Känns som vi gått tillbaka i tiden. Känns som vi gått igenom allt detta redan en gång, men ändå händer det. Om och om igen. Vad är det Som händer? Är det lönt att gå tillbaka? Är det verkligen värt det? Finns det något som är äkta nu, eller allt är fortfarande bara lek?
Leken vi lekte var farlig, vi har kommit tillbaka in i leken igen, eller är det fortfarande en lek? Svårt att förstå, svårt att få ett grepp om situationen. Rädslan för att förlora dig är enorm. Om vi gör samma misstag som innan kanske vi inte kan lösa det längre. Kanske kommer tiden ifatt oss och vi inser att det är ingen som mår bra av att hålla på som vi gör. Att aldrig bestämma sig. Båda så rädda, rädda för att bli sårade. Rädda för att bli lämnade. Varje slut så står vi två där, bara vi två. Till slut hamnar du alltid hos mig eller hamnar jag alltid hos dig, ingen kan komma emellan. Men är detta säkert? Är detta något annorlunda än vad det var innan? Är känslorna äkta?

Konstigare och konstigare blir det, utvecklas mer och mer. Men till vad? Vad är det du vill, vad är det jag vill? Vill vi samma sak? Är allt ett spel som vi spelar. Kan man spela spelet utan att förlora?
Spelet som vi spelar är farligt. Det är något både du och jag vet. Vi vet att vi varit här en gång förut. Spelet tog slut, eller egentligen gjorde det inte det, utan det var mer en pause. Nu är det igång på nytt, mer levande än innan. Mer intressant än innan. Nu är det mycket som står på spel. Mycket att vinna men också mycket att förlora. Det känns som en klump i magen. Något som växer för varje gång vi ses, rädslan för att detta fina ska ta slut igen, rädslan för att inte få ha dig nära. Du är ändå inte så nära som jag skulle vilja att du var. Men jag kan inte släppa in dig igen. Det gjorde för ont, du spelade spelet bättre än mig och jag fick ta konsekvenserna av den stora förlusten. Kanske är det förlust för dig denna gången, kanske är det min tur att vinna. Men dåliga erfarenheter säger mig att det är jag som står där med tomma händer och sorgen uppe i halsen efter att ha förlorat dig igen. Jag vet ibte om jag kan förlora dig igen. Jag vet inte om jag orkar. Men du är speciell för mig och det är något du alltid kommer vara, jag har en egen lite plats för dig. En speciell plats där du får stanna tills jag vet var jag ska göra av dig

Hitta den rätta vägen är svårt, ibland känns det omöjligt. Kommer det någonsin finnas en väg som är rätt för mig?
Nya saker förändrar ständigt min situation. Jag är rädd för det nya som väntar på mig runt hörnet, rädd för att ta ett nytt steg och kasta bort allt det jag byggt upp. Behöva bygga upp allt detta igen. Ledsamheten visar sig i mitt ansikte även om jag försöker dölja det. Besvikelsen av att lna något så fint är outhärdligt men det är dags att börja om, ta nya tag och kanske blir det bra who knows ?

Lite konstigt, allt. Jag vet inte hur jag ska reagera på allt men Hmmm just nu känner jag mig lite tom, inte ensam, inte ledsen bara tom. Jag trodde jag skulle känna annorlunda, kanske förväntade jag mig att jag tyckte någon annat om dig. Men nu vet jag. Äntligen vet jag! Jag känner inget, inget alls. Lite tomrum möjligtvis men ingen sorg, ingen ensamhet. Jag är fri, jag vet vad bag känner för dig och som jag trodde från början var allt en lek. En lek som jag visste skulle sluta illa för dig men du fortsatte att leka. Jag lekte med dig och det finns inget jag ångrar med Det. Inget jag kommer ta tillbaka och framförallt inget jag kommer glömma.
Du var fin, rolig och snäll men aldrig något för mig. Aldrig något jag skulle falla för. Jag lekte, gör det mig till en dålig människa? Gjorde jag fel? Är det inte rättvist att jag får leka tillbaka efter alla som lekt med mig. Eller är jag bara som alla andra?
Att inte känna avsky och skam för det jag gjort känns konstigt men också bra. För nu visar jag för mig själv att de känslorna som jag kände för di inte var äkta. Inte var riktiga. Det var ensamheten som satte sprätt i hjärnan på mig. Rädslan för att få leva själv, göra allt själv det var den som triggade mig att försöka känna något för dig, men hur jag än försökte kunde jag aldrig se mig själv med dig. Aldrig någonsin. Du är inte den jag letar efter och om jag hade varit med dig hade jag bara lurat mig själv. Bara drivit mig själv till vansinne än en gång genom att spendera tid som är oviktiga för mig som jag aldrig kan få några känslor för ändå

