Jag trodde vi hade börjat om. Glömt det gamla, eller iallafall lagt det bakom oss. Du var här, hos mig. Det var fint. Det kändes så rätt.
Sen förändrades allt, jag visste att det inte skulle bli du och jag, för egentligen så vill jag nog inte det. Jag visste att du skulle gå vidare, för det är inte så att det är första gången direkt. Men ändå ville jag hoppas att denna gången var det annorlunda, men innerst inne visste jag att deg var början på samma visa igen.
När jag väl accepterat att it's never gonna happen. Rör du om i grytan igen. Du behandlar mig som skit. Du säger saker som sårar mig utan att du bryr dig. Nu är det hon som gäller, du har bara ögon för henne. Och var lust det mig? Jo som en kompis som du kan utnyttja när du känner för det. Jag skulle inte kalla det utnyttja egentligen men när du behandlar mig med så lite respekt, så lite värdighet så blir jag ledsen. Att vara vän med dig känns till och med fel.
Du "var" min bästa vän, det "betydde" allt för mig. Men nu vet jag inte riktigt. Behöver jag någon som dig i mitt liv just nu? Behöver jag någon som trycker ner mig för att den själv ska må bättre?
Blandade känslor finns inombords, ledsamhet för att förlorat en vän, ledsamhet över att bli sviken av en vän, ledsamhet över att jag trodde du var annorlunda, men once again I got kissed by the devil. Lurad, lekt med och kastad iväg.