Så många vägar, Så många möjligheter.svårt att förstå, svårt att välja. Svårigheterna är stora. Valet är mitt. Bara mitt...
Du och jag är över. Eller jag tror det påriktigt denna gången. Jag tror inte heller vi kommer hitta tillbaka till varandra igen. Känns inte som det. Jag skulle vilja det ibland, bara för att du är du och jag behöver dig. Me du är inte värd all denna skiten, all den energin som jag lagt ner. Du är inte värd den. Jag måste sluta söka mig tillbaka till dig, det finns dem som förtjänar min närvaro, kanske måste man ge någon ny en chans.. Jadu, sorgligheten ligger i luften när jag skriver detta. Du och jag är ett avslutat kapitel och upptas kommer det aldrig göras igen. Två chanser är en gång gör mycket. Men nu är dina chanser slut. Jag trodde på dig. Litade på dig men nu förstår jag vad du är gör någon. Tyvärr. Jag släpper dig och vandra vidare, hoppas bara vägen jag valt är snällare Mot mitt hjärta än vad den tidigare vägen varit.

Du byggde upp mig. Du stärkte mig. Du gav mig något ingen annat gett mig tidigare. Självförtroende. Nu... Ger du mig inget. Du river ner mig. Bryter ner mig i små små bitar. Allt för att du ska få må bra. Du släpper mig inte, men du vill ändå inte ha mig. Du ger mig hopp men när jag minst anar det tar du det ifrån mig igen.
Nu är jag ner bruten, svårt att stå. Svårt att göra något. Det är så du vill ha det. Du vill inte ha mig men ingen annan ska heller få mig. I dina ögon är jag inget. I dina ögon är jag skitet som ligger på marken. Något du kan använda som sista utväg om kvällen inte skulle gå bra för dig. Du och jag ska vara över. Du och jag ska inte finnas mer. Men ändå gör vi det. För att du vill det. För att du tycker det. Jag vill bli fri, fri från ditt grepp men jag kan inte komma loss. Jag kan inte springa och gömma mig, för vart jag än är hittar du mig. Du har hittat min svaga punkt. Och du utnyttjar den till Max. Du får mig att må dåligt, du får min hjärna att snurra mer än vad som är nödvändigt.
Jag vill få ett slut, ett slut. Ett riktigt slut, där du inte kan använda mig på detta sättet längre. Jag blir så trött på mig själv. Jag vill säga ifrån men kan inte. Jag vill sluta bry mig, men jag kan inte. Jag vill att du ska släppa mig, men det går inte. Det som jag än gång hoppades på finns inte mer. Jag måste gå vidare. Denna gången måste det ske på riktigt. Jag klarar inte detta. Jag vill inte mer. Du måste förstå hur mycket du förstör mig. Hur illa du gör mig. Men ärligt talat tror jag inte du bryr dig...
Det gör så ont. Att jag inte är stark nog att ta mig ifrån dig. Det gör ont i mig att ensamheten hittat tillbaka, det gör ont i mig att veta att det svek. Precis som de andra. Du är inte annorlunda, du är bara värre. Du spelar ett spel som jag inte klarar av längre. Du har höjt ribban och jag är inte beredd att satsa så högt. Jag är inte beredd att låta dig förstöra mig mer. Om det är möjligt. Jag måste våga. Våga öppna mina ögon och sluta blunda för sanningen. Sanningen står precis framför mig och ändå vägrar jag se den. Du och ja finns inte. Du och jag har aldrig funnits. Du lämnade mig. Nu måste jag lämna dig...

