Dagarna blir inte bättre. Dagarna bara rullar förbi. Jag orkar inget. Jag vill inget. Jag känner inget. Det enda som snurrar i mitt huvud är om jag är värd detta? Är det såhär mitt liv ska vara? Är det så här jag ska må?
Jag förstår inte. Mycket har hänt på så kort tid. Ibland tror jag att jag hittar på saker bara för att det känns orimligt att allt detta hunnit hända.
När jag fick veta att det inte bara var du och jag. Utan det var du, jag och en massa andra. Tog jag beslutet.beslutet om att det aldrig skulle hända något mellan oss igen, att det aldrig skulle finnas någon chans för oss. Jag bestämde mig för att leta vidare, hitta någon som jag kunde tycka lika mycket om som dig. Eller iallafall försöka. Jag hittade en kandidat, han var väldigt fin. Någon som man kanske skulle kunna utveckla känslor för. Visste att chansen var minimal men ville ändå testa.
Jag visste att du var med andra så vad gav dig rätten att förbjuda mig att vara det? Vad gav dig rätten att inte tala om för mig vad som hände?
Jag provade, jag försökte och jag tog hem honom. Vi hade en trevlig kväll men det enda jag kunde tänka på var dig. Jag ville det skulle vara du som var bredvid mig, jag ville det skulle vara ditt ansikte jag såg när jag öppnade ögonen. Jag ville det skulle vara du!
Bitarna förr på plats. Du har tagit en del av mig. Stulit något som är så viktigt för mig. Något som jag håller kärt. Det har du stulit och du är inte rädd om det. Du kastar runt det som det är en leksak. En leksak som inte kan gå i sönder. Men i sönder är den redan. Bara provisoriskt lagad. Alla vet att bitarna kommer falla i sönder igen, allt är bara en tids fråga.
Jag vet att du kommer förstöra mig. Jag vet att du kommer lura mig. Jag vet att du inte vill ha mig, men ändå stannar jag. Ändå hoppas jag.
Jag sviker mig själv varje gång jag säger att jag är över dig. Jag sviker alla andra när jag inbillar dem att jag är över dig. Jag vill ha dig. Jag vill va med dig. Och jag försöker skydda mig själv. Jag hitta på och låtsas att jag hittat någon. Jag har berättar det och jag vet inte om jag vill att du ska förstå att jag är lika skyldig som dig. Jag är lika hemsk som dig. Jag är inte bara med dig och du är inte bara med mig. Gör det oss lila dumma? Finns det någon som kan hjälpa mig ur detta?
Jag måste sluta leka, måste sluta tro att någon är det rätta. Det finns ingen. Det är bara så. Jag ångrar att jag berättade för vännerna att det fanns någon annan, jag ångrar mig. Men samtidigt så vill jag du ska veta. Veta att jag inte kommer innan där för dig hela tiden. En dag kommer jag försvinna... Kanske ångrar du dig då... Men jag tvivlar på det. Är rädd att det är jag som ångrar att jag vände dig ryggen....

Ilskan som växer, oron som växer... Allt bara växer. Jag valde att lämna dig. Mot alla odds är du här igen, vid min sida. Du dök upp på en oväntad tillställning. Jag hade det bra, och ännu en gång hade jg släppt dig, fått mig själv att gömma undan känslorna för dig och försöka gå vidare. Det är precis som du känner det på dig, som en klocka. Nu börjar jag gå vidare och då dyker du upp.
Du dök upp där du inte skulle vara, eller var det jag som inte skulle vara där? Du var trevlig, du satt bredvid mig. Du var fin, du var som du alltid är. En blick och jag var lika fast som innan. Lika mycket känslor inom mig rördes runt som senaste gången jag träffade dig.
Dagen gick, den gick fort och den var riktigt trevlig. Vi skötte oss precis som vi skulle. Inga sura miner, inga ledsna miner utan helt exemplariskt. Men dagen led mot sitt slut men vi ville inte riktigt att den skulle det. Du och jag fortsatte. Vi träffades hela kvällen och hade det mysigt.
Du och jag som inte skulle finnas, fanns helt plötsligt igen. Du och jag som skulle gå vidare tog het plötsligt ett steg tillbaka.
Där vi satt, bara du och jag. En hand på ett ben, en hand på en kind. Näsorna som möttes och blickarna av längtan. Allt kunde varit perfekt. Allt kunde verkligen varit det. Jag ville aldrig tiden skulle ta slut. Jag ville stanna tiden och vara där för evigt.
Nu är tiden slut. Slut. Jag är tom. Jag är ensam. Jag känner längtan. Längtan efter dig. Längtan efter din kropp, din närvaro. Längtan efter att få vara med dig som jag var innan. Längtan av att det kanske, kanske finns ett hopp för oss.
Men verkligheten hinner ifatt mig. Verkligheten får mig att inse, det är förbi. Detta är bara ett bakslag. Sett är inte verklighet. Detta är våra ensama känslor som möts. Det här är inte vi, inte du och jag. Vi vill det ska vara det, men det är bara ett skådespeleri.
Verkligeheten lämnar mig ensam, verkligheten lämnar mig med ångest, verkligheten lämnar mig med min stannar och min oro för hur detta ska sluta för dig och mig. Eller för mina känslor....