För mig betyder vännerna allt. De är de som gör livet värt att leva. De är dem som tröstar en när man är ledsen, de är dem man går ut och festar med, det är dem man berättar sina innersta hemligheter för. Men ibland tror man att man är kompis med någon med det visar sig vara helt fel. Man har litat på denna personen under hela tiden man känt varnadra, berättat allt, verkligen sina innersta hemligheter. Men kompisen svek, inte bara en gång utan flera. Hon valde en annan person framför vad som skulle föreställa att vara hennes bästa kompis. Man blir så besviken. Man blir så ledsen. Det är en underbar person men att svika på det viset är något man aldrig kan förlåta. Att välja att umgås med en annan person bara för den är "coolare", i hennes ögon. Det finns ingen tid att lägga ner på en person som svikit en på detta viset. Hon är inte värd det. Men varje gång vi ses känns det som en kvin rakt i hjärtat, man vet att det aldrig kan bli som innan, man vill hålla henne borta från sig eftersom man vet att man inte får släppa henne nära igen. Hon bara förstör. En människa som sviker, inte bryr sig är en människa som man inte vill ha i sitt liv. Hon är inte värd en plats eftersom hon valde en annan person framför sin bästa kompis. Skadan är redan skedd, nu finns det inget hopp längre, de kommer aldrig att bli som förr. Båda personerna har sårat mig för mycket. Dock på väldigt olika sätt men tillräckligt mycket för att jag inte kan ha dem i mitt liv längre. Det går inte en dag utan att jag inte saknar dem och tänker på alla minnen som vi har ihop, ett svårt beslut är taget och det är något vi alla kommer att få leva med. Man måste ta konsekvenserna för sina handlingar, så är det!

Allt har varit för bra ett tag nu. Allt inom flickan säger att det kommer rasa samman igen. Inget kan vara bra för alltid, eller kan det det? Den eviga frågan som snurrar i flickan huvud är om allt pojken gjort har betytt något för honom, eller som det betyder lika mycket som det gör för henne för honom. Hon har aldrig vågat fråga honom vad hon betyder. Men mycket har sagts som förhållandet, nästan för mycket. om det ens är ett förhållande? Ett förhållande mellan vänner? Ett förhållande där den ena älskar och den andra gömmer sina känslor? kan detta sluta på ett bra sätt?

        Det har hänt mycket mellan dem, väldigt mycket. De är alltid tillsammans, de pussas ock kramas, de leker och busar, de gör allt som ett nykärt par bör göra men ändå är allt så tilltrasslat. Både flickan och pojken har gjort det så mycket mer kompicerat än vad det behövdes, nu har de fått genomlida mycket mer sorg och tårar än vad som egentligen var nödvändigt. Nu när allt går bra undrar flickan vad som är fel, vad är det som händer, vad är det som pågår? är det en annan flicka? är det så att han leker en lek med henne och hon kan inte spelreglerna? Funderingarna ställer till kaos i hjärnan, allt bara snurrar. Hon vill inte bli sårad igen, aldrig mer av honom. Ibland vill hon lämna honom och gå vidare men med all historia är det svårt att lämna något som hon gillar så mycket, han betyder allt för henne. Han har alltid funnits för henne även om han inte alltid visat henne det, har hon alltid vetat det. Hon är alltid där för honom när han behöver henne. Flcikan kan inte bara lämna allt det bakom sig, hon kan men hon vill inte. För mycket känslor av oro får flickan att fundera på om han är värd allt detta besväret och all den sorg som han ger henne. Men om allt kan sluta bra kanske är det värt det då? Just nu behöver hon ta sig ur hans fasta grepp, hon behöver visa honom var gränsen går. Men hur många gånger hon än förbereder sig för att göra det händer det aldrig. När hon väl tittar in i hans ögon blir hon varm i hela kroppen, hon riktigt längtar efter att det bara ska bli flickan och pojken alldeles ensamma eller att han ska göra något som får henne att förstå att det är hon som betuder något och ingen annan. Men det gör han aldrig. Han busar lite extra med henne, ängnar henne några extra blickar men vad betyder det? att det är henne han vill ha? eller han gör det för att hon inte ska ge upp med honom och lämna honom? Han ger henne så många signaler att hon inte vet hur hon ska tolka dem, vilka som är äkta och vilka som är falska. Vilka signaler han vill att han ska få grepp om och hur ska hon göra för att han ska förstå vad hon vill? hon skickar ut signaler precis som pojken gör men ingen av dem vågar definera vad det är som händer. båda har blivit sårade förr och vill inte det ska hända igen, båda håller på att bygga upp sina hjärtan igen och båda har svårt att  släppa in någon ny i det så sköra hjärtat. Men kanske är det dags att våga? Dags att ta itu med allt detta så det kan bli en början på något eller slutet på något.