Funderingar som snurrar, börjar fundera mer och mer på vad som kunde blivit annorlunda. Hur uppträdde jag, hur förändrades jag? Jag undrar också vad som kunde ha hänt. Tänker mycket på det som var bra, det som faktiskt betydde något för mig. Att släppa allt helt är jobbigt men det måste göras. Att gå vidare är ett måste, men att gå vidare och glömma är en orimlighet. De sägs att man ska glömma, älska och förlåta. Men vissa saker kan man varken glömma eller förlåta. Såren är förstora för att läka, såren är för stora för atg kunna lindad om.
Det finns någon som är värre än allt annat. Det är att söka tröst. Visa sig sårbar, visa sig för andra människor. Men det är inget jag gör. Längre. Det var för länge sen sist, så har glömt hur man gör. Jag ljuger, luras och vänder på sanningen för att ingen ska få veta. Ensamheten tar över mig, hela mig och jag söker tröst. Men inte som den personen som jag är bakom de stängda dörrarna utan som den person som utåt inte ser ut att behöva det. Då märker ingen varför man söker sig till personer som egentligen inte spelar någon som helst roll, men för tillfället är de allt man har, och för stunden är ensamheten en bit bort. Patetiskt men sant, sorgligt men sant. En människa som inte vågar erkänna att den är svag och behöver tröst av andra. En människa som har blivit sårad alldeles för många gånger för att våga visa något igen.
Någon säger att det är bara glömma och gå vidare. Nu har det gått en tid, dags att ta nya tag. Lämna det gamla och börja om på nytt igen. Men om ma inte kan? Om maninte vet hur man göra... Om man inte vet var man ska börja eller sluta. Förvirringen är total. Osäkerheten tar över, kan jag gå vidare? Vill jag gå vidare? Vad är jag rädd för? Vad är det som hindrar mig?
Då många frågor som bara finns utan att jag kan Ge dem några svar. Varför kan jag inte bara glömma och lämna det, ta nya tag och uppskatta det som finns runt omkring mig. Men jag är rädd. Ibland tror jag att jag är rädd för att må bra, rädd för att vara lycklig, rädd för att älska, rädd för att känna. Vem är jag om jag mår bra? Just nu symboliserar jag mig själv med ångesten och ensamheten. Det är jag. Jag är som en svamp när det gäller att suga åt sig dåliga saker. Det är den jag är. Eller iaf är det den jag tror jag är. För skulle jag försvinna igen hittar jag inte tillbaka. Jag är ibte tillbaka och kommer aldrig hitta den vägen men det måste finnas en annan väg. Och den vägen har blivit att jag identifierar mig med ångesten och ensamheten. Då finna jag iaf. Då är jag någon, någon som finns inte bara ett tomt hål. Någonstans på vägen måste det finnas ett val, där jag måste våga satsa på det som är positivt, det som kanske kan göra Mig lycklig. Jag måste våga satsa på lyckan. Måste våga känns lycka, ibte vara rädd för den. Lättare sagt än gjort. Men nu är det som det är. This is me! Och just nu kan jag inte göra något åt det men hoppas den vägen jag vandrar nu är på väg mot något som kommer bli bättre för mig. När väl den tiden kommer måste jag våga vara redo att satsa. Maybe I will maybe I won't! I just need to wait and see

Sorgligt nog, eller vänta, kanske bra ändå. Har du äntligen gått vidare. Du har släppt mig, du har äntligen förstått att det inte kommer bli du och jag. Du och jag var borta för länge sedan men du förstod det aldrig. Jag försökte förklara det för dig men du lyssnade aldrig, det har du aldrig gjort. Du har aldrig gett mig det jag behövt och ändå kan du kräva så Mycket utav mig.
Ingen förstår, inte jag heller. Hur kunde det bli såhär, hur kunde allt förändras. Hur kunde jag förändras...?någonstans på vägen försvann jag, långt bort. Långt ifrån vekligheten. Jag stannade där och tappade bort mig själv. Jag vande mig vid att vara borttappad, vande mig vid tanken att jag var borta. Men när du försvann var det möjligt för mig att komma tillbaka igen, möjligheten att visa mig igen. Problemet var nu att jag inte kunde hitta tillbaka. En stenig, en krånglig väg, hopp över stenar, genom skojar? Bäckar och åkrar och ändå hittar jag inte. Så långt borta att möjligheten att komma tillbaka är så liten, möjligheten att äntligen blir fri dränks av ångesten av att förlorat mig själv.

