En livlös kropp
En livlös människa
Ingen ork
Ingen kraft
Inte mycket av något,eller?
Mycket sorg
Mycket svek
Mycket smärta
Mycket ångest
Inget som kan försvinna
Inget som vill försvinna
Är det detta som kallas liv?
Är det såhär det ska vara?
Lämna kroppen där den ligger
Lämna människa där den ligger
Försök inte hjälpa
Ignorera smärtan du ser hos den
Ignorera sveket du ser i dens ögon
Ignorera sorgen du ser
Ignorera allt, precis allt
Någon har skadat henne
Någon har gjort henne illa
Något har behandlat henne såhär
Nu är hon inte värd något
Inget värdefullt finns kvar
Lämnad på ett kallt golv
Livlös
Skadad
Och med ett hjärta av sten....

Olika är vi båda
Inte mycket som är lika
Du var där
Jag var här
En gång var vi tillsammans
Samma plats
Samma ställe
Jag gav dig en bit av mitt hjärta
Du tog emot det
Du sparade det

En dag var allt annorlunda
Det jag gav dig var borta
Kastat, bytet, delat i tusen bitar
Vi var inte längre tillsammans
Vi var på olika platser
Jag var på samma plats
Där du och jag en gång stått
Du vände ryggen till
Dina steg var bestämda
Jag var kvar och du gick vidare

Något känns fel, så fel. Mörkret har lagt sig utanför mitt fönster. Jag har krupit under täcket. Dags att sova. Något gör mig klarvaken. Något gör ont. Vad är det som händer?
Jag har ont. Hela jag värker. Jag vill gråta men kan inte. Jag vill skrika men kan inte. Ta mig här ifrån. Ta mig bort från denna skiten. Släpp mig fri.
Jag blir aldrig fri från dig. Du kommer aldrig släppa mig. Tanken slår mig ibland. Du och jag är över. Men ändå drar du in mig igen. Du släpper mig lite sen drar du tillbaka mig igen. Varför? Du vill ändå inte ha mig. Varför ska jag nöja mig med att du väljer mig när ingen annan väljer dig?
Du måste låta mig gå, fast jag inte vill. Det måste få ett slut. Allt detta är inte bra för oss. Du är inte bra för mig. Det är dags att sluta, dags att släppa taget, dags att gå vidare....

Jag visste att det ite skulle vara lätt. Jag visste du hade problem. Alla sa till mig att du är svår. Du är inte den man ska vilja vara med, för du är inte den typen. Alla varnade mig. Men ändå föll jag för dig.
Du lovade så många saker. Men inget av dem höll du. Så många löften som försvann så mycket av min tillit försvann i samma ögonblick. Du svek mig, precis som alla sa du skulle. Jag ville inte tro dem. Jag ville tro dig, ville du skulle förändras, ville jag skulle vara orsaken till att du inte längre ville leva ensam. Men så fel jag hade.
Du valde aldrig ett liv med mig. Du valde aldrig mig. Du lekte med mig och mina känslor. Du utnyttjade min tillit för dig. Jag litade på dig, jag gav dig en del av mig. Men vad gjorde du? Kastade iväg den, sprang och letade upp den och krossade den i tusen bitar. Visst är det konstigt att även om jag är totalt krossad, totalt sönderslagen inuti så kan gottande de små bitarna älska dig, hur kan det vara så?
Hur kan jag inte vilja hämnas på dig? Varför vill jag inte det? När jag tänker på det kommer tårarna som på beställning. Jag skulle aldrig kunna göra dig illa. Hur illa du än gjort mig så kan jag inte. Du är värdefull för mig, även om jag inte är det för dig. Du är speciell för mig även om jag inte är det för dig.