Är det okej att vara lycklig? är det okej att få känna en känsla av glädje i kroppen. Sprallighet, blyghet, lite hes i rösten och känslan av att allt kan ha ett bra slut. Är det okej?

      Flickan har mött upp pojken som utnyttjade henne. De har aldrig riktigt pratat ut om vad som hände mellan dem. Flcikan kände att det var inte lönt att ansträngna sig så mycket för en person som hon visste i slutändan skulle såra henne igen. Hur många tårar har hon inte fällt för honom? hur många tankar har hon inte ängnat åt honom? hur många drömmar har hon inte drömt om honom? hur många sms har hon inte tvekat på om hon skulle våga trycka på skicka eller inte?

        Kanske har tillfället inte funnits att ta upp allt som hänt innan. Eller flickan är för feg för att ta upp ämnet igen. Ibland kan man tänka sig att hon är rädd för svaret som hon kommer få om hon tar upp ämnet igen. Hon vet att hon inte är redo att låta honom gå, hon vet att hon inte klara av ett liv utan honom, just nu. Kanske kan hon det i framtiden. Hon har underbara dagar med pojken där han visar henne allt det där som hon älskar med honom och andra dagar kan hon knappt titta honom i ögonen eftersom hon skämms för hur han behandlar henne. Men på de dåliga dagarna vågar flickan inte gå emot honom, hon vågar inte ställa några krav på honom. Hon är så rädd för att förlora honom, hon är så rädd för att mista honom så hon ger honom nya chaser hela tiden. Hon kan inte sluta att hoppas på att en dag ska det bli dem, att alla sagor har ett lyckligt slut.

         En bra dag som denna kan göra att flickans alla tvivel förvinner ut ur hjärnan och känslan av lycka och trygghet börja växa hos  henne. Men även om detta har varit en helt fantastisk dag för flickan vågar hon ändå inte lita på att pojekn inte kommer såra henne igen. Hon vill så gärna tro att han förändrats och att det kan växa fram något men lika snabbt som förhoppningarna kommer drar han undan mattan hon står på. Han blir en annan person, han förändras till något som hon inte gillar. Han blir en person som sårar henne och ger henne mer negativitet än något annat. Viljan att berätta sina känslor för honom är stor men rädslan är större. Rädslan är så stor att flickan aldrig kommer våga berätta sina rätta känslor, kanske kommer hon aldrig våga det

Finns det något som man fåt lov att kalla för en vanlig dag? var är en vanlig dag? Jag har fått känslan av att en vanlig dag är en dag som är precis som de flesta andra dagarna man genom lever. Jag skulle vilja ha en vanlig dag, jag skulle behöva ha en vanlig dag. En dag utan drama, utan förvirrade känslor, utan sorg och gråt, utan hat och elakhet. En vanlig dag helt enkelt. 

