Tankarna tar över allt som pågår i mitt liv just nu. Allt handlar om skit saker. Saker som inte bör ha betydelse men ändå har. När någon väljer att vara med någon annan bör man acceptera det. Man bör lämna allt och gå vidare, men jag kan inte släppa dig. Du är ett svin, ett as, allt elakt jag kan tänka just nu är du. Men ändå finns det något inom mig som hoppas att du ska förändras, något som hoppas på att det kan lösa sig. Att det kanske till och med kan bli du och jag, om jag nu vill det... Jag vill förlåta dig men kan inte, jag vill se dig i ögon och förklara för dig hur jag känner, att du betyder något för mig, men jag vågar inte. Jag vill ta dig i handen och visa världen att det är du och jag. Jag vill visa alla vilken fantastisk kille jag hittat, jag vill vakna upp med ett leende på läpparna för jag vet att du ligger bredvid mig, jag vill få pussar utan att behöva göra något speciellt, jag vill få komplimang för att jag är jag, jag vill bevisa för dig att du gör mig lycklig.... Eller gjorde, du gav mig mycket av detta, i princip allt. När jag var med dig var livet en dans på rosor. Men nu.... Du svek, du sårade, du fick mig att hata, du fick mig att ta mer avstånd, helt plötsligt känner jag inte dig och du känner inte mig. Du kommer aldrig så nära mig igen, det går inte. För när du lämnade mig första gången var jag krossad, nerbruten och kunde knappt samla ihop allt som gått sönde. Nu leker du med mig. Leker hemska lekar och tror inte jag förstår. Du är med någon annan, du delar dig själv med någon annan mer än mig. Jag gillar inte det. Jag vill ha dig, men vill du ha mig? Eller vill jag ha dig? Varför har du kontakt med mig om du inte vill något? Vardör spelar du inte spelet med någon som är lika oseriös som dig.
Det konstiga med allt detta är att jag inte är ledsen, inte en ända lite tår har runnit nerför min kind, du är inte värd att gråta över. Du se det första gången men nu är du bara en stor fet jävla besvikelse

Helgen har glidit förbi, lite för snabbt. Men jag har fått många svar. Framförallt svar som jag inte tror jag ville ha. Nu står jag här igen, sårad, ledsen och ensam. Helt plötsligt känns de flesta personerna som finns runt mig opålitliga. För något du gjort mig tvivlar jag på alla. Du visade mig något som jag inte sett förr men samtidigt visade du det för så många andra. Jag trodde jag var speciell för dig, precis som du var speciell för mig. Men du valde att vara speciell för fler tjejer än mig. Du valde att såra mig, du valde att förstöra mig. Nu finns där inget kvar. Inget. Jag har inga känslor kvar för dig nu.
Återigen har jag låst mitt hjärta inne. Lite längre in än förra gången. Tagit ett extra lås, både med nyckel och kombination. Nu är jag trött på allt, trött på att alltid stå ensam kvar, på att alltid vara den som måste bli sårad. Jag hatar det. Jag hatar det. Jag hatar mig själv för att jag låter mig luras gång på gång! Hatar mig själv för att jag inte vågar ta konflikten med mig. Hatar mig själv för att jag inte vågar ställa några krav på dig. Och nu står jag här igen med tomma händer, vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer. Trött och trött nu är det dags att stå på egna ben, ta tv i livet och kasta bort nyckeln till hjärtat och låta det stanna där! För mer orkar jag inte

