Tro att du ska få komma tillbaka är ju bara vidrigt. Du hade en chans, en liten chans. Men du bevisade för mig att du inte var värd den tiden och den energin som jag la ner på dig. Att få den känslan som du gav mig var underbart, du gjorde mg lycklig, du gjorde så jag fick förväntningar, att jag vågade hoppas på att allt kan bli bra. Blir det någonsin bra? 

    Svek, lögner och bara en massa skit är vad som ligger mig närmast just nu. Allt är bara kaos. så mycket kaos att min hjärna inte orkar med det mera, den vill bort, den vill iväg. Iväg till en plats som är bättre, en plats där den kan få finnas. En plats som är helig där tankarna kan få en chans, en chans att redas ut. Tankarna är långt borta på en annan planet, det går inte att komma åt dem. Skulle man komma dem nära så flyr dem igen, längre iväg. Skulle man få tag i någon skulle det bli för jobbigt för hjärtat att ta tag i det som måste göras. Det enda tankarna vill är att rädda det brustna hjärtat. Hjärtat har inget kvar, några små ynkliga bitar som är utspridda överallt. räknas det? Räkans det som något helt? något som går att laga? Till slut måste man sluta laga och inse, inse hur denna världen egentligen är. Egentligen utfromar sig, hur vi människor bahandlar varandra. Det är hemskt att tänka, hemsk att känna. men varför måste det vara så? varför kan man inte få något enkelt här ilivet, varför måste någon stoppa det? är det kanske jag själv som gör det?

     Något som växt mer och mer i min hjärna de senaste månaderna är hur vet man om något är äkta? hur kan man känna om något är äkta eller falskt, om jag bara visste. Är jag äkta? är min känslor äkta? dem som förstörde mig är dem äkta? finns dem känslorna? Känslorna att inte våga, inte vilja, inte kunna, är dem äkta? hur vet man? allt som snurrar bara snurrar mer. MEn det som oroar mig är att jag inte vet om mina känslor någonsin varit äkta. Jag kan inte förstå hur jag ens kan tvivla men jag tror att känslorna för den människor som fått komma mig nära innan sårade mig djupt, de finns fortfarnade kvar i själen. De var äkte sorg, det var äkta känslor. Men efter det då? inget känns äkta från mitt håll. inget, absolut inget. Det jag förmedlar är skit. egentligen bryr jag mig inte. eller kanske lite, men mest för att jag måste. Jag har stängt av, det finns inget där, mer än tomrum. Ett hål som äter upp mig sakta men säkert. Det finns inget jag kan göra för att stoppa det, för vad är äkta och inte. jag kan inte lita på någon. ingen kan lita på mig. Ingen förstår mig, jag förstår ingen. återigen utvecklas detta till en stor brist i mitt liv för vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer, längtar efter något som kan rädda mig. Men det finns ingen som kan hjälpa mig nu, ingen kan rädda detta, ingen kommer orka, frågan blir då, vad händer när hjärnan är för långt borta och hjärtat slutar fungerar, vad lämnar jag kvar? ett skal som är tomt och skadat, ett skal som inte bör finnas, en kropp som är sönder, bruten itu, två delar. hjärtat får de letar efter men kommer inget hitta. Allt kommer fortsätta som vanligt för resten av världen men för någon tog det slut. Ibland är det bra att inse att ingen vet, ingen kommer få veta, det männsikorna vet om mig har ingen betydelse, ingen alls, för då finns det en bättre plats där jag kan få vara, reda utan tankar och känslor och sedan få börja om igen. Inga dåliga minnen bara jag, bara jag. ingt dåligt, inget dåligt. Som en papperspåse utan innehåll.

Ibland är allt lite för långt borta. Man önskar sig något. Verkligen vill att det ska hända. Skulle göra allt för att något skulle ske. Men inget händer, absolut inget. Väntandes och undrandes. Varför? Varför blev det såhär? Vad hände? Vad gick fel?
På botten, långt nere. Vet inte hur man ska hitta upp igen. Vet inte hur man ska göra, kan nog inget göra. Känslorna flyger längre och längre bort. Försöker sträcka armarna att fånga någon. Någon liten bara. Eller bara någon. Men ingen kan fångas. Känslolös och känslokall är vad som vuxit fram. Konstarterar att ensam är man starkas, ensam är man ensam. Ingen kan nå en, ingen kan sårar en, ingen kan göra en något illa. Det är så vi skulle leva. Utan känslor, utan något för att få vara lycklig. För fy fan vad det gör ont i hjärtat varje morgon man vaknar, ont i varje andetag som tas under dagen. Orken är slut. Stäng hjärtat och sluta hoppas, sluta tro, sluta önska.
"kissed by the devil once again" och jag tror inte jag klarar mer. Stäng som ett litet skrin med hänglås, det är så det får bli. För sårad ingen för man inte bli.