Helt seriöst så är allt upp och ner, allt som är fram är nu bak, allt som var till höger är åt vänster. Kaos hit, kaos dit. Hux som flux. känslorna pendlar, de kan inte stanna någonstans. Det är svårt att avgöra om de någon gång kommer göra det.
Du är tillbaka i mitt liv, du vandrade tillbaka in, lite försiktigt men ändå väldigt bestämt. Vad är det som ger dig rätten till dig? Du sårade mig och jag kan inte bara glömma och stoppa undan känslan av att jag litade på dig och du svek, precis som de andra. Jag gillar dig, tror jag. Jag tror att du gillar mig också, men var leder detta? Kommer det bli samma slut som innan? Jag klarar inte av det, jag vågar ute tänka efter, känna efter vad som finns därför dig, jag vill att du ska prata med mig om det, men du väljer att ignorera det. Vart lämnar det mig? Antingen ta upp ämnet och förstöra allt som finns eller lämna det och försöka glömma. Men kan man glömma utan att förlåta, kan man förlåta utan att reda ut?
Du försvann när jag behövde dig som mest, du försvann när jag öppnade mig, du försvann när jag gett dig en del av mig. Då valde du att lämna mig. Det var ditt val, inte mitt. Du var ledsen, jag var ledsen men du valde ändå att försvinna ifrån mig. Frågan är om det finns något du kan göra för att jag ska kunna förlåta dig. Jag vill verkligen men är så rädd att du gör det igen, att du sårar mig och lämnar mig när jag behöver dig som mest.