Funderingar som snurrar, börjar fundera mer och mer på vad som kunde blivit annorlunda. Hur uppträdde jag, hur förändrades jag? Jag undrar också vad som kunde ha hänt. Tänker mycket på det som var bra, det som faktiskt betydde något för mig. Att släppa allt helt är jobbigt men det måste göras. Att gå vidare är ett måste, men att gå vidare och glömma är en orimlighet. De sägs att man ska glömma, älska och förlåta. Men vissa saker kan man varken glömma eller förlåta. Såren är förstora för att läka, såren är för stora för atg kunna lindad om.
Det finns någon som är värre än allt annat. Det är att söka tröst. Visa sig sårbar, visa sig för andra människor. Men det är inget jag gör. Längre. Det var för länge sen sist, så har glömt hur man gör. Jag ljuger, luras och vänder på sanningen för att ingen ska få veta. Ensamheten tar över mig, hela mig och jag söker tröst. Men inte som den personen som jag är bakom de stängda dörrarna utan som den person som utåt inte ser ut att behöva det. Då märker ingen varför man söker sig till personer som egentligen inte spelar någon som helst roll, men för tillfället är de allt man har, och för stunden är ensamheten en bit bort. Patetiskt men sant, sorgligt men sant. En människa som inte vågar erkänna att den är svag och behöver tröst av andra. En människa som har blivit sårad alldeles för många gånger för att våga visa något igen.
Någon säger att det är bara glömma och gå vidare. Nu har det gått en tid, dags att ta nya tag. Lämna det gamla och börja om på nytt igen. Men om ma inte kan? Om maninte vet hur man göra... Om man inte vet var man ska börja eller sluta. Förvirringen är total. Osäkerheten tar över, kan jag gå vidare? Vill jag gå vidare? Vad är jag rädd för? Vad är det som hindrar mig?
Då många frågor som bara finns utan att jag kan Ge dem några svar. Varför kan jag inte bara glömma och lämna det, ta nya tag och uppskatta det som finns runt omkring mig. Men jag är rädd. Ibland tror jag att jag är rädd för att må bra, rädd för att vara lycklig, rädd för att älska, rädd för att känna. Vem är jag om jag mår bra? Just nu symboliserar jag mig själv med ångesten och ensamheten. Det är jag. Jag är som en svamp när det gäller att suga åt sig dåliga saker. Det är den jag är. Eller iaf är det den jag tror jag är. För skulle jag försvinna igen hittar jag inte tillbaka. Jag är ibte tillbaka och kommer aldrig hitta den vägen men det måste finnas en annan väg. Och den vägen har blivit att jag identifierar mig med ångesten och ensamheten. Då finna jag iaf. Då är jag någon, någon som finns inte bara ett tomt hål. Någonstans på vägen måste det finnas ett val, där jag måste våga satsa på det som är positivt, det som kanske kan göra Mig lycklig. Jag måste våga satsa på lyckan. Måste våga känns lycka, ibte vara rädd för den. Lättare sagt än gjort. Men nu är det som det är. This is me! Och just nu kan jag inte göra något åt det men hoppas den vägen jag vandrar nu är på väg mot något som kommer bli bättre för mig. När väl den tiden kommer måste jag våga vara redo att satsa. Maybe I will maybe I won't! I just need to wait and see