Att se skiten om och om igen är inget som är vettigt för varken dig eller mig. Det är bara att inse att vi måste lämna allt och bara gå vidare. Vi kan inte hålla på såhär. Vi skadar varandra, vi är tyvärr inte bra för varandra du och jag. Du kommer alltid få ha en plats i mitt hjärta, för det du stulit kan du aldrig lämna tillbaka, hur mycket jag än vill att du ska lämna tillbaka det kan du inte. Jag önskar att jag kunde sluta bry mig! Att jag kunde sluta hoppas, sluta önska, sluta fantisera om att det skulle bli du och jag. Men du har en plats som är så nära mitt hjärta att jag inte bara kan släppa dig, låta dig vara. Du är underbar och vi hade varit underbara ihop. Men om du inte kan inse det så är det bättre att jag låter dig gå. Låter dig finna någon som känns rätt för dig, någon du kan dela din framtid med. Det tråkiga är att du inte låter mig gå vidare, låter dig inte släppa taget om mig. Jag behöver det, jag vill att om det ändå inte kan bli något mellan oss är det bättre att du låter mig gå. Och låter mig leva vidare med mitt liv. Jag behöver dig och det vet du. Du gör mig hel när jag bara är halv, du gör mig till något som jag är. Något som jag gillar. Synd att jag inte kan göra detsamma för dig....

Ibland känns det som jag väntar på att något bara ska öppna mina ögon och verkligen få mig att inse vad som är viktigt här i livet. Jag vet inte riktigt vad det är jag väntar på men hoppas innerligt att det är något som kan reda upp allt detta kaos som sker nu.
Ibland kan jag finna mig själv i en situation som jag i vanliga fall skulle vara väldigt obekväm i som jag helt plötsligt accepterar. Jag kan finna mig själv vara ledsen över något som jag aldrig haft, som jag aldrig känt. Just nu känns allt lite mer jobbigt än Vad det gjort de senaste dagarna. Jag känner mig ledsen över att ha förlorat något som aldrig haft, något som jag inte riktig känt, något som var väldigt nytt för mig. Jag ville vara försiktig och det var jag, kanske var jag för föesiktig? Kanske förstod personen inte mig som jag trodde, kanske förväntade jag mig något annat, kanske ville jag något annat. Mina tankar snurrar runt i huvudet, varför kan det inte bara finnas en känsla, en vilja, ett alternativ. Livet hade varit så mycket lättare.
Jag kan känna att jag just nu är så beroende av alla andra, andra som inte känner mig. Jag är beroende av deras tankar, deras åsikter. Jag är beroende. Jag är inte mig själv med dem, eller är jag? Jag känner mig annorlunda när jag träffar dem, jag vill vara någon annan, jag vill inte vara mig själv. Jag hatar mig själv, jag bara hatar. Jag vill vara någon som jag inte är, leva ett liv som inte är mitt. Ett liv som jag inte är värd att leva. Jag vill fly, fly in till en värld där det finns hopp och möjligheter även för mig. Vill komma till en plats där det är okej att vara jag, vara mig själv. Där det är okej att inte veta vem man är, där det är okej att vara förvirrad och tankspridd. Jag vill inte längre styras av andra framförallt nu när jag inser hur det påverkar mig. Hör ligger jag och är ledsen för något som aldrig jag haft, som aldrig skulle betyda något. Men ändå betydde det något, ändå kunde jag inte låta bli att ta det innanför skinnet, nära mitt hjärta. Jag är ute på tunn is, hal is, halkar jag kommer jag trilla igenom, trillar jag igenom kommer jag kunna klättrar upp elle jag komme vara falla som en oviktig sten?

Rädd för att skratta
Rädd för att le
Rädd för att känna
Rädd för att ge
Rädslan för att kunna lita på någon är stor.
Rädslan för att känna sorgen som jag en gång gjort.
Vill gå vidare, men kan inte
Vill släppa allt det gamla, men det går inte
Vill börja om på nytt men kan inte
Kommer denna eviga rädslan någon gång att försvinna?

Because of you I learnd to play on the safe side so I don't get hurt. Because of you I find it hard to trust not only me but everyone around me. Because of you i am afraid.
I cannot cry because I know that weakness in your eyes, i'm forced to fake a smile, a laugh every day of my life. My heart can't possibly break when it wasn't even whole to start with.
I tried my hardest just to forget everthing. Because of you I dont know how to let anyone else in, because of you I'm ashamed of my life because it's empty. Because of you I am afraid

När något går bra för mig måste du komma och förstöra för mig. Är rätt trätt på det för hur jag än gör så har jag sparat en plats i mitt hjärta för dig även om jag inte vill. Jag vill ha ut dig därifrån för du hör inte hemma där. Du ställer krav på mig som jag inte visste ens fanns. Vill du inte ha mig så skit i mig. Låt mig gå, låt mig får vara en person som någon annan kan älska. Låt mig få bli fri! Känner mig som skräp som ligger på vägen, alla ser men ingen bry sig. Det är så du får mig att må! Att jag skulle må så bra av dig är ju helt sjukt! Och när jag är ifrån dig är det precis som du sparkar på mig. Jag vill gå vidare men har stannat upp i något skitit jävla mellanting. Är så arg på mig själv just nu, måste ta nya tag men när jag väl gör det drar du in mig i det gammla igen, är inte du trött på det? För det är jag, eller jag vet inte, kanske är jag inte det. Kanske är det därför jag låter dig dra tillbaka mig för att det är det jag vill. Kanske vill jag inte gå vidare, kanske vill jag leva i mellantinget.... Kanske är det förbjudet för mig att vara fri... Kanske mår jag som bäst när jag är fången?

