Tiden går så väldigt, väldigt fort. Jag har lite svårt att hänga med. Jag har hamnat i ett läge där en oändlig stress är vardagsmat och vilan är något som jag knappt känner till. Stressen försvinner aldrig utan bara blir mer och mer. Att ta vara på dagen är något som jag gör. Kanske skulle kalla det mer ta vara på varända minut som jag har och ändå räcker inte tiden till. Ibland känns det som jag står stilla och trampar på samma ställe som jag gjort så många gånger förut, medan världen runt om mig börjar på nya kapitel. 

   Sorgen i mitt hjärta finns fortfarande kvar, den kommer nog alltid att finnas där . men nu behöver jag inte längre undra vad som kunde ha hänt. Nu har jg fått mitt svar och det är något jag får leva med. Jag är nöjd med beslutet men bara för ett problem försvinner betyder det tyvärr inte att nya inte dyker upp.

     Senaste problemet är att jag fortfarande inte vet vem jag är, en ny identitetskris har uppstått. Den är värre än alla andra jag någonsin haft. Jag har tappat bort mig själv och jag kan inte hitta tillbaka. Hur mycket jag än letar efter en karta eller någon som kan leda mig i rätt väg, kommer jag alltid på fel håll. Hur jag än vänder mig pekar kompassen i fel riktning. Jag vill hitta tillbaka till mig själv. Bli den personen som jag alltid önskat att jag kunde vara. Nu är jag någon som jag inte ens kan kolla på i speglen. Jag mår dåligt av att se denna personen, det är inte jag. Denna personen har kommit till av en hemsk upplevelse som tyvärr har nått tilbaka in i hjärtat.

   Vissa saker bör man inte prata om, vissa saker bör man inte tänka på och vissa saker bör egentligen inte få finnas. Saker som händer i ens liv, vissa betyder något andra inte. Beslut som tas om vad som ska glömmas och vad som ska gömmas. Vika saker som ska få berättas och vilka som alltid ska få bli ens egen hemlighet. Det är just alla dessa beslut som gör mig till en ond människa, jag kan inte vara mig själv. Ingen vet vem jag är, inte ens jag själv. En förvirrad person som just nu letar efter en väg tillbaka, en person som letar efter meningen med allt

Det finns mycketman kan vara glad över, mycket man kan vara ledsen över, mycket man kan vara arg över. Just nu känns det som det är mycket av allt i mitt liv.Ena dagen leker livet, solen skiner och alla problemen är som bort blåsta. Andra dagen kommer man ner på jorden igen och inser att vissa problem inte försvinner utan bara växer och växer. Det senaste problemet jag upptäckt med mig själv är att jag börjar förändras. Förändras till något som jag inte gillar. Förändringen bara fortsätter och jag vet inte hur jag ska kunna stoppa den. Jag ansåg mig själv vara en person som hade en stark vilja, en person som kunde stå emot vad andra sa, en person som kunde ge kärlek, en person som brydde sig. Allt har förändras, det finns en person som jag bryr mig om och det är jag själv, sorgligt nog är det så. Sårad för många gånger gör en rädd för att lita på någon. Egentligen kan man aldrig lita på någon, för rätt vad det är så har du en kniv i ryggen igen. Man vill ju självklart hitta den personen som man ska dela sitt liv med,den personen som alltid kommer finnas där vad som än händer. Innan trodde jag att det fanns en sån person till alla. men ju mer tiden går desto särkarare blir jag på att det inte finns någon sådan till mig. Jag är tillbaka på den rutan jag började på, tillbaka i samma gamla träsk som förr, det gäller bara att akta sig så man inte sjunkr djupare ner

Egentligen så händer det kanske inte så mycket. Eller iaf inte vad andra vet. Men för mig händer det saker hela tiden. Ibland är de små, ibland större... Ju längre tiden går ju mer spelar vissa saker roll för mig. Jag bestämde mig för att inte gå in i detta helhjärtat men tror på någotvis att jag gjort det. Nu är jag rädd, rädd för att släppa någon för nära igen. Så nära att dem kan såra mig. Jag vet inte hur jag ska vara, hur jag ska känna, hur det ska bli. Jag vill bara vara mig själv, bry mig om mig själv och bara skita i allt annat. Fattar ibte varför vissa saker gnager sig fast i huvudet på mig och det blir lätt att jag dra alldeles för snabba slutsatser och dra personer över en gräns där de inte hör hemma. Allt detta görs på grund av rädsla, rädsla för att någon ska komma för nära, rädsla för att bli sårad igen

Att börja om på nytt med någon är spännande, lite overkligt men ändå spännande. Allt är så annorlunda, allt kan verkar perfekt i vissa ögonblick. Men är detta verkligen det man vill? Är det någon som är värt att satsa på? Kan det vara så att man inte vet vad man vill och tror sig vilja just detta?
Det sägs att tiden läker alla sår, det är så sjukt osant. Tiden kanske läker mycket men inte om man blivit sviken av någon man verkligen litat på. När man då ska gå vidare och ta nya tag är man rädd att man blir förd bakom ljuset igen, man blir misstänksam gör allt, minsta lilla vill man dra sig ur. Framför allt när känslor börjar komma. Då är det viktigt att skydda sig, skydda sig från det värsta som finns, skydda sig från rädslan. Är det något tiden med läker? Tror inte det. Finns nog inget som kan läka det som hänt, det som inte fick hända som ändå hände.

