Det går inte att beskriva hur upprörd och arg man är när en person sprider ut falska saker om en. Att saker har hänt som aldrig har hänt, bara för att den personen vill att det ska ha hänt. Anklagar mig för en massa saker som personen själv har gjort. Kallar mig för det ena och det andra men det värsta är nog att den personen dömer mig när den har gjort precis likadant! Jag behöver inte ta hänsyn till en sån person, jag förstår verkligen inte hur allt kunde bli så fel men som sagt idioter finns det gott om och den sista är tyvärr inte född än...

Kanske ska man gå vidare kanske inte? Varför ska man stanna i något när man vet att det inte leder någonstans. Är det inte något som man skulle kalla meningslöst? Eller finns det nåt i ens hjärna som gör att det man inte kan få är det man vill ha? Att allt det otillåtna smakar bättre än det tillåtna, att gräset verkligen är grönare på andra sidan. Min hjärna säger spring, spring! Me. Hjärtat hoppas och hoppas. Att inse att hjärnan och hjärtat inte vill samma sak är jobbigt, blir som ett kaos som bryter ut. Vet inte vad man ska lyssn på, vilket är smartast? Vad vinner jag på? Var blir jag sårad? Vem leker jag egentligen? Vem är jag egentligen? En identitetspanik har uppstått inom mig. Kan inte definiera mig själv, finns det något jag? Finns det verkligen det? Varför kan jag inte se den? Varför är den osynlig för mig? Behöver jag bekräftelse av honom, är det då jag bet vem jag är? Hjärnan och hjärtat är förvirrade, ingen vet ut eller in. Krisen är nära. Varför har jag så svårt att släppa taget? Varför inte bara lämna det gamla och gå vidare, är det känslorna som spökar? Är Det så att dem jag inte trodde fanns i själva verket existerar.. Skämmande, livsfarligt, dödligt...

Allt har en början och allt har ett slut. Jag trodde inte slutet skulle komma så snabbt. Allt hade varit bra ett tag, lite för bra. Jag visste att det skulle få ett slut, det var bara en tidsfråga. Men jag var inte beredd på att det skulle komma nu och framförallt inte så snabbt. 

 Det finns något som gör att det aldrig är ett slut även om vi säger att det är det. Någon sorts kraft som gör att allt bara fortsätter och fortsätter. Men ändå så vet vi inte hur det ska bli, hu vi vill att det ska bli. Jag trodde jag skulle reagera annorlunda, inte alls som jag gjorde. Trodde att jag de skulle komma mer känslor, men jag har skyddat mig, precis som jag lovade mig själv att jag skulle göra. skydda mig från känslorna , skydda mig från allt som kunde skada mig. För en gång skull tror jag att jag tänkte efter först innanjag reagerade. Tack och lov för att man lärt sig något. Att släppa in någon i sitt liv, då måste man vara säker på att den är där för att stanna och inte där för att skada.

Det ligger för mycket ångest i allt det gammla som hänt i mitt liv. Det ligger och skaver som ett sår som aldrig vill läka. Hur mycket jag än försöker försvinner det aldrig. Det är mycket i min barndom som gjort mig till den personen jag är idag, jag tror att om den insidenten aldrig hade skett hade jag varit en människa som mått mycket bättre och hade haft en normal barndom. Jag önskar att jag skulle få prova på att vara barn, jag har aldrig fått uppleva ett riktigt tonårs liv, med skandaler och fester. Jag har aldrig fått vara en tonåring, det fanns ingen plats för mig att vara det. Det fanns inte tid till mig och göra dumma saker för att sedan lära mig av det. Jag var tvungen att ha lärt mig innan något hänt. Det fanns istället en annan person som tog allt detta från mig plus mycket mycket mera. Hon förstörde mitt liv, det är fortfarande förstört. Hon försöker ta sig tillbaka men jag kommer aldrig släppa in henne i mitt liv igen. Hon förstörde allt för mycket för mig, hon önskade mig allt ont i världen och det värsta av allt hon önskade mig döden. Att livet skulle tas ifrån mig, att jag inte längre skulle få leva, att jag inte längre skulle få ta en andetag på våran planet. Detta var en person som betydde allt för mig. Hon var mitt allt, hon var allt jag behövde för att känna mig hel. En riktigt bra vän. Men vad hände? vad gjorde jag för att förtjäna all denna onsdka? jo jag levde, lite för nära henne, skötte mig för bra, gjorde det som förväntades av mig. Hon hatade mig, hon hotade mig, hon försötde allt som kunde varit något bra för mig och nu frågar hon varför jag inte är glad att se henne? är det inte självklart?! Det går inte att förlåta en sådan sak, det går inte att få tillbaka den personen som jag en gång såg i henne, jag kommer aldrig mera kunna se henne på samma sätt. Helst vill jag inte se henne alls. När jag ser henne blundar jag och drömmer att jag är på en planet där hon inte kommer åt mig.

