Det var länge sen jag skrev här. Sist var det 2017. Nu 2019. Det känns konstigt att behöva ta sig tillbaka till denna plats som jag under en lång tid behövde för att överleva min vardag. Jag trodde att detta var över och att jag lärt mig stå på egna ben och inte behöva detta för att överleva. Det gick ett tag men ju mer ångest växer desto mer längtar jag bort. Bort härifrån till en värld där jag mår bättre, en värld där jag får leva och vara den jag är och där ingen ångest finns. 

Just nu växer ångest för varje timme, dag vecka och år som går. Jag vet inte hur jag ska hantera allt som händer eller som inte händer. Jag har en otrolig längtan efter någon som inte verkar gå att nå. Det känns som detta är så långt borta och jag känner mig så ensam i sorgen av att längta efter något som inte verkar gå att nå.

Även om människor i min närhet säger att de förstår och att allt kommer lösa sig, så förstår det ändå inte. De kan omöjigt förstå den känslan som växer i mitt bröst, känslan som får mig att inte vilja gå upp på morgonen, känslan som vill att allt bara ska ta slut. Mitt liv föändras inte för att dem säger att de förstår och att det kommer bli bättre. Jag fortsätter i samma vardag som innan, i samma ekorrhjul som bara fortsätter att snurra. I min vardag är jag en person som inte känner de känslorna som jag gör, som inte gör de sakerna som jag gör, som inte längtar efter dem sakerna jag gör. Men när jag är själv, helt ensam smyger det sig på. Jag kan inte hantera det på något sätt, jag känner en extrem ångest över att vara två olika personer, en som har total kontoll och en som är i total kaos inombords. Jag vill vara den med kontoll, jag önskar att det var den jag var tjugofyra timmar om dygnet men tyärr är det inte så. Allt faller sakta men säkert samman inom i mig. Min längtan är så enorm, jag skulle offra allt men ändå är det så långt borta. Jag försöker uttycka min sorg till andra men de verkar inte förstå mig, några tycker att jag överreagerar men att själv sitta i en situation där du fått allt är det omöjligt att tänka sig in i min situation. 

Jag är ledsen varje dag, varje timme, varje minut. Jag kryper längre och längre in i mig själv men vet inte hur jag ska stoppa. Det känns som ingen förstår mina känslor och ångesten som förföljer mig varje dag. Ibland önskar jag att allt bara slutade göra ont. Mitt hjärta är så trasigt och jag vet inte hur jag ska laga det.