Det finns en tanke men allt. Tror jag. Eller jag hoppas det iaf. Det är kanske dags att börja tro på ödet? Finns det något som heter ödet? Kommer söla bli lyckliga till slut? Kommer alla får känna på den känslan? Jag bara undrar.
Just nu händer det mycket. Allt händer på så kort tid. Jag hinner ite uppfatta, hinner inte förstå. Helt plötsligt är man tillbaka där man lovade sig själv att aldrig vara igen. Hoppet kom men det försvann lika snabbt igen.
Jag vet inte hur jag ska kunna ta in allt, analysera och sedan förstå. Det är så mycket. Så mycket som jag inte vill ha nära mig. Så mycket som jag vill vara utan.
Jag låtsas att det inte bekommer mig längre. Låtsas att du inte sårar mig längre. Fasaden är uppe. Nu starkare än någonsin. Du förstörde en liten del av mig. Det är något jag aldrig får tillbaka. Inga ord kan beskriva hur dåligt du har fått mig att må. Inga ord är värda att lägga för att försöka beskriva. För varje gång jag tänker på hur du behandlade mig, gör det lite ondare i mitt hjärta. Varje gång jag tänker på hur du utnyttjade mig, blir mina känslor lite svagare. Varje gång jag tänker på dig blir jag lite ledsnare. Varje gång jag tänker på dig blir mitt hjärta svagare. Så svagt att det inte okar slå längre. Snart så svagt att det kanske försvinner.
Nu är hoppet nästan borta. Nästan. Men ödet finns. Hoppas bara att det är min tur nästa gång. Min tur att få äta av den goda kakan. Prova på hur det är att vara på dem sidan av steken... Ödet är allt jag lever för nu