Ibland är allt lite för bra för att vara sant... Ibland känns det som jag är så långt ifrån verkligheten, att allt kanske är lite för bra. Kanske är de såhär det ska va? Kanske är det såhär det känns när man är glad? Man kan ju börja undra. Känslan av lycka finns runt hörnet och bara väntar på mig. Känslan av succé och en balans i vardagen bara letar efter mig. Kanske händer det! Kanske ska jag äntligen få finna något som inte kan skada mig eller bryta ner mig. Kanske har jag lyckas bygga upp något stabilt som jag faktiskt är värd. Kanske är detta förändringen, vi kan ju bara vänta och se... Sedan hoppas vi ju självklart med!

Mörkret kommer allt närmre, skuggan har blivit alldeles för mörk, det går inte att urskilja i det lilla ljuset som finns kvar. Kämpar och kämpar för att försöka hålla kvar det lilla ljuset som fortfarnade finns, det är inte lätt. Det är precis som det inte fastnar. Det är precis som det inte går att greppa, inte går att nå, för långt borta. Och längre bort svävar det. Ljuset som skulle bli räddningen, ljuset som skulle lysa upp allt det mörka igen. Det mörka skulle behöva letas efter, inte var tanken att ljuset skulle försvinna. Ibland kanske tanken förväxlas med vad som egentligen händer i verkligheten, kanske är det mörkret som är verkligheten och ljuset som är önskningen? Kanske får vissa uppleva det fantastiska livet i ljuset medan andra får försöka hålla kvar i det lilla ljus de har. 

     En fas, en som aldrig lyckas försvinna. Hur mycket du än vill glömma kommer den tillbaka, om och om igen. blåst bort den så många gånger men den lyckas alltid hitta tillbaka. Dåliga dagar kommer den närmre igen, letar sig in och bygger upp en mur igen. En mur som är svår att riva, som ingen kan riva. Det är farligt, isen är tunn och tunnare blir den. Det är svårt nu, mycket svårt. Allt bör försvinna, allt måste försvinna, varför kommer då allt tillbaka igen? Varför försvinner det inte? Det bara måste göra det. Känslorna måste försvinna, hatet måste försvinna, förvirringen av att inte förstå måste försvinna. Det bara måste det. Men var är alla?

   bort, långt bort, kanske på en annan planet. Kanske är jag det? kanske är detta inte rätt för mig? kanske var det tvungen att hända och då blev jag den utvalde. Inte rättvis, eller kanske det är? kanske har jag själv gjort allt detta? kanske har jag själv orsakat denna röra? kanske jag förtjänar det som kommer... 

    Att vänta på att allt ska slå ut igen är som att vänta på tredje världskriget. Väntan är det värsta, man skulle tro att händelsen är den värsta men väntan på att allt ska blossa upp igen är värst. När det finns något som går bra i livet kommer det upp igen, förstör och förstör. En annan person kan styra ens liv, ha en sån otrolig makt när den egentligen förtjänar mer lidnande än mig. Den förtjänar allt ont som kommer, men kanske gör jag med det? kanske är det något som vi måste dela på? så många frågor som dyker up så fort personen sätter sin fot i närheten av mig, så många känslor suom jag inte längre trodde fanns dyker upp. Hatet, ilskan, avskyn kommer tillbaka, allt lite starkare, lite som en återbetalning för att jag glömt bort att må dåligt. Då får man sota får det senare.

     En ny start hade varit underbart. Bort från dem som gör mig illa, bort från allt som kan skada mig, bort från dem som vet hemligheten, bort från den personen som jag är. Det är inte jag , detta är inte jag.... kanske är detta någon jag blivit på grund av vad som hände, kanske är detta en person som aldrig skulle funnits som existerar på grund vad en annan människa utsatt den för. Kanske hade ljuset funnits i livet istället för allt detta eviga mörker som det inte finns någon väg ut ur. 