Slut på ett kapitel, början på ett annat. Är boken aldrig färdigskriven? Kommer den någon gång få ett lyckligt slut?
Nu har det gått några dagar. Några jobbiga dagar. Men nu är det dags. Nu är tiden här då jag orkar ta tag i det. Orkar börja jobba mot målet. Början är här.
Nu är det dags att bygga upp allt du rivit ner. Nu är det dags att försöka glömma dig. Börja om. Att glömma dog kommer vara det jobbigaste jag någonsin behövt göra. Men jag känner att du försvinner lite mer ifrån mig för varje dag som går. För varje minut som passerar kommer du längre ifrån mig. Nu är det dags för mig att avlägsna mig själv från dig, ditt fasta grepp. Dags att bli fri. Bli kvitt all den sorg som du gett mig. Nu måste jag vara bestämd. Nu måste jag stå fast vid mitt beslut.
Du och jag får aldrig hända igen. Hur mycket vi än vill. Det får bara inte gå tillbaka till vad som varit. Du och jag är inte bra för varandra. Du och jag skapar kaos. Kanske är det för dina känslor inte varit äkta. Kanske är det för mina känslor var alldeles för starka gör dig. Jag vet inte, jag tror inte heller du har svaret på min fråga. Men det är dags för oss att börja om. Börja om på nytt. Inte med varandra. Nu måste vi lära oss att gå vidare. Och inte tillbaka. Du och jag är inte bra, vi måste bara inse det...

Vi gör alla misstag. Vissa fler än andra. Känslan av ånger är stor. Känslan av att detta inte var rätt finns där. Ständig påminnelse om att detta inte var bra. Inte bra någonstans.vill ångra. Vill börja om, vill glömma.
Sårade känslor gav utlopp för ett stort misstag. Känslorna för dig är inte borta. Känslorna för dig växer även om du lämnat mig. Men vad jg gjort, var inte bra. Jag försökte byta ut dig. Försökte finna känslor för någon annan. Som jag visste aldrig skulle ske. Känslorna för honom är borta sedan länge. Det går inte att hitta dem igen, om dem någonsin fanns där. Tankarna kom hela tiden till dig. Jag ville byta ut honom, varje sekund, varje minut, varje timme, önskade jag att det var du. Att det var du och jag. Jag blev sårad av dig igen och ville glömma men blev istället påmind om hur mycket jag saknar dig och hur mycket du faktiskt fortfarande betyder för mig

Här är jag. Där är du. Inte ens i närheten av varnadra. Längre. Du har skapat ett avstånd. Ett avstånd som får mitt hjärta att gråta.
Du är inte värd all den tid och energi som jag lägger ner. Jag vet. Men du se gjort ett avtryck i mitt liv. Ett stort. Du har gett mig något som ingen annan tidigare gjort. Jag kan inte släppa det. Jag vill men kan inte.
Du gör mig ledsen utan att du vet om det. Du gör mig arg utan att du vet om det. Jag vet inte hur jag ska berätta allt jag känner för dig. Finns det ens en mening ?
Jag börjar tro att dem goda sluten inte finns längre. Jag trodde alltid du och jag skulle klara oss. Jag trodde alltid det. På något sätt. Men nu, när jag inte vet vad du gör. Vad som händer. Varför du tar avstånd från mig när det är jag som ska göra det från dig. Blir jag orolig. Inte bara för mig själv men för dig med.
Jag är rädd Att du gått vidare. Rädd att jag inte finns i dina tankar. Rädd för att du hittat någon bättre. Rädd för att jag var fel för dig och du hittat den som är rätt. Jag skulle hellre aldrig mer se dig än att få se dig med någon annan. Jag skulle dra mig undan och gömma mig, allt för att slippa se det som skulle såra mitt hjärta för evigt...

Du och jag på samma plats. Du och jag ihop i ett rum. Du och jag på en plats där allt en gång hände. Är detta bra?
Förväntningar byggs upp, minnen saknas, känslor kommer tillbaka. Känslan inombords är inte bra. Ska vi glida tillbaka? Är det de du vill?
Förvirrad på allt. Hur jag ska vara, vad jag ska känna. Jag vet inget. Jag blir så trött, trött på att du kan påverkar även om du lämnat mig. Påverka mig även om det sägs att du inte bryr dig. Jag måste bryta mig loss. Måste komma ifrån dig . Men jag vet inte hur....