Försöker verkligen passa in, försöker verkligen. Men det är något som gör att det inte fungerar. Jag har stängt in mig själv och mina känslor. Jag har stängt dörren till all skit som pågår just nu. För jag orkar inte mer. Jag orkar inte ta mig upp, orkar inte tänka, orkar inte bry mig, orkar inte leva.
Allt är instängt, låst och återigen dolt. Allt måste glömmas, även om det inte går. Så många sår som är oläkta måste gömmas, plåstras om och hoppas att de glöms bort och aldrig rivs upp igen.
Allt som pågår nu får mig att tappa fästet på jorden. Jag svävar, längre och längre ifrån marken under mig. Jag vill försvinna, jag vill bort. Jag klarar inte mer. Klarar inte dessa spelen som alla spelar. Klarar inte av att inte kunna lita på någon. Klarar inte mig själv längre. Vill inte vara själv längre.
Min bästa vän mår dåligt. För min vän måste jag ställa upp. Det gör jag alltid. Jag sviker aldrig, men hon sviker. Jag finns alltid där även om hon inte alltid är där för mig. Jag känner henne, även om hon inte känner mig. Hon behöver mig just nu. Jag måste låtsas att allt är okej. Jag måste få henne att må bra. Jag har mig själv att skylla när det gäller hur jag mår. Jag har aldrig tagit tag i vad som hänt mig. Aldrig. Jag kommer aldrig göra det. Jag vill bara glömma.... Jag vill bara försvinna... Kanske kan jag göra det när jag räddat min bästa vän från den dåliga perioden hon är i just nu. Kanske då kan jag bli fri, fri från denna skit världen. Iväg till en Plats där jag kan få vara, där jag kan få leva. Leva mitt liv!

Att förvänta sig något är en sak, att se de hända är en annan sak. Hur ska man reagera, hur ska man känna och va ska man göra?
En vän förstår mig inte, förstår inte varför jag inte lämnar honom. Varför jag inte låter honom gå. Jag försöker förklara, men det är svårt. För jag vet inte ens själv varför jag stannar kvar och försöker förändra en person som helt klart inte vill ha något seriöst. Men det är något som gör att jag dras till dig, om och om igen. Jag har tagit ett beslut och det beslutet kommer jag stå fast vid men ändå kan jag inte lämna dig. Ändå bågar jag inte ta den andra vägen, även om jag vet att det är det bästa för mig. Jag behöver komma bort från dig, bort från oss. Vi börjar få ett avstånd som är svårt att reparera. Men samtidigt så kommer vi varandra närmare på andra sätt.
Du och jag är som ett inbördeskrig. Aldrig ska något få gå lätt. Kanske är det de som gör att vi hela tiden letar pass tillbaka till varandra. Men vi kan inte leva i detta kaos förevigt. Vi måste ta oss ifrån det om det ändå inte blir något bra. Vi behöver släppa varandra och gå vidare. Men jag vill inte. Jag kan inte. Jag vet inte varför, men något jag vet är att jag inte är redo att förlora dig.
Enligt de andra är jag dum, dum som inte ser vad han sysslar med, du som inte förstår att jag inte är den enda i hans liv, dum som inte lämnar honom. Allt är lättare sagt än gjort. Jag vet vad han sysslar med, men väljer ändå att sortera bort informationen. Jag förstår att jag inte är den enda för honom, men jag tror att han behöver någon han kan lita på. Jag vet att jag borde lämna honom men jag behöver honom.
Jag måste ställa upp, han är förvirrad, precis som jag. Två vilsna själar är bättre än en. Två personer som har det jobbigt är bättre än en. Vi gör varandra hela. Ibland. Vi bryter ner varnadra. Ibland. Det spelar ingen roll, för med varnadra mår vid dåligt, men utan varnadra mår vi sämre.....

