Det finns inget. Verkligen inget som intresserar mig. Jag är som en person utan innehåll, utan glädje, utan livsvilja. Jag är en person som ät tom, blivit tömd på allt det goda som en gång fanns.
Ensam, ensam och mer ensam är jag. Det finns inget, verkligen inget som är meningsfullt längre. Jag känner mig så trött, så trött. Så ledsen, så ledsen. Det finns inget jag orkar göra. Inget jag vill göra. Allt är meningslöst. Jag är meningslös.
Jag har inget, inget av värde kvar. Jag är ensam, helt för mig själv. Jag är någon som ingen vet finns. Jag är den jag förväntas att vara. Men är det jag? Är det verkligen det? Nej! Bakom ytan ligger det på lur. Det ligger något där sol inget fått uppleva, ingen fått veta finns. Det är jag, mig själv. Där finner man mig tillsammans med mina bästa vänner, ensamheten och ångesten. Vi ger varandra hat, elakheter och gör det besvärligt för varnadra. Det är så vi är vana att fungera, vana att leva. Kan man leva på något annat sätt?
Ensamheten tar mig till platser jag aldrig varit på förr, platser jag aldrig velat se men helt plötsligt ser ur nya perspektiv. Kanske är det inte så tokigt ändå. Kanske är det såhär livet ska vara. Mitt liv. Kanske ska allt vara meningslöst. Kanske ska man själv vara meningslös.
Jag är ingen, jag finns inte. Jag vill inte finnas, jag vill inte. Jag är betydelselös, meningslös och ensam. Så ensam. Jag vet inte vad jag vill. Allt är kaos. När jag tror jag fått rätt på något dyker bästa sak upp. Jag hinner aldrig slappna av förrän nästa sak kommer.
Sviken av dem jag äskade mest, sviken av dem jag litade på mest. Och nu står jag här, ensam, igen. Jag blev sårad av dem jag trodde allra minst skulle göra det. Jag kan ite tro det, jag vill inte tror det. Besvikelsen i mina ögon går inte att få bort.
För att göra smärtan lättare, lyfta lite på locket. Väljer jag att låsa in mig. Ett rum där det är jag och mina tankar. Det är skrämmande, något av det värsta jag vet. Men den enda jag kan lita på är mig själv, den enda jag vet hur den beter sig är jag Själv.
Kryper ihop, golvet är kallt mot kinden. Här vill jag ligga. Här vill jag vara. Aldrig röra mig igen. Aldrig bli utnyttjad igen, och här kan ingen göra mig illa.
Sakta kryper sig känslorna fram. Jag är ensam. Ingen kan rädda mig. Jag ser möjligheterna. Möjligheterna av att aldrig behöver återvända. Packa en väska och aldrig se tillbaka, tillbaka till världen som gett mig ett helvete, en värld som utnyttjat mig på så många sätt det bara är möjligt. Jag klarar inte mer. Jag vill inte mer. Är det såhär man ska tänka när man precis fyllt tjugoett? Är detta verkligen vad livet erbjuder mig? Då vill jag inte ha det, då klarar jag mig bättre utan. Alla blir fria om jag försvinner. Alla kan börja om. Kanske kan jag med det. Få ett liv som är värt något för mig. Där någon känner mig, där jag får vara den jag vill vara....
Jag vill prova mina egna vingar, se mig själv i ett annat perspektiv. Inte se mig som jag gör nu. Meningslös, dålig eller till och med usel. Jag förtjänar inte att vara här.. Jag förtjänar inget. Jag måste bort... Och ändå kan jag inte ta mig härifrån.... Men jag vill....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var länge sen jag skrev här. Sist var det 2017. Nu 2019. Det känns konstigt att behöva ta sig tillbaka till denna plats som jag under en lång tid behövde för att överleva min vardag. Jag trodde att detta var över och att jag lärt mig stå på egna ...

Det finns personer i livet som betyder mycket, så mycket att det gör on i en. Jag har fått en ny sådan i mitt liv och hon betyder väldigt mycket för mig. På kort tid har hon blivit en av mina närmsta vänner och delar allt med henne... Tills nu... Jag...

Ibland är det bara svart, helt mörkt. Jga hittar inte någonstans. Jag tror jag vet vad jag vill, vet vad jag ska och göra. Men egentligen vet jag ingenting. Jag är rädd för vad som väntar mig. Det okända är skrämmande, det är något som jag inte blir ...

Varför? Varför? varför jag gör detta mot mig själv? ibland undrar jag om jag verkligen tänker när jag gör något. Jag vet att jag äslakr dig, jag vet att det är dig jag vill vara med, jag vet att jag vill ha en framtid med dig, ändå lyckas jag trssla ...

Vi blir äldre för varje dag som går. Vi är inga ungdomar längre. Den tiden är förbi. En tid jag hatade, en tid jag älskade. Allt är förbi. Nya setg ska tas på en okänd mark. Jga vet inte hur jag ska hitta, vad jag ska leta efter. Jag vet inte vad jag...