Något som jag inte förstått börjar att sakta men säkert sjunka in. Lite jobbigt men börjar att förstå. Våra verkligheter var inte likadana, våra viljor drog och två håll, våra ögon kollade snabbt bort när blickarna möttes. Inget finns att förneka, inget finns att dölja. Men den stora frågan är vad det var?
Tusen frågor och ändå ingen som kan leverera svaret. Ändå inget som kan förklara. Ingen som vet svaret. Kanske är det ingen som vet det.
Lite ledsen dock, lite besviken dock, lite ensam dock. Men det är okej nu. Valet är gjort och det är okej, det är okej att få välja, det är okej att få bestämma vad man vill.
Att ta tag i det har äntligen kommit, eller ta tag och tag.. Fel bemämning. Finns känslor som är borta, finns känslor som kommer stanna, finns känslor som måste hittas, finns känslor som måste glömmas.
Allt har sitt slut, och allt har sin början. Något har tagit slut och något som troddes vara glömt och slut har tagits upp igen. Återigen är förvirringen total!

Allt finns runt en, allt som man egentligen bör vara nöjd med. Men varför nöjer man sig inte med det då? Varför kan man aldrig bara få vara glad och känna att allt går vägen, varför? För man är en person som söker det dåliga i allt det positiva. Man söker efter vägar som redan finns, man orkar inte hitta dem nya. Besvikelsen av att aldrig vara nöjd är för mycket.
Hoppet som fanns för några veckor sen är som bortblåst, kan inte hittade hur mycket jag än letar. Hoppet om st lyckan finns någonstans är borta. Det mesta är borta. Tron på allt är borta. Och ensamheten har slagit sig till ro. Som en liten klump i magen finns den nu med mig vart jag än går.
"vart jag mig i världen vänder, står jag här med tomma händer längtar efter något som kan rädda mig" så sant, så sant. Det är precis så som det känns innuti mig just nu. Försöker ta mig upp men jag trillar bara längre ner, hålet blir bara mörkare och mörkare. Jag vill bara få vara lycklig, bara få känna mig nöjd, känna mig glad. Jag väntar helt enkelt på min tur! Och jag hoppas den kommer snart för just nu står jh här med inget.
Diskussionen kom upp för någon dag sen om vem jag är. En frågar som alltid snurrar i mitt huvud. Jag vet inte, jag kan inte förklara. Jag sätter på mig en mask när jag går ut genom min ytterdörr och tar av den när jag kommer hem igen. Bakom de där stängda dörrarna finns jag, men utanför är den en annan person som visar sig, en person som duger, en person som klarar av lovet på den skadan. För personen innanför dörren klarar inte det. Det är en person som är sårbar, en person som är ensam, ogillad, ful och elak. En person som är inspärrad för att skydda den. Släpper man ut den blir det kaos, någon kommer inte överleva, någon kommer försvinna. Man måste vara försiktigt, gå på tårna och ta hand om veklingen som gömmer sig bakom dörren