Känns lite konstigt just nu. Har lämnat, eller iallafall försökt lämna allt de gamla bakom mig och ta nya tag. Känns som att när jag väl tar tag i situationen är det samma person som drar mig tillbaka in igen. Blir så trött på att aldrig få släppa det gamla. Det var inte jag som valde ha det såhär, jag ville något helt annat men det ville inte du. Det var du som ville ha det som vi har det nu, inte jag. Varför kan man då inte lämna det? Enkelt svar för att det går inte. Hur mycket man än vill så finns det något där som man inte kan göra något åt. Hur mycket vi än kämpar mot det så dras vi tillbaka in i det igen. Skulle kalla det tröttsamt men väljer ändå alltid att kalla det för spännande. Det finns liksom inget slut, jag tror ingen av oss vill att det ska finnas det, hur mycket vi än försöker få ett slut blir det bara början på något nytt.
Men jag har bestämt mig nu! Äntligen skulle nog många vilja säga! Att jag inte ska lägga någon energi på det mer, jag ska ta allt som det kommer. Jag orkar inte undra, jag orkar inte vara rädd att förlora dig, jag orkar inte tänka på vad som kunde blivit, jag orkar helt enkelt inte. Det förstör mig, du förstör mig,allt blir som ett enda stort kaos. Men hur mycket du än förstör mig låter jag dig bygga upp mig igen. Jag vet inte hur allt ska bli, eller om det ens finns något kvar just nu. Men jag har slutat att hoppas, jag måste, vill inte men måste för annars försvinner jag igen och då kanske jag inte kommer hitta vägen tillbaka och det är något som jag inte kan riskera. Hade jag vetat att det fanns någon chans så kanske jag hade vågat men just nu gör du en sak och säger en annan. Svårt att förstå men nu är det dags för nya tag. Vi får väl se hur det går

Igår tog jag ett viktigt beslut i mitt liv. Jag är så sjukt trött på att jag tänker på vad alla andra vill och inte på vad jag själv vill eller känner. Jag är så feg och glider alltid med även om jag är en person som är väldigt social och gillar att skoja och stimma så är jag så väldigt rädd för att såra någon. På något sätt har jag inte insett att de som sårar mig ska jag bara skita i. Jag ska inte låta dem göra det, jag måste helt enkelt börja ställa krav. Krav som ger mig det jag vill ha, jag kan inte gå på tå för andra när det inte är någon som bryr sig om mig. Jag måste helt enkelt skita i andras tankar och behandla andra så som de behandlar mig. Jag är trött på att alltid vara den snälla tjejen som alltid tar hand om alla andras problem. Nu är det ett nytt kapitel! En ny resa som börjar, det är bara att blicka framåt och glömma det gamla. Ta nya tag och se vad framtiden har att erbjuda mig. Om man tänker så kan det inte bli sämre iaf. Eller jag hoppas verkligen inte att det kan det...

Borde glömma allt det gamla. Nu vet jag ju sanningen, vet vad hans känslor är, bör man inte bara glömma och gå vidare då? Det skulle aldrig bli vi, det var helt enkelt inte meningen, hur mycket jag än ville det så var du inte redo. Du använde mig som en leksak och när du kände att jag kom för nära dig kastade du bort mig. Jag blir ledsen och ännu mer ledsen när jag ser dig med någon annan, det skulle vara du och jag.. det är något som hela tiden känns i mitt hjärta men inte förrän igår kunde jag lista ut vad det var, det var du som var med någon annan än mig, jag var inte längre något val, inte ens en tanke. Det skär in i mitt hjärta och den känslan är något jag aldrig kommer glömma. Blivit lekt med i så många månader, förhoppningarna har växt men nu, nu är det över. Kanske är det bäst att det aldrig blev du och jag, kanske hade det varit ett misstag och kolla vad som kunde hända mellan oss och om det skulle fungera. Nu är det inte lönt att fundera för du har gjort det klart För mig vae du står och jag tänker inte stå bredvid och kolla på när du går vidare, bara För att en dag kanske du väljer mig. Jag vill inte bli vald sist och framförallt inte efter de andra tjejerna. Jag är värd att du väljer mig först, jag ville vara din tjej inte en av dina tjejer, vilket jag tyvärr blev....