Ibalnd kan man undra vilka man kan kalla för vänner och vilka man ska hålla sig borta från. Som jag skrivit innan kan jag känna att det inte finns någon som riktigt förstår mig och att jag har väldigt svårt för att dela med mig av vem jag är. Men några av de närmsta jag har vet en del om allt som hänt i mitt liv, de vet en väldigt liten del men de vet ändå något.. Så när man känner att sina vänner prioriterar annat än en själv kan det vara jobbigt. Man kan bli besviken så lätt men det är också något jag inte visar. Jag håller det för mig själv och mår bara dåligt över det. Men jag kan känna såhär att om man berättar något för en kompis och ber om hjälp är det ibte kompisen uppgift att hjälpa? Jag kan känna att jag ställer upp och finns där för dem hela tiden men var finns de när jag behöver Dem? Inte där jag är iaf. Kanske är det mitt eget fel eftersom jag inte kan öppna upp mig men om jag öppnar upp mig och de sviker kommer ja bli sårad och det är något som jag inte klarar av just nu, då faller allt samman igen

Ibalnd kan man undra vilka man kan kalla för vänner och vilka man ska hålla sig borta från. Som jag skrivit innan kan jag känna att det inte finns någon som riktigt förstår mig och att jag har väldigt svårt för att dela med mig av vem jag är. Men några av de närmsta jag har vet en del om allt som hänt i mitt liv, de vet en väldigt liten del men de vet ändå något.. Så när man känner att sina vänner prioriterar annat än en själv kan det vara jobbigt. Man kan bli besviken så lätt men det är också något jag inte visar. Jag håller det för mig själv och mår bara dåligt över det. Men jag kan känna såhär att om man berättar något för en kompis och ber om hjälp är det ibte kompisen uppgift att hjälpa? Jag kan känna att jag ställer upp och finns där för dem hela tiden men var finns de när jag behöver Dem? Inte där jag är iaf. Kanske är det mitt eget fel eftersom jag inte kan öppna upp mig men om jag öppnar upp mig och de sviker kommer ja bli sårad och det är något som jag inte klarar av just nu, då faller allt samman igen

Det är går bra nu, kompis det går bra nu.det rullar faktiskt på just nu. Livet tar nya och väldigt oväntade vändningar, men jag gillar det! Ibland behövs bara lite hjälp på vägen för att inse att man faktiskt inte är helt värdelös! Det börjar hända saker som skrämmer mig lite. Börjar äntligen hitta tillbaka till vad som kallas för lycka! Eller kanske bara glädje! Det finns många personer som bidragit med allt detta goda som verkligen behövdes i mitt liv. Man gör sina egna val och jag känner att jag valt väldigt mycket fel. Det är jag som bestämmer över mitt liv, ingen annan. Ingen ska säga till mig vad jag ska göra eller hur jag ska leva mitt liv. Jag behöver inte personer i mitt liv som ställer till med mer bekymmer än nytta. Även om det varit svårt så har jag valt bort dem. Ibland måste man ta svåra beslut för att man själv ska kunna hitta vägen till lycka! Det finns alltid någon som kan hjälpa en även om man inte tror det!<3

Helgen har varit super!!! Helt fantatisk! Behövde ha en sån här helg efter allt annat tråkigt som hänt i livet just nu. Jag försöker släppa dig och jag är på god väg, hoppas jag! Så gör inget som gör att jag kommer springandes tillbaka när jag äntligen är redo att ta nya tag och lämna allt det gamla bakom mig. Låt mig gå, låt mig få vara glad. Det är det som jag ber dig om, är det för mycket begärt? Jag gillar dig men önskar ändå att du ska vara lycklig även om det inte är med mig så hoppas jag bara gott för dig, jag önskar att du kunde göra detsamma för mig. Jag förstår att det är svårt för dig men jag har gjort det för dig, och tro inte att det var lätt. Tog mig såhär lång tid innan jag vågade yttra mig om att ens ta ett stig förbi dig, så kan du tänka dig hur lång tid det tog att glömma dig, och mina känslor för dig. Allt har en början och ett slut, vårt slut har kommit, tyvärr