Alla andra gör förändringar i sina liv, ena byter stad, andra flyttar hemifrån, den tredje börjar studera, den fjärde får sitt dröm jobb. Men jag då? Jag står fortfarande och trampar på samma ställe som jag gjort den senaste tiden. Om jag inte dragit mig mer bakåt än framåt i livet just nu. Förvirringen är total, jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv, ska jag stanna eller flytta, studera eller jobba? Det är frågorna som inom en snar framtid kommer få ett svar men det finns så mycket annat i livet som gör de enklaste besluten de svåraste. 

Jag vill förändras tillsammans med mina vänner, i samma takt. Jag vill vara den som inte bara ger råd utan följer dem själv också. Men just nu är det för många hemligheter i mitt liv, hemligheter som jag inte kan berätta för någon, saker som aldrig får chansen att läna mina tankar. Ingen vet, ingen kommer att få veta, ingen kan hjälpa mig, inget får veta,ingen vill veta. Jag låtsas att allt är bra, att jag lever livet som jag alltid önskat mig. Ett liv med spänning och glädje. Det än vad andras ögon ser. De ser inte att mina glada ögon har gråtit tuden tårar precis innan de kom, ingen ser att leendet på läpparna döljer sorgen som finns i mitt hjärta. 

Tårarna rinner ner för kinderna när jag inser hur ensam jag i själva verket är. Jag har hur många vänner som helst, jag älskar dem alla och avgudar dem. Dem är dem bästa, Men ingen får komma för nära mig. Jag har ett försvar som ingen kan ta sig förbi, eller jag låter ingen ta sig förbi där. Kommer de förbi kan jag bli sårad. Mitt hjärta klarar inte mer sorg eller besvikelse. Ingen kan skada mig om de inte kommer tillräckligt nära. Det är hemskt, men det är så min hjärna fungerar, den skyddar de delar som finns kvar av det brutna hjärtat med all sin makt. Kanske kan någon ta sig förbi muren som finns, kanske behöver jag inte vara ensam i detta, kanske finns det någon som kan hjälpa mig att bära den bördan som jag faktiskt lever med varje dag i mitt liv. Men bara kanske finns det någon där utr som skulle orka med allt det mörka som snurrar runt inom mig.

Just nu har jag haft alldeles för många bra dagar i rad. Det kommer ju inte kunna fortsätta såhär och det gjorde det inte heller. Allt har en början och allt har ett slut, tyvärr. Just nu finns det ingen början eller slut på den här historien och det har det inte funnits på länge, frågan är om den någonsn kommer få ett slut...