      Jag blev lovad annorlunda, jag blev lovad att det skulle bli bättre, jag blev lovad att de alltid fanns där för mig, men allvarligt? Det är inget av det som stämmer. Inget. Allt är som bortblåst. Jag är glömd, borttappad, kastad och undangömd. Kanske är det bättre för mig att ha det så? jag skulle vilja försvinna helt, inte lämna ett spår. Börja om på nytt, där ingen vet något om mig. Inte något. Det finns ingen chans till en ny chans här, för många anar, för mycket skvaller, för mycket tankar, för mycket känslor. Att bara få lämna allt och försvinna skulle leda till ett liv där jag är ostoppbar, en robot, en maskin utan känslor, det skulle bli ett liv utan problem. Ett liv som skulle spegla vad som händer med en person när någon annan rövar bort friheten och makten som en människa ska få ha...

kanske begär jag för mycket, kanske försöker jag glömma händelsen så mycket att det ger bakslag istället och jag minns den i minsta detalj. Allt finns kvar, allt. Precis allt! inget är egentligen glömt den enda skillnaden är att jag vet hur man stoppar undan alla bevis som gör att någon kan få veta. Någon vet.... en person vet.... den är lika skyldig som personen som gjort det. Men lärdom får man ta av det. Ensam är man starkast, ensam kan man inte bli sårad, ensam kan man växa, ensam kan man erövra, ensam är man en vinnare......Eller?

trött, tröttare, tröttast. svårt att välja vilken nivå jag befinner mig på just nu. Trött efter jobbet, tröttare av all stress som orsakas av att man måste ta jobbiga beslut om livet, men är nog ändå tröttast på kärleken. Det är som att åka en berg och dalbana varje dag som går. Ena dagen rullar det på och man svävar högt uppe bland molnen, andra dagar är man nere under jorden och försöker förstå vad som gick fel. Det jobbiga med denna situationen är att hur mycket man än analyserar kommer man aldrig fram till något vettigt. It makes no sense. Att jag skulle behöva ta fram allt detta igen var inget jag ens hade fuderat på. sårad, nerbruten, nertryckt kändes allt detta så långt borta. Men på något vis har det lyckas nästla sig in i mitt liv ändå. Nu växer rädslan för varje dag som går. Oron av att bli sårad är stor. Oron av att inte veta vad som händer, oron av att fatiskt försöka öppna sig för någon igen.

     Att gå från att vara ett stängt kassaskåp till öppen bok, vägen är lång. Ibland är det svårt att se att kassaskåpet ska bli annat än låst. Rädslan för vad som kan släppas in är stor. Kärleken har fått en ny betydelse, en ny upptäckt, kanske kan detta vara något positivt? kanske finns det riktiga känslor? kanske finns det någon man kan älska? kanske finns det någon för alla?

    så många frågor utan några svar, så många funderingar utan några svar. Allt bara snurrar och snurrar. Ju mer det snurrar ju längre bort försvinner allt, svårt att skilja sakerna åt. Måste skilja på rätt och fel, rädsla och trygghet, sant eller falskt, värt det eller gå vidare. många alternativ som måste få en lösning. Förvirringen är total, finns det en lösning? finns det ett svar? finns det någon som kan väcka mig ur detta när svaret har kommit?

Ibland kan man undra varför allt bara inte får flyta på, utan några problem på vägen. Känner att jag skulle behöva det just nu. Har lagt mycket på hyllan nu så att säga och faktiskt börjat ta tag i saker i små steg igen. Allt bara för att det inte ska kännas som jag har världens stressigaste liv har jag börjat lärar mig vikten av att prioritera.
Något som ändå ständigt tycks hända i mitt liv är att problem efter problem dyker upp... Att lämna honom bakom mig var det svåraste jag någonsin gjort. Att låta honom få en annan plats i mitt liv var svårt, men nu har jag bestämt att hur mycket han än vill ta sig tillbaka till platsen han hade innan finns det ingen chans. Även om han försöker förstöra när något går bra för mig så får han inte komma till mitt hjärta igen. Hjärtat har valt en annan väg, en väg som är lugn, en väg som leder till glädje och kärlek när den behöver det.
Det är någon annan som stulit hjärtat nu, det går inte att lämna tillbaka det till honom, han är inte värd det, hjärtat har tagit sitt beslut, en gång vänt det ryggen, aldrig kommer man komma det nära igen