Jag lämnade en bakom mig. Någon som smärtar i mitt hjärta. Men du, bara du har jag aldrig lämnat. Du har aldrig lämnat mig. Vi säger att vi är vänner, vi säger att vi finns där för varandra, och det finns vi. Fast inte som vänner, något mer.
Det har alltid funnits något mellan oss, under hela tiden. Men precis som innan vågar vi inte erkänna det, du finns i mitt hjärta och jag i ditt. Men ändå vågar vi inte satsa, ändå vågar vi inte. Vi är fega och rädda. Rädda för att förlora varandra, rädda att bryta allt det vi byggt upp. Men kanske kunde det bli underbart mellan oss, tanken och kärleken finns till att det skulle bli något bra.men vi är rädda, jag är rädd. För jag behöver dig i mitt liv, jag vill ha dig i mitt liv. Kanske är du bara min trygghet, men jag tror det är något mer. Du betyder något Föe mig och jag vill veta vad som händer, vardör leka alla dessa lekar som vi gör. Varför gör du så? Va inte med mig om det inte betyder något för det vet jag att det gör. Men vad kommer hända mellan oss, det är något som är oskrivet, kanske kommer det alltid vara det

Är man inte ledsen så blir man. Det finns ingen återvändo nu. Du har satt ditt sista steg i mitt liv. Du slutade svara mig och du bryr dig inte, eller hur? Det var en sak du ville åt och när du fick det spelade inget annat någon roll. Mina känslor för dig betydde inget för dig.
Jag offrade mycket för dig. Jag prioriterade att träffa dig men vad fick jag tillbaka? Rent ut sagt inget. Du valde aldrig mig, du ville inte välja mig. Du utnyttjade mig, jag skulle finnas där när du behövde det, som ett jävla djur, som man kelar med när det passar. Jag blir så ledsen men mest är jag nog besviken. Jag gav dig en lite chans, en lite chans att försöka göra något bra av allt detta som du redan förstört en gång. Men du valde att förstöra det igen, du valde bort mig igen. Så nu räcker det. Du betyder inget, absolut inget för mig. Du ska inte få ta den delen av mitt hjärta, den delen är avsedd för någon som verkligen bryr sig, om det finns någon son gör det

Förvirrad till tusen. Vänta skulle det vara något nytt... Alltid denna jävla förvirring. Jag tror alltid att jag lär mig något nytt men ibland tror jag är rädd för att lära mig något nytt. Jag hatar min egen feghet. Min egen svaghet. Jag vill, eller kanske inte. Ibland så vill jag att det ska bli något, ibland ibte. Kanske är det fegheten som stoppar mig eller så är set bara känslan som jag är rädd för. Känslan att kunna älska är så långt ifrån att jag inte kan nå den, kommer jag någonsin våga sträcka mig efter den.

Allt rullar på, du och jag är som ett igen, lite som vi var då. Jag menar innan. Men vad är detta då? En lek, ett spel eller är vi bara ute på helt fel väg?
Att vi spelar ett spel vet alla, även vi själva. Vi spelar det lite för bra ibland för vi förlorar varandra någonstans på vägen. De dagarna vi setts har varit underbara, skulle vilja säga lite för bra för att vara du och jag. Inget dåligt har hänt. Än. Suck! Vi vet båda att det kommer. Dagen vi förstör allt kommer komma, men jag vill inte. Du börjar bli viktig för mig igen. Du börjat växa inom mig, du har en plats någonstans hos mig, men vet ibte riktigt var. Du är fin, väldigt fin. Du är lite galen, men det är jag med. Du och jag är lika fast ändå inte. Något finns hos dig som inte finns hos någon jag träffat. Du har något som får mig att tänka två gånger innan något kommer ur min mun. Du får mig att fundera, du får mig att smälta. Alla mina regler är borta när jag är med dig, alla. När vi är ifrån varandra sätter jag upp nya, jag följer dem någon gång sen försvinner dem, du får mig att glömma. Du får mig att leva, att må bra. Jag lägger mycket på dig, jag vet.
Jag är rädd, rädd för att förlora dig. För vad händer med mig då? Blir det som förra gången du lämnade mig? Jag vill ju inte det. Jag vill vara med dig och att du ska vilja vara med mig. Det finns så mycket, mycket som du inte vet om mig. Men jag tror du vet, eller hoppas att du vet att jag vill vara med dig, bara dig...

