Konstigare och konstigare blir det, utvecklas mer och mer. Men till vad? Vad är det du vill, vad är det jag vill? Vill vi samma sak? Är allt ett spel som vi spelar. Kan man spela spelet utan att förlora?
Spelet som vi spelar är farligt. Det är något både du och jag vet. Vi vet att vi varit här en gång förut. Spelet tog slut, eller egentligen gjorde det inte det, utan det var mer en pause. Nu är det igång på nytt, mer levande än innan. Mer intressant än innan. Nu är det mycket som står på spel. Mycket att vinna men också mycket att förlora. Det känns som en klump i magen. Något som växer för varje gång vi ses, rädslan för att detta fina ska ta slut igen, rädslan för att inte få ha dig nära. Du är ändå inte så nära som jag skulle vilja att du var. Men jag kan inte släppa in dig igen. Det gjorde för ont, du spelade spelet bättre än mig och jag fick ta konsekvenserna av den stora förlusten. Kanske är det förlust för dig denna gången, kanske är det min tur att vinna. Men dåliga erfarenheter säger mig att det är jag som står där med tomma händer och sorgen uppe i halsen efter att ha förlorat dig igen. Jag vet ibte om jag kan förlora dig igen. Jag vet inte om jag orkar. Men du är speciell för mig och det är något du alltid kommer vara, jag har en egen lite plats för dig. En speciell plats där du får stanna tills jag vet var jag ska göra av dig