Situationen förändras, vare sig man vill det eller inte. Men ibland kan man inte hålla igen. Det är Inte rättvist att jag ska behöva stå till svars för mina handlingar om du inte tänker göra det för dina. Du anklagar mig för saker som du sedan göra själv. Blir arg och ledsen på mig för saker som jag anser löjliga men nu gör du samma sak mot mig, är deg min tur att bli upprör då? Är det tillåtet för mig att bli det då?
Det är alltid du som blir arg på mig, alltid du som lägger skulden på mig när det är något som hänt, men seriöst så gör du precis samma sak mot mig nu. Hade du aldrig blivit arg på mig för skit saker hade jag aldrig ens tänkt tanken att reagera på detta, men varför ska jag behöva ta skit från dig, varför ska jag vara den som du hackar på för att jag gör fel och sen när du göra samma sak bara hålla tyst. Jag är trött på det. Trött på att ta skiten du ger mig och aldrig få lov att säga nåt tillbaka, trött på ditt beteende och ledsen för att allt jag gör blir fel enligt dig men sen gör du samma sak mot mig. Är det inte fel från din sida då?

Tro att du ska få komma tillbaka är ju bara vidrigt. Du hade en chans, en liten chans. Men du bevisade för mig att du inte var värd den tiden och den energin som jag la ner på dig. Att få den känslan som du gav mig var underbart, du gjorde mg lycklig, du gjorde så jag fick förväntningar, att jag vågade hoppas på att allt kan bli bra. Blir det någonsin bra? 

    Svek, lögner och bara en massa skit är vad som ligger mig närmast just nu. Allt är bara kaos. så mycket kaos att min hjärna inte orkar med det mera, den vill bort, den vill iväg. Iväg till en plats som är bättre, en plats där den kan få finnas. En plats som är helig där tankarna kan få en chans, en chans att redas ut. Tankarna är långt borta på en annan planet, det går inte att komma åt dem. Skulle man komma dem nära så flyr dem igen, längre iväg. Skulle man få tag i någon skulle det bli för jobbigt för hjärtat att ta tag i det som måste göras. Det enda tankarna vill är att rädda det brustna hjärtat. Hjärtat har inget kvar, några små ynkliga bitar som är utspridda överallt. räknas det? Räkans det som något helt? något som går att laga? Till slut måste man sluta laga och inse, inse hur denna världen egentligen är. Egentligen utfromar sig, hur vi människor bahandlar varandra. Det är hemskt att tänka, hemsk att känna. men varför måste det vara så? varför kan man inte få något enkelt här ilivet, varför måste någon stoppa det? är det kanske jag själv som gör det?

     Något som växt mer och mer i min hjärna de senaste månaderna är hur vet man om något är äkta? hur kan man känna om något är äkta eller falskt, om jag bara visste. Är jag äkta? är min känslor äkta? dem som förstörde mig är dem äkta? finns dem känslorna? Känslorna att inte våga, inte vilja, inte kunna, är dem äkta? hur vet man? allt som snurrar bara snurrar mer. MEn det som oroar mig är att jag inte vet om mina känslor någonsin varit äkta. Jag kan inte förstå hur jag ens kan tvivla men jag tror att känslorna för den människor som fått komma mig nära innan sårade mig djupt, de finns fortfarnade kvar i själen. De var äkte sorg, det var äkta känslor. Men efter det då? inget känns äkta från mitt håll. inget, absolut inget. Det jag förmedlar är skit. egentligen bryr jag mig inte. eller kanske lite, men mest för att jag måste. Jag har stängt av, det finns inget där, mer än tomrum. Ett hål som äter upp mig sakta men säkert. Det finns inget jag kan göra för att stoppa det, för vad är äkta och inte. jag kan inte lita på någon. ingen kan lita på mig. Ingen förstår mig, jag förstår ingen. återigen utvecklas detta till en stor brist i mitt liv för vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer, längtar efter något som kan rädda mig. Men det finns ingen som kan hjälpa mig nu, ingen kan rädda detta, ingen kommer orka, frågan blir då, vad händer när hjärnan är för långt borta och hjärtat slutar fungerar, vad lämnar jag kvar? ett skal som är tomt och skadat, ett skal som inte bör finnas, en kropp som är sönder, bruten itu, två delar. hjärtat får de letar efter men kommer inget hitta. Allt kommer fortsätta som vanligt för resten av världen men för någon tog det slut. Ibland är det bra att inse att ingen vet, ingen kommer få veta, det männsikorna vet om mig har ingen betydelse, ingen alls, för då finns det en bättre plats där jag kan få vara, reda utan tankar och känslor och sedan få börja om igen. Inga dåliga minnen bara jag, bara jag. ingt dåligt, inget dåligt. Som en papperspåse utan innehåll.