Tillbaka till verkligheten, eller jag kanske aldrig lämnade den. Jag ville bog väldigt gärna bara försvinna och försöka täta ut allt som behövs. Men jag blev inte mycket klokare. Nästan tvärt om. Mer förvirrad än tidigare om det är möjligt. Jag vet inte hur jag ska hantera allt. Eller framförallt dig.
Du och jag, finns vi? Jag vet faktiskt inte. Vill du vi ska finnas? Vill jag? Så många frågor som inte har fått något svar, som kanske aldrig får något svar. Vad du vill är inte vad jag vill men hur kan vi ändå dras till varandra hela tiden. Vad är det som gör att vi slutar upp ihop. Kommer det bli något? Eller vi är bara tidsfördriv för varandra? Jag kan inte förklara hur det känns för mig just nu. Du säger att vi vet vad vi båda vill, men ingen av oss vill samma sak. Hur löser man det? Hur kan du leva i detta kaoset som vi hela tiden skapar?
Funderar inte du på detta? Undrar inte du vad som händer med mig ch mina funderingar. Eller du skiter i vilket. Jag vill tro att du bryr dig men jag vet faktiskt inte längre... Frågan är om du bryr dig när det passar dig. När du vill markera att ingen annan ska ta mig, då passar du på att bry dig. Men jg förstår mig inte på dig. Bryr du dig bör vi väl höras? Vi bör väl ses? Bör väl göra något? ....

Ensamheten som nu finns hos mig gör det inte lättare. Ensamheten som jag trodde skulle få mig in på rätt spår har förvirrat mig ännumera. Förvirringen är total. Hur jag än gör kommer jag inte bort från dig. Hur jag än gör så dyker du alltid upp i huvudet på mig. Men inte ett sms ska jag skicka till dig. Frestelsen av att skicka är stor, så stor att jag bara vill ha det gjort. Men vågar ändå inte.
Hur konstigt är det inte, hur dumt är det inte att jag aldrig vågar ta steget. Steget där jag ställer krav på dig, där jag visar vad det är jag vill. Fast egentligen vet jag inte det. Men på något vis kan det inte fortsätta som det gör nu. Hela jag gör ont, hela kroppen värker. Inte av fysik smärta utan av saknaden av dig.
Efter helgen är du någon för mig igen, eller du betyder lite mer än sist. Men nu har andra tankar börjat snurra. Tänk så visade du mig det beteendet för att bevisa för resten av festen att jag var "din". Inte för att du ville ha mig, men du ville heller ingen annan skulle ha mig. Du visade mig en sida av dig själv som jag uppskattade väldigt mycket. Du visade mig uppmärksamhet och en ödmjukhet som jag bara skulle kunna önska komma från dig. Du gjorde mig mållös som så många gånger förr. Du är något speciellt för mig även om jag försöker stöta bort dig. Jag behöver dig fast jag vill lämna dig. Jag är så förvirrad och allt detta tjat om vilken dålig människa du är och hur besvikna alla är för att du bara leker med mig.
Ibland kan man fråga sig vem som leker med vem... Jag gillar dig. Eller gillade. Vet inte riktigt. Men jag leker leken precis som du gör. Alla hittar fel på dig. Men mina fel då? Mina misstag som jag gjort, vad händer med dem? Kanske är det så att jag inte är värd dig, att du förtjänar någon bättre. Jag vill tro att jag är bättre, men så är det nog tyvärr inte. Vi är så lika. Så lika att det skrämmer mig. Vi är rädda, så rädda. För att vara tillsammans. För att vara utan varandra. Vi vet inget, vi är förvirrade. Men det vi vet är viktigt. Det vi vet betyder något. Det vi vet är att på något sätt måste detta pusslet läggas klart. Till slut måste bilden bli färdig målad. Vi måste få en början eller ett slut. Vi måste försöka förstå våra tankar, försöka hitta en väg som passar oss båda. Ibland hoppas jag att jag vandrar en vägen ensam. Tar mina egna strider, krånglar mig igen de ojämna vägarna på egen hand. Men ibland vill jag göra det med dig.
Finns det något utrymme för att du och jag ska kunna växa? Beslutet att inte blir involverad med dig är taget. Även om jag är det måste det få ett slut. Jag kan inte. Jag kan inte gå ner den vägen igen. Jag kan inte! Jag vill inte! Jag vill ha ett lyckligt slut, jag vill ha en saga. En saga som slutar med att jag blir lycklig. Där jag får det som jag behöver, det som jag vill ha. Jag önskar bara att jag själv visste vad det är som gör mig lycklig. Vad det är som betyder något för mig. För kust nu pågår det ett krig i huvudet som måste avslutas innan de riktiga tankarna kan få komma fram, tillsammans med det känslor som jag lagt locket på för så många månader sedan när det gäller dig.....

