Situationen förändras, vare sig man vill det eller inte. Men ibland kan man inte hålla igen. Det är Inte rättvist att jag ska behöva stå till svars för mina handlingar om du inte tänker göra det för dina. Du anklagar mig för saker som du sedan göra själv. Blir arg och ledsen på mig för saker som jag anser löjliga men nu gör du samma sak mot mig, är deg min tur att bli upprör då? Är det tillåtet för mig att bli det då?
Det är alltid du som blir arg på mig, alltid du som lägger skulden på mig när det är något som hänt, men seriöst så gör du precis samma sak mot mig nu. Hade du aldrig blivit arg på mig för skit saker hade jag aldrig ens tänkt tanken att reagera på detta, men varför ska jag behöva ta skit från dig, varför ska jag vara den som du hackar på för att jag gör fel och sen när du göra samma sak bara hålla tyst. Jag är trött på det. Trött på att ta skiten du ger mig och aldrig få lov att säga nåt tillbaka, trött på ditt beteende och ledsen för att allt jag gör blir fel enligt dig men sen gör du samma sak mot mig. Är det inte fel från din sida då?

Tro att du ska få komma tillbaka är ju bara vidrigt. Du hade en chans, en liten chans. Men du bevisade för mig att du inte var värd den tiden och den energin som jag la ner på dig. Att få den känslan som du gav mig var underbart, du gjorde mg lycklig, du gjorde så jag fick förväntningar, att jag vågade hoppas på att allt kan bli bra. Blir det någonsin bra? 

    Svek, lögner och bara en massa skit är vad som ligger mig närmast just nu. Allt är bara kaos. så mycket kaos att min hjärna inte orkar med det mera, den vill bort, den vill iväg. Iväg till en plats som är bättre, en plats där den kan få finnas. En plats som är helig där tankarna kan få en chans, en chans att redas ut. Tankarna är långt borta på en annan planet, det går inte att komma åt dem. Skulle man komma dem nära så flyr dem igen, längre iväg. Skulle man få tag i någon skulle det bli för jobbigt för hjärtat att ta tag i det som måste göras. Det enda tankarna vill är att rädda det brustna hjärtat. Hjärtat har inget kvar, några små ynkliga bitar som är utspridda överallt. räknas det? Räkans det som något helt? något som går att laga? Till slut måste man sluta laga och inse, inse hur denna världen egentligen är. Egentligen utfromar sig, hur vi människor bahandlar varandra. Det är hemskt att tänka, hemsk att känna. men varför måste det vara så? varför kan man inte få något enkelt här ilivet, varför måste någon stoppa det? är det kanske jag själv som gör det?

     Något som växt mer och mer i min hjärna de senaste månaderna är hur vet man om något är äkta? hur kan man känna om något är äkta eller falskt, om jag bara visste. Är jag äkta? är min känslor äkta? dem som förstörde mig är dem äkta? finns dem känslorna? Känslorna att inte våga, inte vilja, inte kunna, är dem äkta? hur vet man? allt som snurrar bara snurrar mer. MEn det som oroar mig är att jag inte vet om mina känslor någonsin varit äkta. Jag kan inte förstå hur jag ens kan tvivla men jag tror att känslorna för den människor som fått komma mig nära innan sårade mig djupt, de finns fortfarnade kvar i själen. De var äkte sorg, det var äkta känslor. Men efter det då? inget känns äkta från mitt håll. inget, absolut inget. Det jag förmedlar är skit. egentligen bryr jag mig inte. eller kanske lite, men mest för att jag måste. Jag har stängt av, det finns inget där, mer än tomrum. Ett hål som äter upp mig sakta men säkert. Det finns inget jag kan göra för att stoppa det, för vad är äkta och inte. jag kan inte lita på någon. ingen kan lita på mig. Ingen förstår mig, jag förstår ingen. återigen utvecklas detta till en stor brist i mitt liv för vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer, längtar efter något som kan rädda mig. Men det finns ingen som kan hjälpa mig nu, ingen kan rädda detta, ingen kommer orka, frågan blir då, vad händer när hjärnan är för långt borta och hjärtat slutar fungerar, vad lämnar jag kvar? ett skal som är tomt och skadat, ett skal som inte bör finnas, en kropp som är sönder, bruten itu, två delar. hjärtat får de letar efter men kommer inget hitta. Allt kommer fortsätta som vanligt för resten av världen men för någon tog det slut. Ibland är det bra att inse att ingen vet, ingen kommer få veta, det männsikorna vet om mig har ingen betydelse, ingen alls, för då finns det en bättre plats där jag kan få vara, reda utan tankar och känslor och sedan få börja om igen. Inga dåliga minnen bara jag, bara jag. ingt dåligt, inget dåligt. Som en papperspåse utan innehåll.

