Ilskan som växer, oron som växer... Allt bara växer. Jag valde att lämna dig. Mot alla odds är du här igen, vid min sida. Du dök upp på en oväntad tillställning. Jag hade det bra, och ännu en gång hade jg släppt dig, fått mig själv att gömma undan känslorna för dig och försöka gå vidare. Det är precis som du känner det på dig, som en klocka. Nu börjar jag gå vidare och då dyker du upp.
Du dök upp där du inte skulle vara, eller var det jag som inte skulle vara där? Du var trevlig, du satt bredvid mig. Du var fin, du var som du alltid är. En blick och jag var lika fast som innan. Lika mycket känslor inom mig rördes runt som senaste gången jag träffade dig.
Dagen gick, den gick fort och den var riktigt trevlig. Vi skötte oss precis som vi skulle. Inga sura miner, inga ledsna miner utan helt exemplariskt. Men dagen led mot sitt slut men vi ville inte riktigt att den skulle det. Du och jag fortsatte. Vi träffades hela kvällen och hade det mysigt.
Du och jag som inte skulle finnas, fanns helt plötsligt igen. Du och jag som skulle gå vidare tog het plötsligt ett steg tillbaka.
Där vi satt, bara du och jag. En hand på ett ben, en hand på en kind. Näsorna som möttes och blickarna av längtan. Allt kunde varit perfekt. Allt kunde verkligen varit det. Jag ville aldrig tiden skulle ta slut. Jag ville stanna tiden och vara där för evigt.
Nu är tiden slut. Slut. Jag är tom. Jag är ensam. Jag känner längtan. Längtan efter dig. Längtan efter din kropp, din närvaro. Längtan efter att få vara med dig som jag var innan. Längtan av att det kanske, kanske finns ett hopp för oss.
Men verkligheten hinner ifatt mig. Verkligheten får mig att inse, det är förbi. Detta är bara ett bakslag. Sett är inte verklighet. Detta är våra ensama känslor som möts. Det här är inte vi, inte du och jag. Vi vill det ska vara det, men det är bara ett skådespeleri.
Verkligeheten lämnar mig ensam, verkligheten lämnar mig med ångest, verkligheten lämnar mig med min stannar och min oro för hur detta ska sluta för dig och mig. Eller för mina känslor....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var länge sen jag skrev här. Sist var det 2017. Nu 2019. Det känns konstigt att behöva ta sig tillbaka till denna plats som jag under en lång tid behövde för att överleva min vardag. Jag trodde att detta var över och att jag lärt mig stå på egna ...

Det finns personer i livet som betyder mycket, så mycket att det gör on i en. Jag har fått en ny sådan i mitt liv och hon betyder väldigt mycket för mig. På kort tid har hon blivit en av mina närmsta vänner och delar allt med henne... Tills nu... Jag...

Ibland är det bara svart, helt mörkt. Jga hittar inte någonstans. Jag tror jag vet vad jag vill, vet vad jag ska och göra. Men egentligen vet jag ingenting. Jag är rädd för vad som väntar mig. Det okända är skrämmande, det är något som jag inte blir ...

Varför? Varför? varför jag gör detta mot mig själv? ibland undrar jag om jag verkligen tänker när jag gör något. Jag vet att jag äslakr dig, jag vet att det är dig jag vill vara med, jag vet att jag vill ha en framtid med dig, ändå lyckas jag trssla ...

Vi blir äldre för varje dag som går. Vi är inga ungdomar längre. Den tiden är förbi. En tid jag hatade, en tid jag älskade. Allt är förbi. Nya setg ska tas på en okänd mark. Jga vet inte hur jag ska hitta, vad jag ska leta efter. Jag vet inte vad jag...