          Jag trodde det skulle bli en vanlig dag, en dag utan drama i alla fall. Jag förstår inte hur jag kan ha så fel hela tiden. Denna dagen har varit allt som den inte borde vara. Man vill gömma sig under det mjuka täcket och aldrig gå upp, aldrig skänka en tanke åt något annat än att oroa sig över att man inte ska kunna sova längre. Jag är så fruktansvärt trött på allt, alla känslor som jag har som jag inte kan dela med mig av. Jag vaknar upp varje morgon och är rädd för vad ska hända, inte i verkligheten utan vad som hände i min hjärna. Den har börjat inbilla sig saker nu igen. Den har fått mig att börja hoppas på ett lyckligt slut för pojken och flickan. Den försöker riva ner muren som byggts upp. Hjärnan försöker få hjärtat att öppna upp sig igen. Detta är farligt, riktigt farligt. Att öppna något som varit stängt så länge är farligt, hjärnan försöker intala hjärtat att denna gången är det säkert att öpppna sig, pojken har förändrats, han var bara förvirrad innan men nu vet han vad han vill med flickan. Alla säger att pojken vet, alla verkar veta vad pojken vill. Men pojken har aldrig berättat för flickan vad han vill, han har inte visat att han har förändrats, han har mycket att bevisa för henne men det är det ingen som förstår. Hon vill inte vara ensam men ibland är det de enda sättet att skydda sitt hjärta från den sorgen som uppstår när man blir sviken av den man litar på mest, den man älskar mest, den man skulle kunna leva resten av sitt liv med. Hjärtat är inte redo att förlåta en person som skadat den så djup

En spännande helg har passerat snabbare än vad hjärnan har hunnit tänka igenom allt som hänt. Det finns inga rätta ord att beskriva hur denna helgen har gått från bra till dålig till bra igen. 

       Flickan har varit mer förvirrad än någonsin. Hon gjorde ett val. Ett svårt val men ändå ett val som hon visste att hon var tvungen att ta. Hennes kompisar hade länge sagt till henne att detta var inte nyttigt för henne. De såg henne sakta brytas ner av alla känslor som hon inte kunde dela med sig av. Hon hade så mycket inom sig som hon inte kunde dela med någon. Så rädd för att blir förådd igen. Hon gjorde valet att ta ett steg tillbaka från pojken. Pojken som hon kunde ha älskat, pojken som hon kunde se sig själv bygga en framtid med. Men pojken förstod inte, han uppskattade inte henne. Han lekte med henne precis som en annan en gång gjort. Hon skrämdes av tanken att han utnyttjade henne och lekte med hennes krossade hjärta. Flickans hjärta var i så många delar att hon inte visste om det fanns någon som kunde laga det. Hon trodde att hon hade hittat pojken som kunde, men än en gång hade hon fel. Hon lurades, bedrogs och lektes med i flera månader. Hon ville inte ge upp hoppet om honom men han fick henne att titta på sig själv med avsky i blicken. Han fick henne att hata sig själv, att äcklas av att bara se sig själv i speglen. 

        Det som syntes i spegeln var en liten flicka med för mycket känslor och tankar som förstörde henne. Det var ett moster inom henne som byggdes upp, sakta, sakta. Henne självförtroende sjönk, bilden hon såg var hemsk. Hon fick panik. Kanske hade pojken gjort rätt som lekt med henne. Hur kan någon gilla hen flicka som henne. Hon är värdelös, usel, ful, tjock, äcklig, korkad, elak. Hon var som skräpet på marken, alla såg det men ingen brydde sig om det. Hon fanns men var ändå inte synlig.

        Pojken gjorde allt detta mot henne. Han gjorde henne till inget, inget. Hon blev inget. Hur kunde hon inte vilja ta ett steg tillbaka och låta honom gå? för i hennes ögon var han fortfarnade fantstisk, helt underbar. Hon skulle aldrig kunna ta ett steg tillbaka och låta honom gå, det visste hon. Men hon gjorde som så många gånger förr. Byggde upp en mur, en mur som ingen får kommer förbi, inte ens nära. Innanför muren kan ingen skada henne, ingen kan komma åt henne. Det är nödvändigt, livs nödvändigt. Flickan klarar inte av att någon skadar henne igen, att någon sparkar på henne när hon redan ligger ner, någon som trycker henne längre ner. Hon är förstörd. Hon är inget, hon är skräpet på marken som får klara sig sjäv. Det enda sättet för henne att ta sig upp är att stänga av. Allt. Inga känslor får visas, då kommer någon att återigen förstöra hennes söndriga hjärta

