv längre. Rädd för att om någon dag kommer du berätta för mig igen, om att vi inte ska fortsätta. Så rädd för dig och dina dåliga sidor. Rädd för att du ska tvivla på dina känslor, rädd för att du ska hitta bättre. Rädd för att du ska vara med någon annan bakom min rygg. Igen.

Det var dags för något nytt. Något annorlunda. Något som skulle hjälpa mig. Kan det hjälpa? Kan jag bli lite bättre? Kan jag få vara lite mindre trasig?
Jag försöker förändra, jag försöker göra om, göra rätt. Men finns det något rätt? Finns det något som är rätt för mig? Jag kan inte längre se skillnaden på rätt och fel. Mina tankar kan inte skilja på det och inte heller mitt hjärta. Allt som händer nu, precis allt. Är egentligen bra. Men varför mår jag ändå så dåligt?
Jag är trasig, så trasig. Jag är ledsen, så ledsen. Jag är den jag är. Jag vill bara någon annan. Mina ögon kan inte sluta gråta och mina läppar kan inte sluta le. Min magen kan inte sluta göra ont och mina ben kan inte sluta gå. Allt går bra men ändå är jag trasig, ändå är jag söndrig. Varför? När är det min tur att må bra? När är det min tur att få ta del av vad världen erbjuder?
Jag vill, jag vill så gärna men kan inte. Jag måste försöka, måste. Jag vill inte vara trasig längre. Men lögnerna gör mig inte hel. Dem gör mig nog mer trasig. Men det är det enda jag har. Det är dem som får mig att fortsätta. Det är dem som får människor att tro att jag är hel, att jag inte alls är söndrig. Men inom mig finns det inget som är helt. Inget. Allt är i bitar, bitar som inte går att pussla ihop längre. Bitar som jag ite kan hitta. För många borta för att kunna lagas. Frågan är om jag någonsin kommer bli hel?

Du och jag tillbaka, varför? Är vi tillbaka? Leker vi en lek. Spelar vi ett spel. Du letar dig snabbt tillbaka. Mina känslor hinner aldrig försvinna för dig. Vi är oskiljaktiga fast jag inte vill. Jag vet inte vad jag vill. Men jan jag inte bli lycklig med dig är det bäst att vi är ifrån varandra. Bäst att jag går vidare. Lämnar det gamla bakom mig. Och inser, att som du faktiskt sa, jag förtjänar någon dom kan ge mig det jag vill ha.
Trasiga människor kan bli hela. Jag tror det. Jag kommer bli hel en dag. Någon dag. Men tills dess är jag trasig och kommer förbli så. Men jag kan inte göra mig hel med dig om det innebär att fortfarande bara är halv med mig. Du måste hitta någon som kan göra det, jag hoppas att den personen är jag och att du inser det. Men du glider närmre mig på ett obehagligt sätt, vänskap. Jag vill ha mer än så. Jag vill ha dig. Eller ville.....