Nu flyr jag, eller åker iväg för att rensa huvudet lite. Tåget bär av till Stockholm imorgon och tankarna ska få samlas så någon klarhet kan utvecklas. Läget som är nu fungerar inte för någon. Jag klarar inte det. Jag måste få rätsida på livet, rätsida på dig och framförallt rätsida på mig själv. Jag måste få fundera i ensamheten, ensamheten som skrämmer mig kanske nu kan rädda mig. Ensamheten som är hatad välkomnar jag nu med öppna armar. Jag behöver tid att fundera, behöver tid att lista ut vad jag vill. Helt ensam ger jag mig iväg till Stockholm för ett äventyr i ensamheten.

Klockan är mycket, tiden har gått fort ikväll. Lite för fort. Du var där och jag också. Du fanns i samma rum som mig, du var där mina blickar landade. Du var överallt. Det ända jag kunde tänka på var att jag ville du skulle visa mig något intresse. Och mycket rätt, det kom. En liten extra lång blick emellanåt, en liten klapp på låret, en lätt smekning när jag var på väg förbi, armen kliandes på min rygg. En lätt kyss i hallen. Inte en kyss där det bara var du och jag, utan alla såg. Inget att dölja. En liten kyss på armen, ett litet försvarande av mig framför en kompis. Allt detta kunde varit perfekt. Allt detta skulle varit perfekt. Kvällen kunde knappt blivit bättre...
Då kom tankarna. Tankarna om vad du sysslar med när vi inte hörs, tankarna om vem du är med. Vem du kysser lätt i hallen, vem du lägger din arm om, vem du viskar till, vem du visar intresse för. Allt blev kaos men ändå kan jag inte motstå dig, mina ben blir svaga, mitt hjärta dunkar fortare, det är något med dig som hela tiden drar mig tillbaka, som hela tiden tror och hoppas att du är annorlunda.
Beslutet om oss var taget, ihåligt och väldigt långt inne satt det men det var taget. Jag kan inte ändra det, du kan inte ändra det. Du måste förstå att jag måste skydda mig, jag måste försöka få bort allt detta som kommer tillbaka till mig varje gång vi ses.
Du får mig att må dålig, du får mig att må bra. Du får mig att skratta, du får mig att gråta. Du får mig att undra, du får mig förstå.
Men varje gång telefonen åker upp skär det i mig. Det får mig att vilja kräkas, får mig att vilja fråga vem och vad det är. Det är som ett sår som aldrig läker, du river upp det varje gång telefonen åker upp. Oron växer inuti mig. Mår dåligt, blir arg, ledsen, besviken. Du gör det så tydligt mot mig. Du går iväg, gömmer mobilen. Jag vet vad som händer och jag förstår. Jag förstår att du vill vara med andra men jag kan inte dela dig, jag vill inte dela dig. Då är jag hellre utan. Eller är jag det?
Ibland vill jag tro att jag klara mig utan sig men hela tiden glider du tillbaka till mig. Jag vet att det finns något där. Frågan är bara vad. Och kommer vi någonsin få reda på det. Jag vill lita på dig men det gör jag inte. Jag vill se dig i ögonen och kunna känna känslan av glädje men det gör jag inte. Jag undrar istället vad de fina, sorgsna ögonen döljer för mig. Jag vill veta vem du är och vad du vill med mig. Du och jag är lika. Men ändå olika. Du och jag finns inte längre, men existerar ändå. Du och jag har ett slut, men det kommer inte. Du och jag är ett oskrivet kapitel, bara några få rader har skrivits och redan så mycket problem. Du är hemsk mot mig men ändå inte. Du är fin mot mig men ändå inte. Du gör mig glad men ändå inte. du gör att vi finns, men ändå inte. Ingen början inget slut , vad händer egentligen mellan oss?