Att lita på någon är svårt. Att vinna tillbaka ett förtroende är ännu svårare. Men vad händer när man inte ens kan lita på sig själv? Vart hamnar man då?
Just nu i ett hörn, ett hörn med för många väggar, väggarna närmar sig och platsen man är på blir allt mindre. Skulle konstatera att det är vansinne, helt förstörd. Förstörd av sig själv, rädd för sig själv, rädd för vad hjärnan är kapabel till.
Vad hjärnan är kapabel till fick jag resultatet på i helgen. Allt möjligt. Finns inget stopp. Jag skulle vara mig själv närmast men just nu är jag så långt borta att jag själv har försvunnit. Jag vet inte ens om det är värt att leta, värt att hitta.
Känslokatastrofen har landat, men inte försvunnit. Förvirrad och orolig till tusen vad jag är kapabel till nu när jag inte kan lite på mig själv. Gör allt för att fly, den verklighet som jag en gång längtade så mycket efter. Hittar hela tiden nya flyktvägar, det går inte att stoppa. Viljan av att försvinna är starkare än någonsin men ändå finns det någon som gör att jag inte försvinner helt.
Ingen ångest efter de dåliga besluten som fattats, lite mer efter de som skulle vara bra. Jag känner mig skyldig ibland och då tittar ångesten fram. Den tar mig till den dåliga stället där jag för det mesta befinner mig. Jag börjar så mig till ro där.
Jg har lärt mig att inte känna något, lärt mig att trycka undan mina känslor, har till och med lärt mig att låtsas att jg känner något fast jag inte gör det. Jag har lärt mig ta vara på det negativa och stöta bort det positiva, allt som är främmande skjuter jag bort. Men inte det som är negativt, det välkomnar jag in i mitt hjärta. En störd person som helt har tappat fotfästet. Gör allt för att skada sig själv, gör allt för att ingen ska genomskåda den ytliga fasaden som sätts upp varje gång jag stänger igen dörren och beger mig ut i världen.
Känslan av värdelöshet bara växer och växer för varje dag som går. Känslan av att vara ensam växer och växer. Känslan av att inte kunna lita på sig själv växer och växer. Men vem har jag kvar när jag till och med tappat bort mig själv? Vem finns där då? Bara ett tomt skal fyllt med massa skit. Det är precis vad det är. En kropp fylld med negativitet och ilska. En hjärna och ett hjärta som är förlorad i en vilsen kropp...