Helt seriöst så är allt upp och ner, allt som är fram är nu bak, allt som var till höger är åt vänster. Kaos hit, kaos dit. Hux som flux. känslorna pendlar, de kan inte stanna någonstans. Det är svårt att avgöra om de någon gång kommer göra det.
Du är tillbaka i mitt liv, du vandrade tillbaka in, lite försiktigt men ändå väldigt bestämt. Vad är det som ger dig rätten till dig? Du sårade mig och jag kan inte bara glömma och stoppa undan känslan av att jag litade på dig och du svek, precis som de andra. Jag gillar dig, tror jag. Jag tror att du gillar mig också, men var leder detta? Kommer det bli samma slut som innan? Jag klarar inte av det, jag vågar ute tänka efter, känna efter vad som finns därför dig, jag vill att du ska prata med mig om det, men du väljer att ignorera det. Vart lämnar det mig? Antingen ta upp ämnet och förstöra allt som finns eller lämna det och försöka glömma. Men kan man glömma utan att förlåta, kan man förlåta utan att reda ut?
Du försvann när jag behövde dig som mest, du försvann när jag öppnade mig, du försvann när jag gett dig en del av mig. Då valde du att lämna mig. Det var ditt val, inte mitt. Du var ledsen, jag var ledsen men du valde ändå att försvinna ifrån mig. Frågan är om det finns något du kan göra för att jag ska kunna förlåta dig. Jag vill verkligen men är så rädd att du gör det igen, att du sårar mig och lämnar mig när jag behöver dig som mest.

Du fick vad du ville, du fick en liten liten del av mig igen. Du gav mig hopp, du gav mig en känsla som inte går att förneka. Du ger mig mycket, men inget varar. Inget får stanna. Inget alls. Det är som du inte vågar lita på det du håller på med, du vågar inte lita på mig, eller på vad du känner för mig.
Du gör mig förvirrad, du gör mig oroligt, du gör mig osäker. Allt detta gör du när vi är ifrån varandra, men när vi är tillsammans är det som alla bitar i pusslet finns där, ingen tvekan, inga konstigheter, allt är bara fantastiskt. Men vad är det då som blir så fel? Vad är det som gör att du håller på såhär? Vad har jag gjort för att förtjäna bli behandlad på detta sättet, du använder mig när det passar dig, när du känner att du behöver mig. Men jag finna inte alltid tillgänglig för dig, det måste finns en klar gräns, en gräns som visar att jag är värd mer, jag är värd bättre, att jag är värd någon som faktiskt vill vara med just mig!
Men ändå faller jag tillbaka till dig, faller för dig varje gång och tror att det är annorlunda, tror att situationen har förändras, men i själva verket har den inte det. Det sårar mig att jag inte kan släppa dig, det sårar mig att inte kunna ge mig själv ett avslut från dig. För egentligen behöver jag inte dig, egentligen har jag inget jag kan hämta hos dig mer än allt det jag redan fått. Men ändå krossas mitt hjärta, om och om igen. Ändå så är det mig det tar hårdast på. Jag gillar dig, jag tycker om dig men jag vet inte. Jag är rädd för att känna, rädd för att le och rädd för att ge av mig själv till dig. För tänk så klarar du inte det, eller att du inte vill ha det jag ger dig. Hur löser man det? Då är det värre, då är känslorna större, men kraftfulla. Hur klarar man sig ur det utan att bli sårad.
De sägs att om man inte ge allt av sig själv kan man aldrig få någon annan att heller göra det. Kan ju stämma men varför måste man lämna ut sig själv på detta sättet? Jag kan inte vara en öppen bok, det är ingen som klarar av att få alla mina hemligheter på en gång. Ingen, inte ens jag själv. Jag kan inte hålla mina tankar i styr hur kan jag begära av någon annan att de ska bära på mina bördor. Det är fel. Det finns saker som man ska lämna i det förflutna, saker som inte ska titta fram igen. Det räcker att de tittar fram i mitt huvud och det är också där de får stanna