Försvinner aldrig smärtan? Den som finns inne i min kropp. Den som gör livet allt annat än bra. Försvinner den aldrig? Jag vill bli av med den. Lura iväg den och aldrig låta den komma tillbaka.
Jag lider, mer och mer för varje dag som går. Min insida är förstörd. Det finns inget som är helt längre. Inget. Jag är mer trasig än någonsin tidigare. Mer olycklig och mer rädd. Trasigheten är det ingen som ser, ingen som hör, ingen som kan göra något åt. Trasigheten är den jag är, den definierar mig, men endast för mig själv, ingen annan har gått se den.
Har nog varit tradig en lång period, jag trodde jag hade blivit lagad. Eller iaf fått en knuff i rätt riktning. Men det var för mycket. Nu är jag här igen. Ensam, nerbruten, sårad, lämnad och trasig.
Vill jag bli lagad? Vill jag det? Jag kan inte förstå, hur detta kunde ske. Igen. Nu är jag på botten, den verkliga botten. Och mer ensam har jag aldrig känt mig. Mer utnyttjad har jag aldrig känt mig. Det är fel, det är hemskt. Jag vill bort. Måste bort.
Jag blir lämnad. Gråtandes, liggandes, blödandes, helt nerslagen. Jag kan inte röra mig. Jag vågar inte röra mig. Jag hoppas döden har kommit för att hämta mig. Jag vill bort. Känslorna tar över. Ögonen stängs. Hoppet inom mig växer. Kanske slipper jag återvända. Återvända till en plats där jag är ingen. Ingen alls. En plats där jag inte betyder något. En plats där ingen känner mig. En plats där jag är någon annan. En plats där jag inte vill vara.
Hoppet blev förlorat igen. När jag öppnade ögonen var jag fortfarande kvar. Fortfarande i liv. Fortfarande lika trasig. Orken hade försvunnit. Inget fanns kvar. Jag var ensam på golvet. Ensam i världen igen. Skulle man börja kämpa igen? Orkar jag kämpa mer?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var länge sen jag skrev här. Sist var det 2017. Nu 2019. Det känns konstigt att behöva ta sig tillbaka till denna plats som jag under en lång tid behövde för att överleva min vardag. Jag trodde att detta var över och att jag lärt mig stå på egna ...

Det finns personer i livet som betyder mycket, så mycket att det gör on i en. Jag har fått en ny sådan i mitt liv och hon betyder väldigt mycket för mig. På kort tid har hon blivit en av mina närmsta vänner och delar allt med henne... Tills nu... Jag...

Ibland är det bara svart, helt mörkt. Jga hittar inte någonstans. Jag tror jag vet vad jag vill, vet vad jag ska och göra. Men egentligen vet jag ingenting. Jag är rädd för vad som väntar mig. Det okända är skrämmande, det är något som jag inte blir ...

Varför? Varför? varför jag gör detta mot mig själv? ibland undrar jag om jag verkligen tänker när jag gör något. Jag vet att jag äslakr dig, jag vet att det är dig jag vill vara med, jag vet att jag vill ha en framtid med dig, ändå lyckas jag trssla ...

Vi blir äldre för varje dag som går. Vi är inga ungdomar längre. Den tiden är förbi. En tid jag hatade, en tid jag älskade. Allt är förbi. Nya setg ska tas på en okänd mark. Jga vet inte hur jag ska hitta, vad jag ska leta efter. Jag vet inte vad jag...