Slutat att tycka, slutat att bry, slutat att undra. Kanske blir livet lättare då, kanske inte. Nu är det bara att köra. Inget ska få stoppa detta. Inget ska dra mig ner igen. Inget och ingen. Måste upp, måste bara upp inte längre ner. Nu är det min tur. Nu är det jag ska som bestämma och ingen annan, bara jag.

Hur vet man när det är rätt? Hur vet man att någon är värd att kämpa för? Kan man få ett lyckligt slut, eller det är bara på filmer det händer?
Så trött på allt, på mig, på dig, på livet. Jag svävade på moln efter nyår. Livet lekte och allt var underbart. Glädjen inom mig fick finnas och det kändes som inget kunde stoppa den. Jag var ostoppbar. Detta var mitt år. Och som jag längtat efter meningen med allt.
2013 dog ut rätt snabbt. Visade sig inte vara det perfekta året få jag skulle få vara lycklig, då jag skulle få vara meningsfull. Detta året skulle nog fortsätta som det andra slutade. Ta efter där jag trodde kaoset slutade. Det var där det började igen.
Ensam, rädd, besviken, ledsen. Nu var jag där igen. Det skulle inte hända! Detta var mitt år, eller skulle bli ett år utan ångest och rädslor. Nya tag, nya krav. Det höll ju lite... Eller iaf fyra dagar. Får väl vara glad att jag slapp ångesten lite. Och tro mig det var jag. Det jag inte visste var att ångesten skulle växa. Nu mer än någonsin. Den är hemsk. Går inte att kontrollera. Den tar över mig, allt. Ger mig ångest gör saker jag ska njuta av. Sätter igång funderingar i huvudet som gör vardagen olidlig.
Okontrollerbar är bara förnamnet. Dagarna spenderas men så mycket illamående, så mycket tankar att det finns inget jag kan göra. Jag måste få försvinna. Måste få komma bort. Måste gå kontrollera något.
Det är sorgligt. Det gör ont. Inte bara i magen utan i hela mig. Att mina knasiga tankar kan ge mig då stor smärta att jag måste gå ut något. Eller upp något. Jag måste kräkas.
Jag äcklas av mig själv. Jag hatar mig själv, jag mår så illa av bilden jag ser i spelen så jag förstår ångesten. Hav är värd att må dåligt. Jag förtjänar allt som kommer, men mest ensamheten. Vem skulle vilja vara med mig? En så meningslös person som inte har värde i någons ögon. En person som får den hon gillar att träffa andra. Kan inte han hålla sig till henne, vad är hon då värd? Inget.....