Ibland är allt lite för långt borta. Man önskar sig något. Verkligen vill att det ska hända. Skulle göra allt för att något skulle ske. Men inget händer, absolut inget. Väntandes och undrandes. Varför? Varför blev det såhär? Vad hände? Vad gick fel?
På botten, långt nere. Vet inte hur man ska hitta upp igen. Vet inte hur man ska göra, kan nog inget göra. Känslorna flyger längre och längre bort. Försöker sträcka armarna att fånga någon. Någon liten bara. Eller bara någon. Men ingen kan fångas. Känslolös och känslokall är vad som vuxit fram. Konstarterar att ensam är man starkas, ensam är man ensam. Ingen kan nå en, ingen kan sårar en, ingen kan göra en något illa. Det är så vi skulle leva. Utan känslor, utan något för att få vara lycklig. För fy fan vad det gör ont i hjärtat varje morgon man vaknar, ont i varje andetag som tas under dagen. Orken är slut. Stäng hjärtat och sluta hoppas, sluta tro, sluta önska.
"kissed by the devil once again" och jag tror inte jag klarar mer. Stäng som ett litet skrin med hänglås, det är så det får bli. För sårad ingen för man inte bli.

Något som jag inte förstått börjar att sakta men säkert sjunka in. Lite jobbigt men börjar att förstå. Våra verkligheter var inte likadana, våra viljor drog och två håll, våra ögon kollade snabbt bort när blickarna möttes. Inget finns att förneka, inget finns att dölja. Men den stora frågan är vad det var?
Tusen frågor och ändå ingen som kan leverera svaret. Ändå inget som kan förklara. Ingen som vet svaret. Kanske är det ingen som vet det.
Lite ledsen dock, lite besviken dock, lite ensam dock. Men det är okej nu. Valet är gjort och det är okej, det är okej att få välja, det är okej att få bestämma vad man vill.
Att ta tag i det har äntligen kommit, eller ta tag och tag.. Fel bemämning. Finns känslor som är borta, finns känslor som kommer stanna, finns känslor som måste hittas, finns känslor som måste glömmas.
Allt har sitt slut, och allt har sin början. Något har tagit slut och något som troddes vara glömt och slut har tagits upp igen. Återigen är förvirringen total!

Allt finns runt en, allt som man egentligen bör vara nöjd med. Men varför nöjer man sig inte med det då? Varför kan man aldrig bara få vara glad och känna att allt går vägen, varför? För man är en person som söker det dåliga i allt det positiva. Man söker efter vägar som redan finns, man orkar inte hitta dem nya. Besvikelsen av att aldrig vara nöjd är för mycket.
Hoppet som fanns för några veckor sen är som bortblåst, kan inte hittade hur mycket jag än letar. Hoppet om st lyckan finns någonstans är borta. Det mesta är borta. Tron på allt är borta. Och ensamheten har slagit sig till ro. Som en liten klump i magen finns den nu med mig vart jag än går.
"vart jag mig i världen vänder, står jag här med tomma händer längtar efter något som kan rädda mig" så sant, så sant. Det är precis så som det känns innuti mig just nu. Försöker ta mig upp men jag trillar bara längre ner, hålet blir bara mörkare och mörkare. Jag vill bara få vara lycklig, bara få känna mig nöjd, känna mig glad. Jag väntar helt enkelt på min tur! Och jag hoppas den kommer snart för just nu står jh här med inget.
Diskussionen kom upp för någon dag sen om vem jag är. En frågar som alltid snurrar i mitt huvud. Jag vet inte, jag kan inte förklara. Jag sätter på mig en mask när jag går ut genom min ytterdörr och tar av den när jag kommer hem igen. Bakom de där stängda dörrarna finns jag, men utanför är den en annan person som visar sig, en person som duger, en person som klarar av lovet på den skadan. För personen innanför dörren klarar inte det. Det är en person som är sårbar, en person som är ensam, ogillad, ful och elak. En person som är inspärrad för att skydda den. Släpper man ut den blir det kaos, någon kommer inte överleva, någon kommer försvinna. Man måste vara försiktigt, gå på tårna och ta hand om veklingen som gömmer sig bakom dörren

Natten är förbi, ännu en jobbig natt fast bättre en den förra. Inte ensam,inte sårbar längre! För djupt sårad för att kunna känna, för djupt för att se det god runt om. I stundens hetta tog besluts, beslut som inte kan ändras. Stänga, låsa och gömma. Det som är viktigast för en. Det får inte hända igen. Det får bara inte. Jag orkar inte mer, vill inte mer. Jag har tagit beslutet. Ensamheten är välkommen, ensamheten är här för att stanna. Om man inte släpper in någon annan än den så kan man inte bli sårad, i te känna sig hjälplös, inte känna några känslor. Jag måste leva efter detta, jag får inte luras av andra, inte låta dem komma mig nära. Inte låta dem känna mig. Känner dem mig inte kan dem inte göra mig illa. De kan inte få mig att trilla ihop om de inte betyder något för mig. Beslutet är taget och hugget i sten! Ensamheten välkommen, kärleken hejdå du har gjort mig så illa så nu är det jag som släpper dig så än en gång välkommen till mig ensamheten. Du har aldrig lämnat mig men nu välkomnar jag dig, respekterar dig och litar på att du ska få nu att förstå att det enda jag behöver är dig!