Pojken har förändrats igen, flickan ser en annan sida av honom. En sida där han visar kärlek, ömhet och repekt för henne. Detta är något nytt för flickan. Hon kan inte riktigt ta till sig att pojken förändrats. Hon har alltid varit svag för honom men just nu är hon svagare än någonsin. Hon iaktar hans varje steg och följer honom med blicken hela kvällen. Men aldrg skulle flickan våga ta det där steget som hon låter pojken göra varje gång. Hon väntar, och hon väntar. Ska hon sluta hoppas på att han tar steget? ska hon försöka släppa tankarna som just nu bara kretsar kring honom. Till slut får hon sitt svar. Han tvekar inte. Det finns inte något i hans blick som mna kan tolka som tvivel. Han kysser henne och hon har äntligen fått det bekräftat. hon har inte väntat i onödan. Dagen efter börjar lite knackigt för de båda, men de bestämmer ändå att de ska ses igen. Allt går som en dans och det här är något som flickan drömt om länge. Att få vara med honom... Men alla historier har sina slut, denna har inte det. Inte än. Kanske kommer det ett slut och då hoppas vi det kommer snart. Flickan och pojken är åtskilja igen. De hörs inte, de pratar inte, de ses inte, kanske är detta verkligheten? kanske kommer det aldrig bli flickan och pojken, vem vet?

Förvirrad till max är inte tillräckligt för att beskriva allt som snurrar runt i min hjärna. Allt ät så förvirrande att jag inte ens kan tänka klart. Jag önskar att alla bara kunde säga vad de känner och tycker istället för att spela en massa spel. Känslorna är svåra att beskriva, men att blir lurad och utnyttjad av någon man gillar känns rent ut sagt hemskt. Men ändå går det inte att släppa honom. Han bygger upp en sort relation med mig och när jag tror att allt börjar bli bra rycker han mattan under fötterna på mig och plötsligt ligger jag ner och kan inte resa mig upp. Sedan räcker han mig sin hand för att hjälpa mig att komma på benen igen och jag förlåter. Jag förlåter som så många gånger förut. Men ändå inser jag aldrig att allt detta är som ett spel för honom. Han säger de perfekta sakerna, gör det perfekta sakerna och sedan drar han luften ur mig för att sedan ge mig mun mot mun metoden. 

Jag trodde att det vi hade var något speciellt. Något som var mellan dig och mig. Jag gillade dig, jag gillade att umgås med dig, du fick mig att må bra. Eller bättre. Jag visste hela tiden att du skulle svika mig. Jag kände det på mig att du var där men ändå inte. Ibland fanns jag för dig men oftast inte. Du använde mig som en gammal vante, hade den med sig alltid men brydde sig inte om var den tog vägen. Men på något sätt ville jag ändå vara med dig. Ville du skulle hålla om mig när vi sov, ville vakna upp brevid dig med ett leende på läpparna och tänka att allt blev bra till slut. Drömmar ska man få ha, men det här var något som jag hoppats på så länge att jag svävade lite ovanför molnen när allt gick bra. Men som sagt, jag visste att du skulle svika mig. Alla sa att du inte var den personen längre, du hade förändrats och att du visade för dem andra att det var mig du ville ha. Jag började så smått hoppas igen, hoppas på att denna eviga lek som vi lekt i så många månader skulle få ett slut, slippa all oro som jag bar inom mig på grund av dig. Men leken bara fortsatte, du träffade någon annan när jag var där. Du verkade inte bry dig om mig, det var bara henne du la din energi på. För dig blev hon allt och jag glömdes bort. Helt plötslig betydde jag inget för dig. jag kunde lika gärna varit där som att jag inte var där. Det synes på mig att jag blev ledsen och vad gjorde du? som vanligt inget. Du sket i mig som du gjort så mång gånger förr men nu var det så tydligt. 

            Jag blev så arg på mig själv att jag släpper in dig gång på gång. Det är som du har resarverat en plats i mitt hjärta som bara är din. Du kan anväda den när du vill sen kan du skita i den. Känslorna för dig måste jag få bort. Jag är inte värd att du behandlar mig som en vante, eller till och med sskräp som du sparkar lite på när det passar dig. Mina känslor var äkta för dig. Mina känslor är äkta för dig. Jag skulle aldrig kunna säga de saker som sagts mellan oss, gjort dem sakerna som vi gjort och lagt ner den tiden som jag gjort om mina känslor för dig inte var äkta. Men nu vet jag att dina känslor inte var det. Du lekte med mig och nu är leken slut, allting har inte ett yckligt slut. Framför allt inte sagan om dig och mig