Ibland är allt lite för långt borta. Man önskar sig något. Verkligen vill att det ska hända. Skulle göra allt för att något skulle ske. Men inget händer, absolut inget. Väntandes och undrandes. Varför? Varför blev det såhär? Vad hände? Vad gick fel?
På botten, långt nere. Vet inte hur man ska hitta upp igen. Vet inte hur man ska göra, kan nog inget göra. Känslorna flyger längre och längre bort. Försöker sträcka armarna att fånga någon. Någon liten bara. Eller bara någon. Men ingen kan fångas. Känslolös och känslokall är vad som vuxit fram. Konstarterar att ensam är man starkas, ensam är man ensam. Ingen kan nå en, ingen kan sårar en, ingen kan göra en något illa. Det är så vi skulle leva. Utan känslor, utan något för att få vara lycklig. För fy fan vad det gör ont i hjärtat varje morgon man vaknar, ont i varje andetag som tas under dagen. Orken är slut. Stäng hjärtat och sluta hoppas, sluta tro, sluta önska.
"kissed by the devil once again" och jag tror inte jag klarar mer. Stäng som ett litet skrin med hänglås, det är så det får bli. För sårad ingen för man inte bli.

Något som jag inte förstått börjar att sakta men säkert sjunka in. Lite jobbigt men börjar att förstå. Våra verkligheter var inte likadana, våra viljor drog och två håll, våra ögon kollade snabbt bort när blickarna möttes. Inget finns att förneka, inget finns att dölja. Men den stora frågan är vad det var?
Tusen frågor och ändå ingen som kan leverera svaret. Ändå inget som kan förklara. Ingen som vet svaret. Kanske är det ingen som vet det.
Lite ledsen dock, lite besviken dock, lite ensam dock. Men det är okej nu. Valet är gjort och det är okej, det är okej att få välja, det är okej att få bestämma vad man vill.
Att ta tag i det har äntligen kommit, eller ta tag och tag.. Fel bemämning. Finns känslor som är borta, finns känslor som kommer stanna, finns känslor som måste hittas, finns känslor som måste glömmas.
Allt har sitt slut, och allt har sin början. Något har tagit slut och något som troddes vara glömt och slut har tagits upp igen. Återigen är förvirringen total!

Allt finns runt en, allt som man egentligen bör vara nöjd med. Men varför nöjer man sig inte med det då? Varför kan man aldrig bara få vara glad och känna att allt går vägen, varför? För man är en person som söker det dåliga i allt det positiva. Man söker efter vägar som redan finns, man orkar inte hitta dem nya. Besvikelsen av att aldrig vara nöjd är för mycket.
Hoppet som fanns för några veckor sen är som bortblåst, kan inte hittade hur mycket jag än letar. Hoppet om st lyckan finns någonstans är borta. Det mesta är borta. Tron på allt är borta. Och ensamheten har slagit sig till ro. Som en liten klump i magen finns den nu med mig vart jag än går.
"vart jag mig i världen vänder, står jag här med tomma händer längtar efter något som kan rädda mig" så sant, så sant. Det är precis så som det känns innuti mig just nu. Försöker ta mig upp men jag trillar bara längre ner, hålet blir bara mörkare och mörkare. Jag vill bara få vara lycklig, bara få känna mig nöjd, känna mig glad. Jag väntar helt enkelt på min tur! Och jag hoppas den kommer snart för just nu står jh här med inget.
Diskussionen kom upp för någon dag sen om vem jag är. En frågar som alltid snurrar i mitt huvud. Jag vet inte, jag kan inte förklara. Jag sätter på mig en mask när jag går ut genom min ytterdörr och tar av den när jag kommer hem igen. Bakom de där stängda dörrarna finns jag, men utanför är den en annan person som visar sig, en person som duger, en person som klarar av lovet på den skadan. För personen innanför dörren klarar inte det. Det är en person som är sårbar, en person som är ensam, ogillad, ful och elak. En person som är inspärrad för att skydda den. Släpper man ut den blir det kaos, någon kommer inte överleva, någon kommer försvinna. Man måste vara försiktigt, gå på tårna och ta hand om veklingen som gömmer sig bakom dörren