Så ledsen så arg så besviken. Så mycket av allt just nu. För mycket av allt. Lägga sig i fosterställning på det kalla golvet och bara ligga där. Aldrig resa sig. Aldrig flytta sig. Han har gjort henne illa. Han sa han brydde sig men svek som de andra. Lämnade henne liggandes, inte kapabel till att resa sig. Han förstörde henne, han lekte med hennes hjärta. Hon fick förhoppningar och då stack han! Vidrigt vidrigt. Flickan är ensam, ledsen och på golvet. Frågan är om hon kommer resa sig igen?

Man kan se mycket runt om en om man bara väljer att öppna sina ögon. Men det som sker bakom stängda dörrar är det ingen som kan se. Det som inte sägs kan aldrig pratas om.
Gömma sig är aldrig lösningen, men varför envisas man med att göra det? Springa ifrån alla problem som jagar en. Man har dem tätt i häl men väljer ändå att bara öka farten. Stannar man måste man reda upp det, fortsätta fly är hoppet. Hoppet att allt ska bli bra, allt ska försvinna så småningom.

Patetiska människa
Sorgliga människa
Onda människa
Fula människa

Man tror allt rulla på lite åt rätt håll. Men nej! Det är fan synd att något ska gå min väg!!! Hoppet är långt borta. Vilja att vilja fortsätta finns långt borta. Ångesten av sorg och hat är nära, och närmre kommer de. Lyssnar på hjärtat som inte orkar slå så hårt längre, lyssnar till snyftandet som nästan tagit slut. Ser de ljudlösa tårarna rinna nerför kinderna, en, två, för många för att hinna räkna. tårarna vill inte sluta rinna, hur mycket man än försöker hålla dem tillbaka fortsätter dem. Men de har inte tittat fram förrän dörren stängdes bakom personen. Innan dess fanns det inte ett spår av tårar i ansiktet. Men när den där dörren stängdes och insåg att nu var det fritt fram. Nu var det bara att släppa ut allt som hållits inne.
Personen som stängde dörren vet inget, får inget veta. Det är synd men så får det vara. Hon släppte någon lite för nära, alldeles för nära och ingen fick hon inse att det är inte värt det. Hjärtat orkar inte. Hjärnan orkar inte. Hjärtat slå allt svagare, svagare blir det, svårt att höra, svårt att andas. En sten har lagt sig över bröstet, den går inte att flytta. Den trycker hårdare och hårdare ner mot hjärtat. Hjärtat orkar inte stå emot. Sorgen kommer, ledsamheten tar över. Det finns inte mycket kvar, nästan inget. Allt är borta för en person som hon aldrig trodde skulle såra henne har sårat henne mest av alla

Det är mycket som går bra just nu. Det mesta egentligen. Det finns egentligen inget som skulle kunna få mig att börja fundera på allt som hänt under de senaste åren. Alla svek, gräl, ovänner och alla tårar som fått rinna nerför mina kinder. Men igår gjorde jag något som jag inte borde ha gjort.. Jag började fundera och fundera, började plocka fram kort och saker som jag har sparat från de gångna åren. Istället för att det skulle förvandlas till något positivt fick det raka motsatsen. Sakta känner jag hur det börjar vattnas i ögonen och innan jag vet ordet av det har tårarna börjat rinna. Att tänka på allt det som faktiskt har hänt som jag inte kan göra något åt. Att tänka på att jag inte kan påverkar, att tänka på att jag faktiskt varit där, mitt i det hela. Mitt i allt det onda, där stod jag. En rädd och ensam liten flicka som inte förstod något av vad som just hade hänt. En förvirring som aldrig har lyckats försvinna. En förvirring som gör återbesök allt för ofta. En förvirring som gör det omöjligt för mig att släppa det gamla, en förvirring som påminner mig om allt det dåliga som faktiskt hände.
Att tänka tillbaka tror jag är ett sätt som får mig att förstå vad som verkligen hände, hur allt kunde bli så fel. Jag kan förstå hur jag själv förändrades och blev någon som jag aldrig velat vara. Men mest av allt tar minnena tillbaka sorgen, sorgen som alltid gömmer sig i mitt hjärta. En sorg som är så enorm att ibland vet jag inte var jag ska ta vägen, jag har ingen plats jag kan lämna den. Ingen plats som är säker nog för att lämna den. Sorgen av att förlorat något som borde varit mitt. Sorgen av att aldrig fått berätta, att aldrig vågat berätta. Sorgen som berättar för mig varje morgonen att jag inte duger, att jag inte bör få finnas, att ingen bryr sig. Det är sorgen som kryper närmare mig och stöter bort dem som jag vill ha nära mig. Sorgen gör mig så mycket onte men ändå kan jag inte släppa den. På något konstigt sätt har den blivit en del av mig, tråkigt nog. Men utan den är jag ännu mer förvirrad än med den. Jag låter den stanna, jag saknar den varje gång jag är utan den för då vet jag inte vem jag är, vet inte vad jag ska göra. Den är en del av mig, en del och mig. Ibland tror jag den är mig och jag är en del av den.
För att kunna släppa in någon måste jag släppa den. Men kan jag det. Något som varit en så stor del av mig i så många år, kan jag låta den gå? Ska jag bara lämna det och gå vidare? Kanske är det dags att ta tag i problem och försöka hitta mig själv och inte den personen som alla tror jag är, den personen finns inte. Den personen existerar inte. Det är en karaktär som jag byggt upp för att skydda mig själv.... Frågan är om jag är redo att ta reda på vem jag egentligen är?