Känslan av värdelöshet är tillbaka. Känslan av otillräcklighet är tillbaka. Känslan av ångest är tillbaka, eller den lämnade nog mig aldrig.
Tårarna rinner nerför mina kinder, en efter en. Känns som det inte går att få stopp på det. Klumpen jag hade i magen finns fortfarande kvar, den har växt om det är möjligt. Klumpen får mig att känna ångesten växa. Känner hur den svarta sidan tar över mig. Igen.
En sidan som jag varit vän med så länge har tagit över mig. Detta är det enda sättet för mig att överleva. Jag klarar inte mer, inte mer sorg. Inte mer ledsamhet. Så detta är sättet att skydda sig. Gå över på andra sidan.... Sidan där det ite finns någon återvändo, sidan man stannar kvar för evigt. Sidan där igen kan skada mig mer!

Då var vi där igen! Det var detta jag fruktade. Detta jag såg närma sig. Detta jag inte ville skulle hända. Ändå gjorde du det.
Du berättade för mig hur det skulle bli. Du tog beslutet för oss båda. Du ville det skulle vara över. Men gav aldrig någon egentlig förklaring. Förklaringen var mer att jag var värd bättre. Hur kan du veta? Du är bättre för mig. Eller du var bättre för mig. För du var det jag ville ha, det jag ville åt.
Du bestämde slutet på vår saga. Du gjorde vad jag trodde bara var ett kapitel till slutet. Jag är trött på att du ska må dåligt. Att du ska få vara ledsen. Att du ska få ha dem känslorna. Du får inte! Det är ditt fel! Det är ditt beslut! Lev med det för det måste jag göra.
Någonstans inom mig visste jag. Så jag tror jag mest är besviken på skådespelandet som du höll på med. Spelet utan regler. Spelet där reglerna bara passade dig. Men nu är det över. Kanske var det lika bra det.
Du och jag hade kunnat bli fantastiskt. Men du valde bort mig. Igen. Du valde att inte satsa. Du valde att fly. Du valde att inte vara med mig. I samma ögonblick, i samma sekund som jag förstod vad du skulle säga. Började benen skaka. Händerna var svåra att röra. Fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka. Och inte en tår fälldes. Inte en enda. Du är inte värd att gråta över, du är inte värd att ha i mitt liv. Men ändå känner jag mig så tom. Så trasig. Hur kan det vara?
Jag trodde att jag var hel med dig. Jag ville vara hel med dig. Men du gjorde mig halv igen. Du gjorde mig trasig, du gjorde mig illa. Väldigt illa. En hemsk person, en person med ett litet hjärta. Du bryr dig inte, fast du säger att du gör. Du var mycket för mig och nu är du inget. Du finns inte. Du valde detta. Denna gången finns det ingen återvändo. Det är över, du och jag finns inte mer, vi finns inte mera. Inte nu och aldrig någonsin. Det är över. Påriktigt.