Ibland kan man faktiskt börja undra. Vissa människor blir man så besviken på. Man tror att vissa ska få en plats i ens liv och kanske till och få stanna kvar. Det sorgliga med allt detta är att man jämt blir besviken. Till slut tröttnar man på att alltid bli besviken och slutar helt enkelt bry sig.
Det som händer är att man förklarar en sak för någon, en helt främmande person, men hoppas ändå att den ska förstå att om den vill försöka ta en plats i mitt liv måste man bevisa att man är en person som man kan lita på. Jag behöver inte fler personer som inte är pålitliga och sviker en när man behöver dem. Därför kan jag inte visa mina känslor, för det finns inga känslor att visa. Det personen inte förstod var varför jag inte kände på samma sätt. Jag förstår fortfarande inte hur denna personen ens kunde fått några känslor på så kort tid.... Men tvinga fan inte mig att känna något, tvinga inte mig att låtsas att jag känner något, tvinga inte in mig i ett hörn där jag inte har någonstans att fly. Jag måste alltid få ha en flyktväg, måste alltid få ha en chans att komma ifrån, en chans att fly från det som verkligen händer.
För att vinna min tillit krävs det mycket. Inte fina ord, inte gester som inte betyder. Det enda som jag vill ha är någon att lita på, visar en person mig det är det inte så svårt att lära känna mig. Men det är klart att om man inte visar det kommer jag aldrig kunna öppna mig heller, det finns inte utrymme för att bli sårad av oviktiga personer. Det är frågan om det finns utrymme för det till de personerna som verkligen betyder något för mig

Hade inte det varit toppen, att kunna ta nya tag. Börja en ny dag och få andas in den friska luften och hinna önska att denna dagen kommer bli fantastisk. Men istället börjar ångesten så fort klockan ringer, så fort ögonen jag öppnats sig vänder sig ångesten i magen som en kniv. Alla känslor från dagen innan kommer tillbaka, alla funderingar kommer tillbaka. Hur ska man ta sig ur detta? Hur ska man kunna gå vidare?
Vissa delar som fanns förr har jag lämnat bakom mig men varför måste det komma nya saker som får hjärnan att behöva jobba extra. Vill bara ha en problemfri dag, är deg för mycket begärt?

Det är något som mycket av min tid går åt till just nu. Min hjärna vill helt enkelt inte släppa vissa saker. Istället för att bara låta dem vara överanslyserar hjärnan dem. Allt som varit bra blir till något dåligt, allt som varit dåligt blir till något bra. Hjärnan spelar mig en hel del spratt just nu och jag vet inte vad jag kan lita på längre. Jag vet inte om det bara är hjärnan som jag bör sluta lita på. Vissa personer har kommit snabbt in i mitt liv. Något som skrämmer mig, det är ett läge som jag inte är van vid. Jag brukar aldrig släppa in någon så snabbt. Det brukar ta lång tid och det brukar vara en väldigt smärtsam tid för mig eftersom det är mycket i mitt förflutna som påverkar mig än idag.
Jag har förstått att det inte går att lita på alla människor och just nu litar jag inte på någon annan än mig själv. Jag vet att de låter sorgligt men det är så det blivit med tiden. För många som sårat och alla de sveken man har fått uppleva. Några ärr kommer alltid sitt kvar, vissa kommer bli mindre med åren. Men de jobbiga med ärr är att de aldrig försvinner helt, även om de inte syns påverkar de ändå...

Det är något som alla gör. Vissa mer, andra mindre. Jag är inne i en period i livet där allt snurrar rundor. Ibland vet jag varken bak eller fram, vad som är upp eller ner. Just nu, som jag skrev i tidigare inlägg, är jag inte nöjd med de personen jag är. Men jag har funderat och funderat, jag tror att jag kommit fram till varför jag inte gillar denna personen som jag blivit. Jag har blivit sårad så många gånger att jag inte kan hålla räkningen längre, men för varje gång avlägsnades en bit av mitt hjärta. Varje gång någon gjorde mig illa försvann jag längre bort, bort från verkligheten. Jag slutade bry mig om andra, det spelade ju ingen roll. Andra fanns för att såra mig. Lät jag ingen komma mig nära kunde de heller inte såra mig. De lättaste var att stänga av alla känslor som fanns. Såra någon innan den hann såra dig. Det låter hemskt men en skadad människa är alltid en skadad människa tills man hittar den människan som kan göra en hel, jag trodde jag hade hittat den personen men återigen blev jag besviken, sårad och helt förtvivlad. Han hade lyckas ta sig in i mitt liv på ett smärtfritt sätt men försvann ur mitt liv väldigt smärtsamt.
Jag kan undra hur andra tänker, det känns ibland som jag är ensam om att tänka, ensam om att bry mig, ensam om att känns något för någon annan. Personer förstår inte hur den sårar mig. Nu är jag rädd igen, rädd för att bry mig, rädd för att tänka men mest av allt rädd för kärleken