Så mycket jag bara skulle vilja lämna där. Så mycket som inte är värt att tänka på. Så mycket som jag klara mig utan. Men ändå, finns det där hela tiden. Jagar mig. Från dag till dag. Kan det inte försvinna?
Trodde att framtiden skulle bli annorlunda. Trodde jag skulle bli annorlunda. Men när jag tänker tillbaka, är jag fortfarande på samma plats som jag var för ungefär 5 år sedan. Problem är dem samma. Jag har inte förändrats. Eller kanske lite men mina problem är dem samma.
Det som hände för mer än fem år sen finns fortfarande kvar. Det finns fortfarande här hos mig. Jag har förakt stöta bort det. Men det går inte. Det hemsöker mig varje kväll jag ska sova. Varje vaken minut finns det i mitt bakhuvud.
Jag låtsas som att det inte finns. Låtsas som det inte gör mig illa längre. På så vis skyddar jag mig lite. Jag vill bli av med skulden men det verkar jag aldrig bli. Jag vill släppa det och bara gå vidare. Jag vill inte behöva känna mig smutsig längre. Inte behöva känna mig som jag är nere på botten och aldrig kommer komma upp. Jag vill bli ren. Jag vill bli fri från allt detta.
Kan jag någonsin bli fri? Ingen vet vad som hänt. Det är knappt jag själv minns. Eller jo, jag minns dagen som igår. Vad som var på tv. Vad jag hade på mig. Vad han hade på sig. Lukten i rummet. Sängkläderna på sägen. Lyset i fönstret. Och smärtan. Gråten. Ångesten. Maktlösheten.Värdigheten som blev bestulen. Allt bara försvann. Allt blev som ett svart hål. Det sög åt sig allt, till och med mig.
Nu är jag någon annan. Någon som jag nog egentligen inte skulle vara. Jag får leva ett liv som jag inte förtjänar. Jag får leva med minnen som jag inte förtjänar. Jag får bära runt på något så tungt att jag själv ibland inte orkar med livet. Är det så det ska vara?
Ska jag bli straffad för något som jag inte förtjänar? Är det rätt? Har jag förtjänat allt detta så är livet inte värt att leva. Jag vill bara glömma. Jg vill bara bort. Jag vill bara få väck allt. Alla minnen, alla bilder som finns i huvudet.. Allt. Kan det inte bara få försvinna?