Trött på lekar och trams. Trött på att prata i gåtor, att någon pratar i gåtor till mig. Trött på att känna det jag känner. Trött på att allting blir fel. Trött på att aldrig få det som jag vill ha... Jag ska berätta en kort gistoria för er om en flicka och en pojke.

Allt började för många månader sen, egentligen har det pågått för länge. En flicka börjar ett nytt liv. Ett liv som är värt att leva, ett liv där hon får vara den hon vill vara, ett liv där hon mår bra, eller hon mår i alla fall bättre. Hon tänker att allt ska bli annorlunda, denna gången ska hon lyckas. Hon träffar en pojke. Pojken och hon har mycket gemensamt. Det blir genast lite flirtigt och flickan blir rädd. Hon blir rädd för att känna något, rädd för att få några känslor för honom, men mest av allt rädd för att bli sårad igen. 

         Dagarma går, veckorna går och månadera går. Flickan mår bättre och bättre. små, små känslor för pojken växer sakta fram inom henne. Han är underbar, han är allt som hon någonsin velat ha, allt som hennes drömmar drömde om. Hon trodde det skulle bli annorlunda, att allt skulle bli bra och att även om det varit mycket trassel mellan dem att det skulle kunna bli dem till slut, liten som en happy ending på en för lång historia. 

         Men allt krossades, allt gick itu, inget var sig likt. Känslorna förändrades till något som hon inte visste var det var. Hon trodde dem hade något sprecillt, hon gillade honom men har gick till någon annan, han visade henne vilken sorts kille han egentligen var och att hon inte var värd honom. tankarna och känslorna snurrar runt i huvudet på henne, inget var sig likt, inget. Nu hade allt förändrats. Flickan var förvirrad, än en gång hade kärleken lurat henne, än en gång hade hon blivit lurad på vinsten. Kan bör hon inte satsa så högt?

kan hon någonsin vinna? Pojken som sårade henne finns kvar i hennes liv. Hon kan inte plocka bort honom. Han är alledles för värdefull för henne, fortfarande. Han kommer nog alltid finnas där så länge flickan tillåter det. Men hur ska hon ta sig ur denna soppan? Hon kan inte gå runt med alla dessa känslor och tvivel iom sig och hoppas varje gång han gör något snällt eller säger något snällt till henne. Men ändå är hennes liv som en repris med honom, allt går som en vana, allt som bruka hända händer. Hon är så förtrollad av honom att hon inte vet hur hon ska ta sig ut. Hon är fast, hon är fängslad.... 

Att skriva för mig är som en självklarhet. Jag har älskat det länge. Jag har skrivit mycket men det är något som jag inte visar för någon. När jag skriver kan jag vara den jag är, ingen annan. Jag kan prata om mina känslor på ett sätt som är mer beskrivande än en bild. Jag kan sätta orden på plats och själv bli påmind om att jag mår bättre av att skriva av mig, det är jag själv, det är mina tankar, mina känslor... och ingen annans. Detta är en plats som jag inte kan gömma mig längre, en plats där jag är fri från helvetet som finns, en plats att må bra på.

Det finns mycket att berätta. För hela tiden händer det något. Det mesta är tyvärr negetivt. kankse påverkas det var inställningen som jag har just nu. Jag försöker intala mig själv att det blir bättre men djupare ner i hålet faller jag. ibland är det som om ljuset inte når mig mer. Jag är en flicka som har väldigt mycket tankar och känslor som inget vet något om. En flicka som döljer så mycket för omvärlden att kaoset inombords snart exploderar. En flicka som försöker bli bättre men bli bara sämre.